Direktlänk till inlägg 10 juni 2011

Stress i kubik och lite Clapton

Av Maria - 10 juni 2011 23:14

Galet! Rena dårhuset! End of term madness! Men nu är vi i mål, tror jag.

De senaste 12 dagarna har på det privata planet förstås inkluderat 5 dagars hästtävlande, med allt vad det innebar i förberedelser och efterarbete. Parallellt har det varit sedvanliga skolavslutningsbestyr med inköp av kläder, skor och sista-minuten-jakt på leggings i rätt färg. På 8 dagar har det varit  4 olika skolutflyktsdagar med tillhörande matsäckar plus  två dagar med ”bara” fikakorgar. Skämtar inte, och då har jag bara två barn. Hur det har varit för min grannfru som har 11 barn vågar jag inte fundera över.


På jobbet har det varit minst sagt intensivt. Den mentala inställningen hos mina arbetskamrater är fullt ös ända in i kaklet, kissa, äta och andas kan man göra på sommarlovet. Typ…


Mitt i alltihopa uppstod ett slags märklig parentes, ett par timmar där tiden stod stilla och all stress liksom dunstade och seglade upp och la sig någonstans längst upp under Globens mäktiga tak.  Min Forever Man, den enda artist jag nästan stalkar ( = jag ser till att ha biljetter när chans gives, har läst hans självbiografi två gånger och brukar glutta på fansajten ibland för att veta vart han är på väg)  intog scenen och en lång, underbar stund så fanns bara Musiken i hjärnan.


   


Eller, njae, ett par distraktioner fanns det. Varför i hela friden upplever jag detta tillsammans med 12 000 pers som antingen är flintisar eller helt gråhåriga?  Viss åldersnoja infinner sig tills jag intalar mig själv att jag är ett UNGT Clapton-fan. Jag hade ju inte ens hört talas om honom innan han spelade med Phil Collins på Live Aid 1985. Då klev han å andra sidan rakt in i hjärtat med låtar från albumet Behind the sun. She’s waiting  och Forever Man. Han spelade visserligen både Layla och White room, men det var inget som hade någon relevans för mig då. Behind the sun inhandlades däremot redan veckan därpå, och sedan dess har han varit Musikläraren. Hade jag inte hittat Clapton hade inte skivsamlingen så småningom fyllts av John Lee Hooker, Muddy Waters, B.B King, Stevie Ray Vaughn och nördiga remastrade originalinspelningar av Robert Johnson.  Crossroadsfestivalerna är rena julafton med nya presenter att upptäcka och utforska. Buddy Guy, Sonny Landreth, Johnny Winters, Gov’t Mule och annat smått och gott som hamnat på spellistan den vägen.  Så jag intalar mig själv att jag liksom jobbat mig bakåt i musikhistorien medan de här silverkalufserna nog var med redan från början…


   


Distraktion nummer två är det turkosfärgade halsbandet som helt uppenbart är färgmatchat med Stratocastern. Jisses, han ser ut som han arbetstränat på dagis! Intalar mig att det nog har med hans egna ungar att göra och bestämmer mig för att vara glad att det i alla fall inte blev shorts och sandaler trots den osvenska värmeböljan. Vad hände egentligen med de där eleganta Armanikostymerna…


Men några låtar senare så har det inte längre någon betydelse vad han har på sig eller vilka andra som är där, det är bara tight, kompakt bluesgung som existerar. Varför jag blir så himla lycklig av musik som handlar om fattigdom, motgångar och elände, det blir jag nog aldrig klok på!


Kritikerna kan skriva vad de vill om låtar som var för långa, eller inte var med alls, eller skulle arrangerats annorlunda. För mig får Clapton spela vad han vill, hur han vill, bara han ser så där smånöjd ut själv och liksom går runt och myser när bandkompisarna solar. En pigg farbror, som dessutom sjunger bättre och bättre med åren.


Så med en vitamnininjektion av detta slaget gick det sedan rätt bra att fortsätta tokspringa på upploppet mot skolavslutningen. Nu är alla elever avvinkade, ett par dagar med lärare i tjänst återstår och sedan kan man kanske börja jobba och få något gjort för egen del.   


Nu stundar ponnymorsaliv i helgen när jag skjutsar och betalar medan Ebba rider clinic.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maria - 8 november 2018 15:28

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Av Maria - 30 oktober 2018 11:19

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Av Maria - 13 juni 2018 22:41


Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Av Maria - 13 juni 2018 22:36


Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Av Maria - 9 juni 2018 09:59

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7 8
9
10 11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2011 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards