Har varit på clinic med Boogie hela helgen och det känns minsann både här och där! Slut i både kropp och huvud. Men kul har det varit, och himla lyxigt, att ännu en gång få ägna två hela dagar åt bara hästträning. Som vanligt väl genomtänkt och organiserat av Super-Anki och massor med trevliga träningskompisar som peppar,  gläds (och lider) med varandra. Kul också att få återse våra långväga gäster Mia, Micke och Bettan som släpat sina kusar över halva riket för att vara med!

Under lördagen var det mycket trailträning. Min viktigaste uppgift tycktes vara att spänna vänster skinka, lårundersida samt hela magpartiet. Om jag lyckas strama till min vänstersida, stramar Boogie till sin, och se, då går det att styra och placera hur fint som helst!

Det kändes idag, vill jag lova! På mig, alltså. Boogie har känts fin i kroppen och glad och positiv hela helgen. Inget sista-passet-sista-dagen-break-down i sikte!

På söndagens eftermiddagspass fanns möjlighet att välja mellan mera trail, enskilt eller tävlings mässigt samt Western Horsemanship och railwork. Vissa valde allt! Jag bestämde mig för att hushålla lite med både min och Boogies ork, så hon fick gå och beta lite i hagen när de andra trailade, i väntan på Horsemanship-passet. Dels var jag skapligt nöjd med vad vi gjort hittills under trail-passen. Sedan har jag i år bestämt mig för att försöka ge Horsemanshipen en ärlig chans. Det har liksom varit grenen vi alltid anmäler oss till för att få lite fler klasser på tävling, men som vi aldrig tränar på riktigt. Jag tycker det är  petigt, pirkligt och trångt bland konerna! Mönstren känns ryckiga, man hinner knappt starta i en gångart förrän det är dags att byta till nästa. Boogie blir spänd och farig, och jag med!

I år är det dags att skärpa sig! Om jag börjar, följer nog Boogie med av bara farten 

Anki, eller om det var den fnissande expertpanelen (Moa & Ebba), kokade ihop ett riktigt tricksmönster med,  förutom sedvanliga övergångar och volter,  två olika spinn, förvänd galopp och sista sträckan trav utan stigbyglar.

Dagens lärdom:

När Boogie blir lite het och på, så ska jag inte tjyvhålla med händerna och ta bort skänklarna, utan tvärtom. Reptilhjärnan är inte helt med på att lägga till  skänkel och släppa ut tygel när krutdurken vill sprätta iväg. Men när man lyckas mota bort sina instinkter och göra som Fröken säger, ja då blir det alltid så bra så! Om man hjälper Boogie  att hålla sig rund och "upp med bröstkorgen" , tappar hon inte ryggen och behöver inte rusa  iväg för att hålla sig på benen.

Vilket år som helst ska vi väl lära oss att Fröken alltid har rätt, redan från början...

Sedan körde vi railwork med en hel drös hästar.  Trav gick väl skapligt men när vi kom till galoppen, blev det ryckigt, bråttom  och tappade galopper i hörnor och när det kom andra hästar för nära. Och kan ni gissa, när Anki spanade in oss fick jag instruktion om att lägga till skänkel och sluta tjyvhålla... Sen gick det prima. Hmm...

Vilket år som helst trillar poletten ned....

Vi avslutade clinicen med att alla hästar fick gå ut , utom Boogie som fick stå kvar på medellinjen och äta morötter*.  Det börjar hon bli ganska bra på! Kanske, kanske att vi överlever en prisutdelning med äran i behåll!  Verkar annars så trist strategi att behöva satsa på en mittenplacering för att slippa vara kvar till sist!

* Jobbar inte bara med Pavlov längre. Har lagt till ett operant beteende, Sänka huvudet mot marken, som jag klickar. = När de andra går ut tittar du i backen, Boogie!  (Enligt gammal fin NH-sägen ska ju häst med sänkt huvud inte samtidigt kunna känna sig stressad #fniss#)

 Finbesök i ridhuset av Mickes blåögda Kisa, (eller Sheeza kanske det stavas?)

Färgen heter Cremello.

Micke och Kisa/Sheeza i en sidepass under Ankis vakande öga 

Lördagen ägnades åt Trail. Både träning på enskilda hinder och hela banor.

  Lillen och Elana vänder i box.

  Mia på 21 år gamla Skip, en pigg ung man i sina bästa år!

  Fokus hos både ryttare och häst!

   Helene & Kiddas

  Ulrika lånade Claudia, som dagen till ära körde extra höga benlyft på travbommarna

  Anna på Dollar, som blivit en riktigt stor kille nu!

Bettan & Knorten. Knorten är två år, precis som Hottis, så det var Showmanship på schemat för honom.

Det gäller att kunna styra över varje hovplacering och kunna välja vilken fot man vill flytta på.

 
  Knortens mamma Kisa/Sheeza undrar om det finns nåt fika?

  Även ryttare behöver en fikapaus! Instruktören Anki jobbar dock vidare med planering under sin lunchrast!

Boogie och jag leker vidare med "snörena" på lediga stunder. Nästa vecka kommer Carolina och kollar upp oss, så det gäller ju att fila på formen!

Jag har kommit en bit på väg med startsignal för skritten. Jag tycker fortfarande att Whoa! och Waaalk blir för lika, i alla fall ur min mun, så till slut valde jag Skritta!

Ibland startar hon före signal, jag har hittills släppt igenom det eftersom framåtbjudning varit lite si så där i allmänhet.

På eget bevåg har jag lagt till övergångar till trav, helt enkelt för att det har gjort henne lite mer framåt i största allmänhet och jag får bättre spontan bjudning i skritten.

Vi har provat lite "öppnor" där Boogie får sätta in yttre bakben ordentligt under sig. Igår märktes tydligt att hon började förstå vad jag klickade för. Vi får se vad Carolina säger, jag misstänker att jag, precis som i ridningen, kanske får för mycket tvärning? Hur som helst, hästen bjöd till ordenligt i går i alla fall!

När jag tyckte vi var klara, och skulle byta tillbaka till grimman, så tog Boogie en snabb titt på den, snodde runt 180 grader och gav sig ut på fyrkantsspåret igen. Snabb som bara en kossehäst kan vara i en vändning! Vi stod alldeles vid den helt öppna ridhusporten, med grönt gräs utanför, och grimman betyder ju paus/vila, så jag tycker valet och budskapet var tydligt! Hon ville göra mera "snörjobb"!

I stället fick hon och jag en liten lektion i visning av häst av Ebba, eftersom jag leker med tanken att visa henne i Halter också på nästa tävling. Om hon känns cool och tillfreds med tävlingsmiljön igen. Anki hade lite roligt åt mina farhågor. Andra visar bara sina hästar i halter men vågar inte ge sig på ridklasserna, jag tycker det är tvärtom! Om hon blir stressad har jag mycket lättare att få kontakt med henne "uppifrån". Men nu ska vi öva lite square-up och sånt, för att hålla möjligheterna öppna. Har ju alltid visat mina bruks- och lydnadshundar på utställning, eftersom jag tycker att man kan vara både snygg och funktionell samtidigt. Nu kan Boogie gå i Performance-klass vilket kan jämföras med Bruksklass på hundutställning, så då känns det logiskt att visa även henne. För att vara en liten kossehäst tycker jag, helt opartiskt så klart, att hon faktiskt är ganska fin.

Eller var... Dottern har kapat den tjocka kossehästmanen till All around Performance längd. Dvs 4 fingrars bredd. Med resultatet att den står upp som på en fjording. Till tävling ska den bandas och plattas ned med hood. Jag har med en dåres envishet vägrat i tre år och sagt att man gör inte om ett sjuttiotalshus till en sekelskiftsvilla, lika lite som man stylar om en kossehäst. Men Boogies orörda man växer inte på längden, utan stannar kvar i ett odefinierat mellanläge, så till slut gav jag med mig. Blir hon friskförklarad får du klippa! Där är vi nu!

För övrigt hade jag möjlighet att titta på en stund när Boogie tränade med Anki härom dagen. Hade tyvärr ingen filmkamera med, men det var stundtals helt otroligt att titta på. Var den här hästen verkligen skadad förra året? Med Anki på, som sitter rätt, och gör rätt ,i rätt ögonblick, så ser hon helt fantastisk ut. Lång tygel, avspänd överlinje, korts och tvärs över bommar utan att ändra takt, total kontroll över övergångar till annan gångart och över varje hovplacering. Det var spännande och samtidigt lite skrämmande, att få se vad hon faktisk kan, min lilla pärla. Så där så jag faktiskt knappt har lust att ens sätta mig på henne igen, och klanta till det...

Men vi har clinic med Anki hela helgen, så det är bara att bita ihop och göra sitt bästa!

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Som vanligt när man ska lära sig något, är det ungdomarna man ska studera. Halter klass i USA:

I USA kan man åka på clinic för den här mannen, Mark Bolender, och träna i hans specialbyggda parker. Ser ju kul ut!

Eller så kan man ju stanna hemma och rida ut en sväng i skogen i stället  

Lite intressant att man kan få folk att betala dyra pengar för att träna på det man kan göra gratis hemma. Fast jag kan även förstå att man kanske vågar be hästen ta sig fram överallt när man vet att det är cement och inte dy i botten på vattensamlingen.

Hästarna har säkert mycket roligare på en sådan här kurs när de får göra helt naturliga manövrar än på alla andra sorters utbildningar där vi ber om mer onaturliga saker. Och de där hängbroarna och gungbrädorna hade ju varit kul att få prova....Hmm, man kanske borde schakta om tomten lite och sätta i gång och snickra....

Boogie och väntar ivrigt på att denna gren kommer till Sverige   

Jag fnissar lite varje gång "Letter to my horse" dyker upp som anslag eller kedjebrev. Ändå så fastnar småleendet lite i mungipan när jag tänker på hur vi människor hela tiden envisas med vår övertro på djurens förmåga till insikt och förståelse för mänskliga drivkrafter och vår övertygelse om att de någonstans är ute efter att blåsa oss så fort de får chansen.

Hästen har ingen susning om hur hårt vi jobbar för att försörja den. Hunden kommer aldrig att kunna förstå varför hushållets bekvämaste liggplatser inte får användas fastän de verkar lediga. Däremot kan både hund och och katt lära sig att i närvaro av vissa stimuli verkar de där tvåbeningarna tappa humöret kapitalt.

Dear Horse,

I love you very much, and I truly cherish your presence in my life.  I would never wish to criticize you in any way.  However, there are a few trivial details regarding our relationship that I think might bear your consideration.

First of all, I am already aware that horses can run faster than I can.
I do not need you to demonstrate that fact each time I come to get you in the pasture.  Please remember that I work long and hard to earn the money to keep you in the style to which you have become accustomed.  In return, I think you should at least pretend to be glad to see me, even when I'm carrying a bridle instead of a bucket of oats.

It should be fairly obvious to you that I am a human being who walks on only two legs.  I do not resemble a scratching post.  Do not think that, when you rub your head against me with 1,000 poundsof force behind it, I believe that it wasn't your intention to send me flying.  I am also aware that stomping on my toes while you are pushing me around is nothing but adding injury to insult.

I understand I cannot expect you to cover your nose when you sneeze, but it would be appreciated if you did not inhale large amounts of dirt and manure prior to aiming your sneezes at my face and shirt.  Also, if you have recently filled your mouth with water you do not intend to drink, please let it all dribble from your mouth BEFORE you put your head on my shoulder.  In addition, while I know you despise your deworming medication, my intentions in giving it to you are good, and I really do not think I should be rewarded by having you spit half of it back out onto my shirt.

Sometimes, I get the feeling that you are confused about the appropriate roles you should play in various situations.  One small bit of advice:

Your stone-wall imitation should be used when I am mounting and your speed-walker imitation when I suggest that we proceed on our way, not vice versa.  Please also understand that jumping is meant to be a mutual endeavor.  By "mutual", I mean that we are supposed to go over the jump together.  You were purchased to be a mount, not a catapult.

I know the world is a scary place when your eyes are on the sides of your head, but I did spend a significant amount of money to buy you, and I have every intention of protecting that investment.  Therefore, please consider the following when you are choosing the appropriate behavior for a particular situation:

- When I put your halter on you, attach one end of a lead rope to the halter, and tie the other end of the lead rope to a post or rail or whatever, I am indicating a desire for you to remain in that locale.  I would also like the halter, lead rope, post, etc., to remain intact.

While I admit that things like sudden loud noises can be startling, I do not consider them to be acceptable excuses for repeatedly snapping expensive new lead ropes (or halters or posts) so that you can run madly around the barn area creating havoc in your wake.  Such behavior is not conducive to achieving that important goal that I know we both share - decreasing the number of times the veterinarian comes out to visit you.

- By the same token, the barn aisle was not designed for the running of the Kentucky Derby and is not meant to serve as a racetrack.  Dragging me down the aisle in leaps and bounds is not how "leading" is supposed to work, even if someone happens to drop a saddle on the floor as we're passing.  Pulling loose and running off is also discouraged (although I admit it does allow you to run faster).

- I assure you that blowing pieces of paper do not eat horses.  While I realize you are very athletic, I do not need a demonstration of your ability to jump 25 feetsideways from a standing start while swapping ends in midair, nor am I interested in your ability to emulate both a racehorse and a bucking bronco while escaping said piece of paper.  Also, if the paper were truly a danger, it would be the height of unkindness to dump me on the ground in front of it as a sacrificial offering to expedite your escape.

- When I ask you to cross a small stream, you may safely assume that said stream does not contain crocodiles, sharks, or piranhas, nor will it be likely to drown you.  (I have actually seen horses swimming, so I know it can be done.) I expect you to be prepared to comply with the occasional request to wade across some small body of water.  Since I would like to be dry when we reach the other side of the stream, deciding to roll when we're halfway across is not encouraged behavior.

- I give you my solemn oath that the trailer is nothing but an alternate means of transportation for distances too long for walking.  It is not a lion's den or a dragon's maw, nor will it magically transform into such.
It is made for horses, and I promise you that you will indeed fit into your assigned space.  Please also bear in mind that I generally operate on a schedule, and wherever we're going, I would really like to get there today.

For the last time, I do not intend to abandon you to a barren, friendless existence.  If I put you in a turn-out pen, I promise that no predators will eat you, and I will come back in due time to return you to your stall.  It is not necessary to run in circles, whinny pathetically, threaten to jump the fence, or paw at the gate.  Neither your stall mates nor I will have left the premises.  The other horses standing peacefully in adjacent pens amply demonstrate that it is possible to enjoy being turned out for exercise.

In order to reassure you, my dear horse, I have posted the following message on your stall door:

"Notice to People Who Complain About My Horse"

1.  I like my horse a lot better than I like people who complain about her.

2.  To you, she's an animal; to me, she's a big, hairy, four-legged daughter --- and you know what they say about coming between a mother and her children.

3.  This stall is her castle, and you are expected to treat her as the queen she thinks she is.

4.  If you don't want her to steal your carrots, don't walk by her with the carrots sticking out of your pockets.

5.  Horses are better than husbands or kids.  They eat grass, don't smoke or drink, don't expect an allowance, don't voluntarily get their body parts pierced, don't hog the remote, don't waste the whole weekend watching football with their friends, don't talk back to you, don't compare you unfavorably with their friends' owners, don't keep you awake with their snoring --- and no horse ever left the toilet seat up after going to the bathroom.

Finally, in closing, my strong and gentle companion, I would like to point out that, whatever might happen between horses and their people, we humans will always love you.  In fact, our bonds with you help create new bonds among ourselves, even with total strangers.  Wherever there are horses, there will be "horse people," and for the blessings you bestow upon us, we thank you.

Most sincerely yours,
 
Your Owner

(author unknown)

Medan Hottis fick sig en välförtjänt vilodag så fick Boogie jobba dubbelt, i flera bemärkelser!

Ett styrkepass med Ebba och sedan kom småkusinerna på lite ponnyridning.

Det kan vara svårt det här med turtagningen när man är liten. Först red de själva var sin gång. Sedan ville den ena få en tur till medan den andra vägrade kliva av. Då effektiviserade vi hela förloppet med lite Pippi Långstrumpsridning, till allas belåtenhet.

Boogie hade nog inga synpunkter på en eller två i sadeln. Däremot var hon lite skeptisk till syftet med en extra person traskandes vid sidan även med bara en minimänniska ombord.

Linn tränar byten 

men även showmanship

Lois på sin blåa