När jag tittar på de här filmerna tänker jag att så här skulle jag också vilja kunna göra med min häst.

Jag säger MÅLbilder, inte FÖREbilder, eftersom jag inte har aning om hur just de här personerna har tränat sig fram till målet. Det kanske har använt sig av metoder jag aldrig skulle kunna tänka mig att använda.

Men det fina i westernridningen, enligt min åsikt, är att jag kan träna på sätt som jag finner etiska, åka tävla och bli bedömd på samma villkor. Utan poängneddrag och diskningar för att jag inte vill dra åt en nosgrimma hårt runt mulen, hålla tight kontakt med munnen hela tiden och helst jucka mig fram i galoppen också. Jag får PRATA med min häst så mycket jag vill. Jag får se glad ut. Jag får göra på mitt sätt även om andra gör andra val.

I helgen som gick var det världscupfinal i reining i Malmö. Stora namn från USA och Europa, westernvärldens motsvarigheter till Beerbaum, Pessoa och Ehning, gästade lilla Sverige. Kul och bra PR för westernridningen i Sverige hade man ju kunnat hoppas på, men så blev det nu inte.

Epona, en dansk sajt för hästintresserade, har filmat och lagt ut videos från framridningen på Bökeberg, som nu orsakar debatter om reining och westernridning över huvud taget på diverse forum.

Några tycker att det är orättvist att just reiningen får kritik, andra tycker det är välförtjänt och att reiningen är den "värsta" grenen inom westernridning. Sedan finns det de som tycker att det här inte är något att kritisera över huvud taget. Somliga tycker att tävlingsverksamhet i största allmänhet borde förbjudas då det alltid leder till tråkigheter för hästarna. Osv osv.

Personligen tycker jag att det är jättebra att strålkastarljuset riktas mot vad som händer bakom kulisserna på en tävling! Jag ser ju ingenting i dessa filmklipp som jag inte redan sett live under min korta tid inom westernridningen.

Jag ser heller ingenting som är så särskilt väsensskilt från vad jag bevittnat i ridhus och på ridbanor som jag delat med ryttare från "traditionell" ridning genom åren. Det är helt enkelt så här vi människor ofta väljer att behandla vår vän hästen. Den prestige, och på högre nivåer även pengar, som följer med tävlingsambitioner kan så klart spela in i de träningsval människor gör. Men man ser minst lika ofta ekipage som inte har minsta avsikt att någonsin sätta sin fot på en tävlingsbana, behandla sin häst med ryck i munnen, sparkar, slag, hårda ord, pisk, och helt orimliga krav. Grundsynen är att en häst ska lyda, till varje pris. Om den inte lyder har jag inte bara rätt att, utan också en skyldighet att straffa. Annars tror hästen att den bestämmer och då går det illa. Typ...

Westernridningen består av så oändligt många grenar, var och en med sin speciella karaktär och krav på häst och ryttare. Jag har aldrig känt någon dragning till reiningen personligen. Jag tycker det är sällan man ser en ritt som ser harmonisk och samspelt ut. I alla fall av det jag har  haft möjlighet att titta på i Sverige. Själv har jag valt helt andra westerngrenar, men kan ärligt säga att inte de heller är befriade från liknande skolningsmanövrar på framridningen. Vilken hästsport skulle kunna säga det?

Nej, på med belysningen bara, och fortsätt visa vad som finns att diskutera inom alla grenar! Inom western, hoppning, dressyr, fälttävlan, islandshästar osv.

Jag valde westernridning när jag "började om" med hästar som vuxen, därför att den slutgiltiga målbilden är en häst man rider med mycket små hjälper på långa tyglar. Tyvärr finns det många olika vägar att försöka uppnå det målet. Min egen önskan och ambition är att göra det på ett så positivt och harmoniskt vis det är möjligt. När jag började hade jag höga ambitioner om att kunna shapa fram det mesta med klickerträning, bara jag fick lära mig vad det var vi strävade efter. Under resans gång har jag, tack vare min fantastiska tränare Anki, fått allt större insikt i hur ridning så väldigt mycket handlar om MIN kropp i sampel med hästens. Jag kan försöka klicka för galoppfattningar så mycket jag orkar, och samtidigt göra det väldigt svårt för min häst att göra rätt genom att rubba hennes balans och allmänt vara i vägen för henne. Rider man går det inte att komma ifrån att två kroppar utövar fysiskt tryck på varandra. Så vårt nuvarande träningsupplägg är en mix av fysisk påverkan och belöningar. Belöningar i vid bemärkelse, alltifrån godis, kel, glada tillrop och också det som traditionellt kallas eftergift. Fysisk påverkan som i guidning. Om man ska leda ett barn över en väg är det en himla skillnad på att vänligt och mjukt hålla det i handen, eller att hårdhänt dra det i armen! 

En stor fördel med westernridningens slutliga målbild är att du själv kan välja metod för att komma dit. Inom dressyren t.ex finns vissa regler kring utrustning och hur din kontakt med hästens mun ska se ut.   Jag tycker westernridningen på det sättet ger mig större utrymme att jobba med metoder som jag kan stå för etiskt. 

Om alla som tar avstånd från hårdhänta bestraffningar och dålig hästhållning óckså tar avstånd från tävlingar och olika ridgrenar i sin helhet, då tror jag det kommer att ta mycket längre tid att påverka hästvärlden till mer positiva träningsmetoder. Precis som inom hundvärlden behövs att några konkret visar att det går att uppnå goda resultat på andra och nya sätt.

Så jag åker till tävlingarna i Skövde nästa vecka med högburet huvud för att visa upp min fantastiska omskolade lilla kossehäst och det jobb vi gjort tillsammans med Anki. Om någon känner för att spana in en rund liten 40+tant på sittandes på en brun köttbulle, så hoppas jag att de ser en häst och en människa som har kul ihop!