Som jag har bloggat om förut så är Temple Grandin ett namn som ständigt återkommer i min yrkesutövning, vare sig jag rör mig inom humanområdet eller djurvärlden. Det närmaste en idol jag kommer att ha i vuxen ålder   

Jag kommer att fortsätta tjata om henne och tipsa om hennes olika böcker och insatser, eftersom jag tycker att hon har så mycket att ge oss alla, vare sig vi är intresserade av djur eller människor.

Så igår klämde jag fast ungarna i tv-soffan och tvingade dem att titta på den nygjorda dramatiseringen av Grandins liv i långfilmsformat, som just nu finns att se på SVTplay.

Det tycker jag alla som har tonårsbarn ska göra för att hjälpa dem till ytterligare ett perspektiv på mobbning, utanförskap, och rätten att få vara annorlunda utan att vara mindre värd!

Berättelsen om Temple Grandins liv är ett oslagbart exempel på hur samhället behöver och berikas av att vi är olika.  Om inte den stora djurvännen Temple varit autistisk hade hon kanske gjort precis som de djurälskade tjejerna i min tv-soffa,  och dragit filten över huvudet vid inblicken i slakterihanteringen av nötboskap. Den neurotypiska personen undviker hellre att ens tänka på djurhanteringen, men köper ändå sin fredagsbiff på affären. De som jobbar inom hanteringen kopplar bort sin inlevelseförmåga och betraktar djuren som förbrukningsvara. Temple verkar istället ha kunnat använda  just de autistiska bristerna i emotionell inlevlseförmåga för att stanna kvar i slakterihanteringen, och samtidigt ge sig tusan på kombinera sina ingenjörstalanger och sin förståelse för kornas beteende. Allt för att skapa bättre, humanare system. (Att vara autistisk innebär INTE att man inte har känslor, det innebär att man upplever dem och hanterar dem på andra sätt. ) Hennes utgångspunkt är att vi har korna för att äta dem, och då förtjänar de all vår respekt!

En annan, neurotypisk tjej kanske hade backat inför det mansdominerade kompakta motståndet i köttnäringen, men Temple, van vid mobbning och mothugg, och inte så införstådd med det outtalade, såg problem hon vill lösa och dundrade på i ullstrumporna! Äkta Girlpower att inspireras av! Skit i gubbarna och gör din grej!

Temple själv är alltid noga med att tacka de personer som stöttat henne längs vägen. Hennes mamma som vägrade lyssna på experterna och lämna henne på institution när hon vid fyra års ålder fortfarande inte börjat tala. Som envisades med att försöka utbilda henne, och som satte stränga, tydliga regler för hur man uppför sig. Konkreta regler som att presentera sig, tacka för maten, osv som gav Temple riktmärken i det obegripliga sociala samspelet.   (Regel #5 i Temples bok Unwritten Rules of Social relationships: Att vara Artig och Hövlig passar i alla sammanhang).

Fysikläraren på gymnasiet som såg hennes förmåga och stöttade och uppmuntrade. Tänk så stor betydelse det kan ha för en ung olycklig person att få åtminstone en lärare som ser, förstår och stöttar!

Första arbetsgivaren som både trodde på henne men också ställde en burk deo på skrivbordet med den tydliga instruktionen - Använd den! En händelse som Temple själv anser var avgörande för att hon skulle bli mer accepterad och integrerad i yrkeslivet.

Filmen har välförtjänt  vunnit priser på tv-galor. När Temple här på Emmy-galan avbryter producentens tacktal mitt i med en stor björnkram då gråter jag en skvätt. Helt ogenerat, eftersom det är så fantastiskt att få se denna kvinna, som hela livet kämpat med sin oförmåga till kroppskontakt, frivilligt och spontant dela ut kramar!

Temples egna hemsidor finns här: Djurhantering   samt Autism

På Youtube kan man hitta dokumentären The Woman who thinks like a cow som gick på tv för några år sedan.

Lyssna även på Temples föreläsning My Experience with autism