Efter lunch dag 2 på clinicen var det upp till bevis. Nej, så ska man så klart inte se det, även om det kan vara svårt att låta bli. Att göra ett tävlingsmässigt upplägg på träningen är ju ingenting annat än ett gyllene tillfälle att få öva på hur det är att utföra sina moment i under just tävlingsmässiga former. Tänk så bra om både man själv och hästen visar på de svagaste länkarna i kedjan nu, i god tid innan den riktiga tävlingen! Då hinner man ju öva mer på det som behövs mest! Vare sig det nu gäller rena tekniska färdigheter eller förmågan att göra flera moment i följd. Eller kanske ryttarens förmåga att hålla fokus och humör uppe under lite press?

Det var spännande och intressant hur mycket tävlingsnerver vi fick fram även på hemma-ekipagen, bara genom att dra på lite musik (hmm, den dammiga gamla ridhusstereon ville bara ta emot pratkanaler) och trycka in många hästar på en gång i ridhuset som skulle rida fram huller om buller.

Boogie, som varit mycket samarbetsvillig och följsam hittills under helgen, blev genast spänd och reaktiv när alla skulle trängas på framridningen. Då är det svårt för mig att inte också spänna mig och bli stum och ryckig i mina hjälper, precis just det som kommer att stressa upp Boogie ännu mer.

Efter allmän framridning fick vi rida banan en  och en. Det är också nyttigt att få chansen att prova sig fram med hur mycket framridning ens häst behöver, hur man ska sysselsätta (eller inte) medan man väntar på sin tur osv.

Första startande:

Den tidigare reininghästen Sparky gör vad jag tror var hans livs första hela trailmönster tillsammans med sin medryttare Ulrika:

(Mönstret erbjöds även i en light variant med trav över galoppbommarna)

Carro, som tänker nedkomma med sitt andra barn mitt i tävlingssäsongen, lotsade sin trogna vita springare araben Don Miko.

Boogie och jag var sist ut av nio, så jag fick verkligen tid att öva på att hålla mig i bubblan.

Boogie var som sagt lite spänd. Även om det är tråkigt att t.ex grinden blir så mycket sämre än den kan vara, så är kändes det ändå kul att hon trots sina spänningar höll ihop. Men vi behöver helt klart mycket mera sådan här träning innan vi är tillbaka till den mer avspända tävlingskänsla vi hade lyckats uppnå innan skadan.

Efter trail-banan hann vi även med att göra en Western Horsemanship klass inklusive railwork. Jättebra träning även det! Som en extra distraktion för mig var även Ebba på lilla Hottis med och skrittade ett litet mönster samt skrittade runt fyrkantsspåret med oss andra i trav och galopp runt omkring på railwork. Supercool liten kille!

Sammantaget en toppen clinic med härligt positiva deltagare!

På clinic deltar man för att få hjälp med sina svårigheter, inte för att glänsa, eller hur?

Så här sliter Boogie och jag med galoppfattningar och bommar. Jag ger antingen för lite hjälper eller för mycket (så det blir ett byte i stället). Suck och pust! Men det reder ut sig. Till slut.

Marita och Okie jobbar med att få Okie liiite mer noggrann. Han är ju världens bussigaste kille som ställer upp och tar sig över och igenom det mesta, men är kanske inte alltid så noga med VAR fossingarna hamnar... Ännu. Det kommer!

Lördag jobbade vi med grundridning, övergångar och sånt där livsnödvändigt basarbete.

Söndag förmiddag jobbade vi med hinderteknik:

Sedan la Fröken Anki till upphöjda bommar