Alla inlägg den 1 mars 2011

Av Maria - 1 mars 2011 22:46

I det stora landet västerut kan man tävla i allt, även i inridning av unghäst.

Tävlingen The Road to the Horse har precis gått av stapeln för åttonde året i rad, och utger sig helt oblygt för att vara The World Championship of Colt Starting.


Tävlingen är ett privat, kommersiellt evenemang som drivs av hästkvinnan Tootie Bland. Tillsammans med sin nu avlidne man Steven jobbade hon med att träna djur för filmer och upptäckte att djur tränade med "mjuka, naturliga" metoder var säkrare och lättare att jobba med under inspelningarna. Steven la mycket tid på att vänja djuren vid allt som kunde vara skrämmande på inspelningsplatsen. Som Tootie säger: "He didn't know the term 'desensitize' at the time, but he knew how to do it."

 

Paret fick idén att kunde de underhålla en publik, skulle de samtidigt utbilda den i mjukare, naturligare hästträning. Genom att skapa ett tävlingsmoment där tre kända tränare jobbar samtidigt med var sin ohanterad unghäst för sedan rida den genom en hinderbana åstadkom de en publiksuccé som idag är ett jätteevenemang i dagarna tre.


Nu i helgen som gick avlöpte 2011's Road to the Horse med Pat Parelli, Chris Cox och Clinton Anderson som tävlande tränare. Tävlingen börjar med att tränarna får välja var sin treåring (= födda 2008) ur en flock med 10 individer från en speciellt utvald quarteruppfödare, i år 6666 Ranch.



Hästarna ska vara helt ohanterade innan tävlingen, och tränarna har sedan sammanlagt lite drygt 3 timmar fördelat på två olika pass, ett på lördagen och ett på söndagen, innan de ska rida hinderbanan med vissa obligatoriska och andra valfria moment, samt kunna visa start, stop, svänga och rygga samt alla gångarter uppsuttet.


Under träningspassen jobbar alla tränarna samtidigt i var sin rundcorall. Med svenska ögon verkar det helt galet att utsätta unghästarna för den press och stress det måste innebära att bli introducerad till "samarbete" med människan under denna tidsnöd och i denna totalt överstimulerande miljö!


Publiken är mycket engagerad och jublar hejvilt över varje framsteg de ser i träningen. De två passen är långa för en alldeles grön häst, även om det finns regelstadgad paus på 20 minuter. Hästkrakarna löddrar av svett och stresspåslaget i kroppen vill man inte tänka på. Jag får ihärdigt påminna mig om att ett evenemang som detta faktiskt kan vara värdefulla steg i rätt riktning  i ett land där det anses vara prima underhållning att dra en rem hårt runt ljumskarna på hästar och tjurar och sedan tävla i vem som kan hålla sig kvar flest sekunder på ryggen på det sprattlande djuret.


Om man kan skapa ett större intresse för metoder vars syfte mer lutar åt samarbete än bataljer, så måste det vara något slags förbättring?

Tävlingen använder sig konsekvent av begreppet "gentle the horse" i stället för det traditionella "break in"  när man pratar om inridningen. Att man har tre tränare samtidigt ger inte bara ett för publiken spännande tävlingsmoment, det ger också chans till jämförelser och reflektioner kring olika val tränarna gör.

Pat Parelli, som deltog för första gången, har t.ex fått sina fiskar varma (igen) för sin iver att komma fort framåt.


Igår fanns på Youtube ett intressant klipp som visar hur Parelli var först att sitta upp på sin häst, under dag 1, och sedan blev avbockad. Hästen far sedan bockande runt i rundcorallen, som Parelli av någon anledning valt att utrusta med vad som ser ut som en hel agilitybana. Parelli väljer att driva den bockande hästen runt bland bråten, och gastar på medhjälparna att ge honom en flagga att vifta med. 

Klippet hade kommenterats, ganska vasst, av en mängd personer, men är nu puts väck från Youtube, (precis som klippen där han går loss på hopphästen som var huvudskygg för en tid sedan).


Lite av det som hände kan skymtas i detta klipp, som än så länge finns kvar. Denna filmare följer dock huvudsakligen Chris Cox, som sedemera vann tävlingen:



Tävlingen bedöms av tio domare som följer all träning innan det är dags för den avslutande hinderbanan. Chris Cox utsågt till årets vinnare (hans tredje seger) med motiveringen.

“We thought it looked like [Cox] had the long-range plans of the horse in mind. It looked like he was preparing his horse for the next step in training the whole time.”

 

Vilket stämmer med hans egen programförklaring efteråt:


“This is the first contact these colts have had with people,” Cox said during the competition. “It’s very important to me if someone buys him or if he goes home to the 6666 Ranch, I want him to have a future. I’m not going to use him up just to win a competition.”

 

Litet klipp från del av hinderbanan. Tränarna har headset så de kan kommentera vad de gör inför publiken.



 Att det över huvudtaget är möjligt beror naturligtvis på skickliga tränare. Japp, jag tycker att man kan vara en skicklig tränare, även om man inte är klickertränare    Jag kan bli väldigt imponerad av timing och kriteriesättning, och "fingertoppskänslan" en del av dessa hästtränare har. Parelli däremot, i klippen som försvunnit, han får mig mest att nynna på Shania Twain...


En annan viktig anledning till att tränarna kommer så lång på så kort tid är det psykologiska fenomenet flooding. Flooding är de mekanismer som äger rum när man utsätts för skrämmande och stressande stimuli under så lång exponeringstid att kroppens autonoma nervsystem inte längre orkar reagera på stimulit. En av Mannen som kunde tala med hundar's favoritstrategier, för övrigt. Tekniken används även på människor vid t.ex fobibehandlingar. Metoden är dock inte riskfri. För det första gäller att exponeringen för det som är skrämmande verkligen pågår så lång tid att stressreaktionerna släckts ut. Avbryter man exponeringen för tidigt åstadkommer man nämligen motsatsen, ökad rädsla!

Även om man lyckas med exponeringen och får goda resultat, förekommer dessutom "spontana återfall", dvs stress/rädsle/ångest-reaktioneran återuppstår när man minst anar det.  "Don't try this at home" blir viktiga råd i sammhanget!


Det är vanligt att de tävlande på RTTH köper med sig hästen de jobbat med. Det handlar nog inte uteslutande om de känslomässiga band, som med all säkerhet uppstår när man jobbar med en hästindivid under sådana här extrema förhållanden, och tillsammans åstadkommer det som egentligen inte borde gå. Nej, det handlar nog också om omsorg om hästkraken, men kanske allra mest om vård av det egna varumärket.  Vad händer annars med hästen sedan? När hästen som XXXX tävlade med krisar ihop, pga floodingens eftereffekter? Stacy Westfall, som vann som första kvinna 2006, deklarerade öppet att hon tog med sig Popcorn hem för att starta om honom från början, och göra det ordentligt. Jag har full förståelse över att de tävlande vill ha kontroll över hästens fortsatta träning och framtid. Ingen överraskning alltså att Parelli slog till och köpte hästen direkt efter han smakat på sågspånet i första omgången.


Om man ser de här svettiga små unghästarna som pionjärer som bryter ny mark i förståelsen för vad häst och människa kan uppnå tillsammans med ett mjukare, något så när våldsfritt handlag, så kanske evenemanget är uthärdligt? Det är väl ändå lite bra att folk tittar, jämför och diskuterar sådant som att den enes hårdare händer och den andres missar av hästens signaler i sin iver att vara först upp gjorde att det fick sämre resultat? Jag hoppas att det långsiktigt banar vägen för ännu mer positiva metoder. Och jag gillar helt konceptet Gentled horse istället för Broke Horse!


  




 Med en häst som är Gentled, inte Broken, är det ok med sådana här manövrar, tycker jag!


  










Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2011 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards