kan du få ta del av i SVT:s pågående seie In i vårt psyke

Programserien handlar om experimentell psykologi överhuvudtaget, och jag tittar med skräckblandad förtjusning. Med dagens mått var de flesta tidiga experiment definitivt inte etiska och humana. Men om inte några banbrytande, nyfikna våghalsar till forskare hade gjort dem, vad hade vi då vetat idag?

Hela avsnitt två finns nu på SVT Play

Man kan ju också fundera över vad vi gör idag, som om 25 eller 50 år kommer att betraktas som helt barbariskt eller obegripligt taffligt?

Jag fick rida ut med ungdomarna idag. Nej, förresten, de råkade rida ikapp mig och kunde sedan inte bli av med mig   .

Boogie, som alltid har stenkoll på allt som rör sig inom typ 1 km's radie, visste väl precis att hon hade dem bakom kurvan och rörde sig med myrsteg tills de kom ikapp. Men sedan fick hon allt försöka länga på stegen för att hänga med Ebba & Snappy, och Julias ännu mer långbenta stora dressyrhäst.

På andra sidan motorvägen var isen lite mer greppvänlig så det gick att trava och galoppera. Boogie brummade och föreslog ideligen att galopp borde vara det bästa sättet att hålla jämna steg. Att gå sist i en grupp får hon inte öva på så ofta, så det var nyttigt. Första galoppen blev dock en enda röra eftersom hon var minst sagt lite laddad och bockade loss som en liten rodeokuse. Då förlorade hon ju ännu mer mark till storhästarna, och blev ännu studsigare. Troligen delvis mitt fel, eftersom jag har så svårt numera att våga bara släppa ut henne och låta henne dra på. Jag vill liksom ha kontroll på alla benen där på isen, livrädd som jag är att hon ska göra illa sig igen. Men det funkar ju inte. Det som alltid har funkat med henne i sådana här lägen är ju att följa med och sedan samla ihop, inte tvärtom. Det vet jag så väl i teorin, men jag har gått och blivit en fegis efter hennes skada. För att jag är rädd om henne, jag är aldrig orolig att hon ska sticka eller kasta av mig.

Men jag kan ju inte rida henne som om hon var gjord av porslin heller, det blir inte bra! Så jag tror vi ska boka en tid igen på kliniken för uppföljning, även om allt  känns toppen, bara så att jag känner mig lite tryggare! Ska bara smälta loss transporten ut isblocket den står ingjuten i....

Så resten av galopperna såg jag till att vara nära Snappys rumpa från början och gasa på, och se då var vi markbundna istället för luftburna igen! Med broddarna hade de bra fäste på de isiga vägarna. Något man lärt sig denna vinter är det finns många olika typer av is!

När hon är laddad har hon så mycket roliga ljud för sig, det brummas, frustas och fnyses. Den lilla lurfian bjuder också oftast höger galopp när hon vill föreslå en tempoökning. Det var ju något jag så många gånger förstärkte på den tiden hon hade svårt med högerfattningarna. Tänk så hållbara sådana förstärkta beteenden blir!

Och trots sitt lite uppskruvade "måste-hinna-med -långbeningarna"-humör, stannade hon spontant i de bullriga viadukterna under E4:an och frågade efter godis, trots att de andra två joggade vidare. Jag tänker nu flytta den belöningspunkten till några meter efter tunneln, eftersom själva tunnlen inte alls är något bekymmer, ens med långtradare ovanpå. Däremot reagerar flera av hästarna mera om det kommer fordon fräsande efter de gått igenom, förmodligen för att ljud- och synintryck då kommer bakifrån. Så istället för en "hoppa-till-punkt" efter viadukten  ska vi göra en "här-får-man-snask-om-man-stannar-punkt".

Det finns så otroligt mycket man kan göra med klickerträningen som ger en säkrare häst att rida ut på. Att alltid belöna halt, ger ett ruggigt bra och säkert stopp, oavsett vad de andra hästarna i gruppen har för sig. Jag belönar också alltid avsaktningen efter en galopp. Det är så skönt att ha en häst som kan gå från full gas till att mest vara fokuserad på vad jag ska hitta i min ficka på 0.5 sek. Igen, helt oberoende av om  de andra hästarna tänker kuta vidare.

Klicka mycket för att trampa på olika sorter underlag, skapa oljud och rörelse, precis som man tänker med en agilityhund, ger en häst som lätt kan övertygas att ta sig fram över det mesta.

(Ifall någon undrar, så har jag nästan aldrig klicker, jag använder ett markeringsord "klick".)

När man har kommit upp i ett visst antal olika beteenden och situationer som hästen vet kan bli klickade, får man dessutom den oerhört trevliga bieffekten med hästen som frågar. Eller skvallrar, om man jämför med hundträning.

"Jag ser något konstigt som kommer vinglandes där borta (=cyklist), kan det vara värt något?" 

En häst som när den ser eller hör något oväntat, vänder sig mot sin ryttare och kollar om det blir snask, det tycker jag är trevligt och tryggt!

Näe, nu är jag också trött på vintern. Mest för att den i mitt tycke inte längre är någon riktig vinter, bara is och elände. På vägarna halkar man runt på promenaderna och i skogen är snön skarig och besvärlig. Blä!

Ridhuset räddar ju hästträningen, men hundarna tycker nog inte att en promenad bestående av 40 varv runt fyrkantsspåret skulle vara en hit. Så vi halkar runt i naturen i stället, och hoppas det blir vår innan någon av oss blir skadad.

I dag besökte vi vårt gamla stall, Skällsta. Ebba skulle dit och titta på kompisar som red clinic (helgkurser heter så bland hästfolk), så jag fick vara chaufför och passade på att ta en nostalgiprommis med vovvarna.

Vi har ju haft så otroligt mycket roligt  i skogen på Skällsta, både med och utan häst, under våra år där.

Den första vi mötte var Älva, Boogies gamla boxgranne, som numera är ridskolehäst på ridskolan som flyttade in samtidigt som vi flyttade ut. Hon kom precis tillbaka från en uteritt med några andra hästar och såg helt avspänd och cool ut! Sedan hejade vi också på några trevliga hästbekanta, på två ben alltså!

Jag försökte känna mig nostalgisk i den fina skogen, men det var ju lika halt och eländigt som hemma, så känslan ville inte riktigt infinna sig. Vi körde lite upplet, och lagottotanterna var helt klart på, som vanligt! Men jag såg på rörelsemönstret att den isiga snön gck hårt åt tassarna. Stella och Tosca skulle ju inte låta något sådant dämpa dem, när de gör de roligaste de vet, men de ska ju helst kunna gå efteråt också.

Nu ska jag ägna en eftermiddag åt något helt annat än hund och häst - nämligen tjocka släkten!

Mina "gubbar" börjar bli till åren och jag delar ofta Elwoods oro inför den musikaliska framtiden.

Även om Buddy Guy bara är 74 years young så är det skönt att se att det finns lite på tillväxt också!

Så kan man väl sammanfatta gårdagens lektion med Anki. Hon hade lagt ut en liten bana till mig och Bella med grind, box, upphöjda skrittbommar, galoppbommar, konportar och annat smått och gott. Men fokus låg alltså på vad vi gjorde mellan hindren för att ge hästen bästa möjliga förutsättningar!

När hästarna har så pass mycket hinderkunskap som Boogie och Simply nu har, så gör de ju själva hindret felfritt nästan på egen hand,  om man bara har fått dem "i ramen".

Här finns klara paralleller till hundträningen. I början har man ett väldigt fokus på att lära in de olika momenten, vilket ju är en förutsättning för att så småningom kunna tävla över huvud taget. Men vill man få till ett riktigt bra program så  kan man inte slarva med vad man gör mellan momenten, under förflyttningar eller pauser. Man måste ha hunden med sig hela tiden, fokuserad och i rätt aktivitetsnivå.

Det samma gäller så klart hästen. Eftersom jag sitter ovanpå hästen, blir vad jag gör med min kropp ännu viktigare än när jag jobbar med hund vid sidan.

Något som varit lite svårt för mig i ridningen är att jag gärna tänker ett moment i taget, och liksom pausar både mentalt och fysiskt efter varje, vilket inte blir så lyckat eftersom momenten mer flyter över i varandra när man rider. Det känns som en bruks- och lydnads"skada". Hade jag haft ett förflutet inom agility eller freestyle, kanske jag haft lättare med det här?

Gårdagens övningar där vi verkligen fick fokusera på att "fixa hästen" och sedan låta den vara över hindret var jättenyttiga. Vad som blev extra tydligt för mig var också hur långt innan hindret  jag måste sluta "fixa"och låta hästen jobba i fred i den ram jag skapat. Har jag t. ex. inte lyckats skapa den korrekta ramen tre språng innan första galoppbommen bör jag hellre välja bort bommarna istället för att göra uppgiften svårare för hästen genom att störa den med mitt mekande hela vägen fram. Så "fixa-fixa-fixa" - låt vara och ge hästen chans att hinna förstå att nu får du ta över och göra ditt jobb.

Väldigt kul och nyttigt var det! Och svårt...

Boogie har lagt sig till med en ny liten ovana på sistone. När man ber om mera framåtbjudning får man alltid en och annan bakut på köpet. Då tappar jag både centrering och fokus och hinner inte göra något vettigt med den erbjudna framåtbjudningen. Jag får alltid så dåligt samvete när jag dunsar runt på henne medan hon försöker göra sitt bästa. Men igår hade jag visst lärt mig och hann med att lätta lite i sitsen och var betydligt mer synkad med min stackars go'a lilla häst.

Jag har fortfarande "problem" med att få UT henne ur ridhuset efter passet också. Det tycker jag är så charmigt att jag fortsätter belöna det genom att låta henne pussa och handtargeta sig ut. Jag hoppas få chans att utnyttja beteendet nästa clinic, eftersom det på sikt borde kunna funka som ett konkurrerande beteende till "rusa av banan efter prisutdelning".

Som allting ser ut just nu, planerar vi inför en full tävlingssäsong 2011!

Boogie och Anki tränar byten. Boogie har alltid haft svårt med bytena, speciellt från vänster till höger. Det roliga med det här klippet är att hon efter bara ett par månaders ridning, varav endast den senaste med "full" arbetsdos, har kommit så långt att hon kan fortsatta fila på det vi jobbade med innan skadan. Jag trodde nog att hon skulle tappat mera i kondition och styrka under den långa konvalescensen, men det har gått förvånansvärt fort att hitta tillbaka. Kanske hjälpte det ihärdiga promenerande vid hand att bevara formen lite, vad vet jag.

Glad och lycklig är jag  hur som helst för varje dag utan bakslag!