Det hade jag ju inte trott för ett halvår sedan, att Boogie någonsin skulle kunna kännas så här bra igen!

Men det fortsätter att bara gå framåt, och på ridbanan känns hon minst lika bra som innan skadan, om inte till och med snäppet bättre.

Antalet uteritter som vi fått till, är än så länge lätträknade. I början av igångsättningen skulle vi ju hålla oss till ridbanan och sedan kom iseländet. Så när vi väl kom ut i omgivningarna var det väldigt mycket som kändes mysko. Att sitta på en understimulerad krutdurk på isgata är ingen höjdare för damer 40+...

Men de senaste vändorna känns det verkligen som min gamla pålitliga skogsmulle-Boogie är tillbaka. Gas när man vill ha det, och broms när det behövs. Dessutom utan extra bakdelskrumelutter! Underlaget har också varit så pass bra att jag verkligen vågat ge lång tygel och full gas på galoppsträckorna. Jisses, så underbart! Finns absolut ingenting som går upp emot att bara förlita sig på sin fyrfota polare och åka med så fartvinden fryser fast ögonfransarna!

Det fattas fortfarande lite konditionsträning så klart, men om vädergudarna bara kan ge oss förutsättningar så ska vi jobba på det!

Idag blev det 2 1/2 timme tillsammans med stallkompisarna Bella och Emil. Mest spännande blev det när vi mötte en snöplog som kom i full fart och vägrade sakta in bara för att det var lite hästar på vägen. Alla tre kusarna skötte sig prima. Jag tror det kanske ryckte lite i de andra två, men det var marginellt. Boogie som hade täten, bara vände sig mot mig med "Den-här-är värd-en morot-va'?" minen när plogskäret dundrade förbi ca 3 dm från hennes hovar.  Skvallertränade klickerhästar är så praktiska!!!

Ebba har haft sportlov och fått låna Boogie några dagar. Hon kan visst filma och galoppera samtidigt...