Jag fick rida ut med ungdomarna idag. Nej, förresten, de råkade rida ikapp mig och kunde sedan inte bli av med mig   .

Boogie, som alltid har stenkoll på allt som rör sig inom typ 1 km's radie, visste väl precis att hon hade dem bakom kurvan och rörde sig med myrsteg tills de kom ikapp. Men sedan fick hon allt försöka länga på stegen för att hänga med Ebba & Snappy, och Julias ännu mer långbenta stora dressyrhäst.

På andra sidan motorvägen var isen lite mer greppvänlig så det gick att trava och galoppera. Boogie brummade och föreslog ideligen att galopp borde vara det bästa sättet att hålla jämna steg. Att gå sist i en grupp får hon inte öva på så ofta, så det var nyttigt. Första galoppen blev dock en enda röra eftersom hon var minst sagt lite laddad och bockade loss som en liten rodeokuse. Då förlorade hon ju ännu mer mark till storhästarna, och blev ännu studsigare. Troligen delvis mitt fel, eftersom jag har så svårt numera att våga bara släppa ut henne och låta henne dra på. Jag vill liksom ha kontroll på alla benen där på isen, livrädd som jag är att hon ska göra illa sig igen. Men det funkar ju inte. Det som alltid har funkat med henne i sådana här lägen är ju att följa med och sedan samla ihop, inte tvärtom. Det vet jag så väl i teorin, men jag har gått och blivit en fegis efter hennes skada. För att jag är rädd om henne, jag är aldrig orolig att hon ska sticka eller kasta av mig.

Men jag kan ju inte rida henne som om hon var gjord av porslin heller, det blir inte bra! Så jag tror vi ska boka en tid igen på kliniken för uppföljning, även om allt  känns toppen, bara så att jag känner mig lite tryggare! Ska bara smälta loss transporten ut isblocket den står ingjuten i....

Så resten av galopperna såg jag till att vara nära Snappys rumpa från början och gasa på, och se då var vi markbundna istället för luftburna igen! Med broddarna hade de bra fäste på de isiga vägarna. Något man lärt sig denna vinter är det finns många olika typer av is!

När hon är laddad har hon så mycket roliga ljud för sig, det brummas, frustas och fnyses. Den lilla lurfian bjuder också oftast höger galopp när hon vill föreslå en tempoökning. Det var ju något jag så många gånger förstärkte på den tiden hon hade svårt med högerfattningarna. Tänk så hållbara sådana förstärkta beteenden blir!

Och trots sitt lite uppskruvade "måste-hinna-med -långbeningarna"-humör, stannade hon spontant i de bullriga viadukterna under E4:an och frågade efter godis, trots att de andra två joggade vidare. Jag tänker nu flytta den belöningspunkten till några meter efter tunneln, eftersom själva tunnlen inte alls är något bekymmer, ens med långtradare ovanpå. Däremot reagerar flera av hästarna mera om det kommer fordon fräsande efter de gått igenom, förmodligen för att ljud- och synintryck då kommer bakifrån. Så istället för en "hoppa-till-punkt" efter viadukten  ska vi göra en "här-får-man-snask-om-man-stannar-punkt".

Det finns så otroligt mycket man kan göra med klickerträningen som ger en säkrare häst att rida ut på. Att alltid belöna halt, ger ett ruggigt bra och säkert stopp, oavsett vad de andra hästarna i gruppen har för sig. Jag belönar också alltid avsaktningen efter en galopp. Det är så skönt att ha en häst som kan gå från full gas till att mest vara fokuserad på vad jag ska hitta i min ficka på 0.5 sek. Igen, helt oberoende av om  de andra hästarna tänker kuta vidare.

Klicka mycket för att trampa på olika sorter underlag, skapa oljud och rörelse, precis som man tänker med en agilityhund, ger en häst som lätt kan övertygas att ta sig fram över det mesta.

(Ifall någon undrar, så har jag nästan aldrig klicker, jag använder ett markeringsord "klick".)

När man har kommit upp i ett visst antal olika beteenden och situationer som hästen vet kan bli klickade, får man dessutom den oerhört trevliga bieffekten med hästen som frågar. Eller skvallrar, om man jämför med hundträning.

"Jag ser något konstigt som kommer vinglandes där borta (=cyklist), kan det vara värt något?" 

En häst som när den ser eller hör något oväntat, vänder sig mot sin ryttare och kollar om det blir snask, det tycker jag är trevligt och tryggt!