Så kan man väl sammanfatta gårdagens lektion med Anki. Hon hade lagt ut en liten bana till mig och Bella med grind, box, upphöjda skrittbommar, galoppbommar, konportar och annat smått och gott. Men fokus låg alltså på vad vi gjorde mellan hindren för att ge hästen bästa möjliga förutsättningar!

När hästarna har så pass mycket hinderkunskap som Boogie och Simply nu har, så gör de ju själva hindret felfritt nästan på egen hand,  om man bara har fått dem "i ramen".

Här finns klara paralleller till hundträningen. I början har man ett väldigt fokus på att lära in de olika momenten, vilket ju är en förutsättning för att så småningom kunna tävla över huvud taget. Men vill man få till ett riktigt bra program så  kan man inte slarva med vad man gör mellan momenten, under förflyttningar eller pauser. Man måste ha hunden med sig hela tiden, fokuserad och i rätt aktivitetsnivå.

Det samma gäller så klart hästen. Eftersom jag sitter ovanpå hästen, blir vad jag gör med min kropp ännu viktigare än när jag jobbar med hund vid sidan.

Något som varit lite svårt för mig i ridningen är att jag gärna tänker ett moment i taget, och liksom pausar både mentalt och fysiskt efter varje, vilket inte blir så lyckat eftersom momenten mer flyter över i varandra när man rider. Det känns som en bruks- och lydnads"skada". Hade jag haft ett förflutet inom agility eller freestyle, kanske jag haft lättare med det här?

Gårdagens övningar där vi verkligen fick fokusera på att "fixa hästen" och sedan låta den vara över hindret var jättenyttiga. Vad som blev extra tydligt för mig var också hur långt innan hindret  jag måste sluta "fixa"och låta hästen jobba i fred i den ram jag skapat. Har jag t. ex. inte lyckats skapa den korrekta ramen tre språng innan första galoppbommen bör jag hellre välja bort bommarna istället för att göra uppgiften svårare för hästen genom att störa den med mitt mekande hela vägen fram. Så "fixa-fixa-fixa" - låt vara och ge hästen chans att hinna förstå att nu får du ta över och göra ditt jobb.

Väldigt kul och nyttigt var det! Och svårt...

Boogie har lagt sig till med en ny liten ovana på sistone. När man ber om mera framåtbjudning får man alltid en och annan bakut på köpet. Då tappar jag både centrering och fokus och hinner inte göra något vettigt med den erbjudna framåtbjudningen. Jag får alltid så dåligt samvete när jag dunsar runt på henne medan hon försöker göra sitt bästa. Men igår hade jag visst lärt mig och hann med att lätta lite i sitsen och var betydligt mer synkad med min stackars go'a lilla häst.

Jag har fortfarande "problem" med att få UT henne ur ridhuset efter passet också. Det tycker jag är så charmigt att jag fortsätter belöna det genom att låta henne pussa och handtargeta sig ut. Jag hoppas få chans att utnyttja beteendet nästa clinic, eftersom det på sikt borde kunna funka som ett konkurrerande beteende till "rusa av banan efter prisutdelning".

Som allting ser ut just nu, planerar vi inför en full tävlingssäsong 2011!

Boogie och Anki tränar byten. Boogie har alltid haft svårt med bytena, speciellt från vänster till höger. Det roliga med det här klippet är att hon efter bara ett par månaders ridning, varav endast den senaste med "full" arbetsdos, har kommit så långt att hon kan fortsatta fila på det vi jobbade med innan skadan. Jag trodde nog att hon skulle tappat mera i kondition och styrka under den långa konvalescensen, men det har gått förvånansvärt fort att hitta tillbaka. Kanske hjälpte det ihärdiga promenerande vid hand att bevara formen lite, vad vet jag.

Glad och lycklig är jag  hur som helst för varje dag utan bakslag!