Jag började fundera lite efter ett FB-inlägg där en kompis (Här hade det varit perfekt med en länk till den där bloggen du ska dra igång vilken dag som helst, Åse   ) reflekterar över hur hon skulle ha påverkats av Cesar Millan och alla andra hundprogram i TV, om hon exponerats för dem som hundtokig 11-åring.

Hundträning i TV kan jag inte minnas att det förekom när jag var i den åldern, inte här hemma i Sverige. Men när min familj flyttade till England 1980, hamnade vi mitt i Barbara Woodhouse epoken, och blev genast trollbundna av hennes TV-program. Hela familjen satt bänkade och tyckte att hon var helt fantastisk! Jag vet inte om hon någonsin slog igenom i Sverige? Efter Adventuredog-konferensen har jag funderat lite över hur min "relation" till Barbara Woodhouse påverkat min syn på hundar och hundträning (och hästträning).

Barbara föddes 1910 men hennes TV-show Training Dogs the Woodhouse Way sändes första gången 1980. Den paranta 70-åriga damen i tweedkjol kom naturligtvis inte från ingenstans, utan hade innan tv-genombrottet hela sitt liv varit verksam som hundtränare (bl a av filmhundar), hästtränare och uppfödare.

Hon var på många sätt en fascinerande människa med ett mycket spännande liv bakom sig, där hon gång på gång vägrat trampa i de hjulspår man normalt förväntade sig av kvinnor ut hennes generation. Hon gick som ensam kvinna på naturbruksgymnasium, flyttade till Argentina och red in hästar, startade ridskolor och hundpensionat hemma i England igen, försörjde sin familj med egna kor under andra världskriget och kom på att de mjölkade bättre om de fick täcken på sig, tränade filmhundar, startade hundägarkurser och hundträningsklubbar över hela Storbritannien, gav ut egna böcker på eget förlag när ingen annan ville trycka dem och bombarderade BBC med förslag om en egen tv-show i 10 år innan det äntligen blev dags.

HennesTV-show gjorde henne sedan som 70-åring till internationell superstar och hon fick åka världen runt och vara med på talkshows och träna kändishundar. Hennes speciella sätt att tilltala hundarna med "Walkies" och "Sit!" har parodierats av allehanda komiker och refereras även till i James Bond filmen Octopussy från 1983.

Tyvärr finns det just inga filmklipp på nätet från hennes hundträningsprogram. Det enda jag hittat är detta klipp där hon av hjälper William Shatner (kapten Kirk från Star Trek) dressera sina doberman.

Träningen är väldigt mycket hands-on, och man vet knappt om man idag ska skratta eller gråta åt vissa av Mrs Woodhouse idéer och käpphästar. Vad som tilltalade mig då, när det begav sig, var hennes orubbliga övertygelse att det inte finns några dåliga hundar, bara dålig hundhantering.

"There is no such thing as a difficult dog, only an inexperienced owner."

Hon var också otroligt generös med beröm och fysisk beröring med hundarna, som fullkomligt verkade avguda henne efter ca 30 sek kontakt. Det har jag inte sett någon av dagens tv-tränare åstadkomma i samma utsträckning.

"I've caught more ills from people sneezing over me and giving me virus infections than from kissing dogs."

Träningsmodellen baserades på den klassiska dominansmodellen. Det Barbara tillförde i tid då hundar kunde straffas för dåligt beteende med att stängas in i en mörk källare utan mat för att skämmas och tänka över sina synder, var att tillrättavisningar skulle var korta, skarpa men utan affekt, och att hunden skulle få massor med beröm och uppmuntran för steg i rätt riktning.

"Dogs understand your moods and your thoughts, and if you are thinking unpleasant things about your dog, he will pick it up and be downhearted."

Strypkedja var hennes favorit-verktyg, och enligt henne det enda humana sättet att lära en hund gå fint i koppel och vara uppmärksam på sin förare.

"Plenty of jerks, they love to be jerked!"

hävdade hon bestämt, och just det eviga koppelryckande var svårt för mig att ta till mig, även på den tiden. Men hon lyckades alltid, på utlovade högst 6 minuter per hund, att lösa problem som hundägarna förtvivlats över i flera år. Dessutom   fick hon hundarna att se riktigt glada ut under tiden, så då tänkte man väl att hon hade rätt på något vis.

Som en liten svamp sög jag i mig allt hon hade att säga om hästar och hästträning. Jag provade hennes speciella sätt att hälsa på hästarna, mule mot näsa, blåsandes luft i varandras näsborrar. Inte vet jag om det förbättrade kontakten med de hästar jag umgicks med, men de verkade i alla fall inte ha något emot att bli ordentligt hälsade på innan man började sadla och slänga på seldon. En sommar red jag runt i byxkjol, eftersom Barbara sagt att det var det bästa sättet att få stadiga hästar som inte bekymrade sig om sådant som flaxar runt om dem. Att hästar skulle ridas in och utbildas utan att man använde våld, skrik och gap, lät sunt och självklart och har helt klart präglat mitt förhållningssätt även i miljöer där "förebilderna" betett sig på annat sätt.

Det viktigaste jag tror att jag fick med mig från min tid som Barbara Woodhouse-fan var insikten om hur fantastiskt träningsbara både hundar och hästar är om man ger sig tid att förstå sig på dem, att det ALDRIG är djurets fel om det beter sig på ett oönskat sätt, och att allt är möjligt om man ger sig tusan på det!

1988 gick Barbara bort i sviterna efter en stroke. Läs gärna hennes biografier Talking to animals och Just Barbara, det är ren och okuvlig Girlpower i tweedförpackning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...