Ibland önskar jag att jag hade en liten videokamera ständigt igång, så man fick med sig de där superba ögonblicken som illustrerar hur dj-a bra klickerträning faktiskt fungerar i skarpa lägen. Ni vet, de där ögonblicken som kritikerna tror vi hittar på!

Som när Stella avbröt jakt efter en hare som ploppade upp mitt framför näsan på henne, bara för att jag sa tokitok med min gladaste felsignalröst.

Eller idag när jag lyckades med konstycket att koppla loss hundarna, ge frisignal och peka med hela armen mot ett öppet fält med liten dunge mitt på, i exakt samma ögonblick som ett helt knippe harar lämnade sagda lilla dunge och skuttade iväg för glatta livet. Svisch så flög hundarna som missiler genom snön, "Häråt tjejer!" så avbröt de sina förföljanden på direkten och svischade tillbaka med glada förväntasfulla svansar. Och vad hade matte att belöna med? Gamla hästpellets, Boogies light variant dessutom.

Men nästa gång då, hör jag kritikerrösten, då väljer de haren framför en gammal hästpellets. Men se, det tror inte jag alls. Dels fick de naturligtvis högvis med annan positiv feedback i form av beröm, gos och lek. Men viktigast av allt, de har, genom massor av olika repetitioner, lärt sig att det lönar sig att avstå från en sak för att få en annan. Ibland blir det oxfilé, ibland hästpellets, det är inte så noga, för nåt bra blir det alltid.

En stor skillnad från den tiden då jag hade traditionellt nej-tränade hundar är också hur de beter sig efteråt, när vi ska passera genom vittringsbältet som hararna orsakat längre fram på promenaden. Jag behöver inte fylla på med några flera "låta bli "-signaler, vare sig verbalt eller med kroppen. Vi är liksom helt klara med de där hararna, det var ju utdelning för att låta bli dem som gäller! Inte så illa pinkat för Stella, som har kommit i drevskall på hare förut!

Believe in the power of positive reinforcement!

STAY CALM AND REWARDING!