Alla inlägg under januari 2011

Av Maria - 30 januari 2011 19:57


Vi har filmat lite åt vår veterinär

Av Maria - 30 januari 2011 00:28


När tonårsdunkadunket fyller hela huset och håller på att hacka hål i min hjärna med sina mekaniska, repetetiva och hjärndöda strofer, då känner jag för att skicka in  Elwood!


"You may go if you wish. But remember this: walk away now and you walk away from your crafts, your skills, your vocations; leaving the next generation with nothing but recycled, digitally-sampled techno-grooves, quasi-synth rhythms, pseudo-songs of violence-laden gangsta-rap, acid pop, and simpering, saccharine, soulless slush.



Av Maria - 28 januari 2011 18:02


Som politiker behöver man inte vara expert inom ett område, man bör väl snarare vara lite mer allmänpraktiserande med lite lagom inblick i mycket, så att säga. Något man dock bör vara duktig på är ett välja rätt rådgivare, med nödvändig expertkompetens. Och en väldigt enkel tumregel bör väl vara att faktiskt FRÅGA experterna INNAN man fattar sina politiska beslut?


Men så jobbar inte vår miljöminister Andreas Carlgren!

Igår gick han ut i ett pressmeddelande och berättade att vargstammen ska räddas från inavel genom att vargvalpar från djurparker släpps ut redan i april i år


Till EU-kommissionen har man rapporterat att inavelsgraden bland svenska vargar minskat, tack vare avskjutningen, men någonstans har man visst tänkt till ett varv, så Carlgren tillägger : 


"Ingen kan ju påstå att man minskar inaveln genom jakt, utan det sker genom att nya djur kommer in" 

 

Idag visar det sig att berörda djurparker inte alls är förberedda på detta. Det är ju inte bara att slänga in lite valpar i bakluckan på en bil och skjutsa ut dem i skogen! Djurparkerna vill ha tid på sig att metodutveckla en utsättning av valpar. Så klart!


 "Redan före jul gjorde vi klart för miljöministern att vi har invändningar.Jag blir riktigt bekymrad över att Carlgren inte tagit något intryck av det", säger Mats Höggren, ordförande för Svenska djurparksföreningen och zoologchef på Kolmården.


Medan Carlgren förnöjt påpekar att några av de i år hittills 17 skjutna vargarna faktiskt var defekta; två var kryptochida och en hade överbett.


Ja, men så bra då att vi blev av med dem! Hemska tanke att vi i Sverige skulle ha utrotningshotade djur som inte är exteriört och anatomiskt perfekta! Bäst vi ser över havsörnsbeståndet också, så där inte flyger runt några med sneda näbbar!


Nej, just det, ja. Det är ju skillnad på rovdjur och rovdjur i det här landet...



Av Maria - 27 januari 2011 08:57


Men han borde nog gå en TAGteach-kurs. Han kommer med en helt korrekt beskrivning av vad han gör, men verkar ha missat hur man bör formulera träningsmålen i positiva ordalag när man jobbar med människor.


"Finmotoriska färdigheter som Hulken i tumvantar" kanske inte kvalar in som TAG-talk, precis.


Här kan House och alla andra lära sig mer om hur man jobbar med TAGteach.

Av Maria - 25 januari 2011 15:18


Jag började fundera lite efter ett FB-inlägg där en kompis (Här hade det varit perfekt med en länk till den där bloggen du ska dra igång vilken dag som helst, Åse   ) reflekterar över hur hon skulle ha påverkats av Cesar Millan och alla andra hundprogram i TV, om hon exponerats för dem som hundtokig 11-åring.


Hundträning i TV kan jag inte minnas att det förekom när jag var i den åldern, inte här hemma i Sverige. Men när min familj flyttade till England 1980, hamnade vi mitt i Barbara Woodhouse epoken, och blev genast trollbundna av hennes TV-program. Hela familjen satt bänkade och tyckte att hon var helt fantastisk! Jag vet inte om hon någonsin slog igenom i Sverige? Efter Adventuredog-konferensen har jag funderat lite över hur min "relation" till Barbara Woodhouse påverkat min syn på hundar och hundträning (och hästträning).


Barbara föddes 1910 men hennes TV-show Training Dogs the Woodhouse Way sändes första gången 1980. Den paranta 70-åriga damen i tweedkjol kom naturligtvis inte från ingenstans, utan hade innan tv-genombrottet hela sitt liv varit verksam som hundtränare (bl a av filmhundar), hästtränare och uppfödare.

Hon var på många sätt en fascinerande människa med ett mycket spännande liv bakom sig, där hon gång på gång vägrat trampa i de hjulspår man normalt förväntade sig av kvinnor ut hennes generation. Hon gick som ensam kvinna på naturbruksgymnasium, flyttade till Argentina och red in hästar, startade ridskolor och hundpensionat hemma i England igen, försörjde sin familj med egna kor under andra världskriget och kom på att de mjölkade bättre om de fick täcken på sig, tränade filmhundar, startade hundägarkurser och hundträningsklubbar över hela Storbritannien, gav ut egna böcker på eget förlag när ingen annan ville trycka dem och bombarderade BBC med förslag om en egen tv-show i 10 år innan det äntligen blev dags.


  


HennesTV-show gjorde henne sedan som 70-åring till internationell superstar och hon fick åka världen runt och vara med på talkshows och träna kändishundar. Hennes speciella sätt att tilltala hundarna med "Walkies" och "Sit!" har parodierats av allehanda komiker och refereras även till i James Bond filmen Octopussy från 1983.

Tyvärr finns det just inga filmklipp på nätet från hennes hundträningsprogram. Det enda jag hittat är detta klipp där hon av hjälper William Shatner (kapten Kirk från Star Trek) dressera sina doberman.


Träningen är väldigt mycket hands-on, och man vet knappt om man idag ska skratta eller gråta åt vissa av Mrs Woodhouse idéer och käpphästar. Vad som tilltalade mig då, när det begav sig, var hennes orubbliga övertygelse att det inte finns några dåliga hundar, bara dålig hundhantering.


"There is no such thing as a difficult dog, only an inexperienced owner."

 

Hon var också otroligt generös med beröm och fysisk beröring med hundarna, som fullkomligt verkade avguda henne efter ca 30 sek kontakt. Det har jag inte sett någon av dagens tv-tränare åstadkomma i samma utsträckning.


"I've caught more ills from people sneezing over me and giving me virus infections than from kissing dogs."

 

Träningsmodellen baserades på den klassiska dominansmodellen. Det Barbara tillförde i tid då hundar kunde straffas för dåligt beteende med att stängas in i en mörk källare utan mat för att skämmas och tänka över sina synder, var att tillrättavisningar skulle var korta, skarpa men utan affekt, och att hunden skulle få massor med beröm och uppmuntran för steg i rätt riktning.


"Dogs understand your moods and your thoughts, and if you are thinking unpleasant things about your dog, he will pick it up and be downhearted."





Strypkedja var hennes favorit-verktyg, och enligt henne det enda humana sättet att lära en hund gå fint i koppel och vara uppmärksam på sin förare.

"Plenty of jerks, they love to be jerked!"

hävdade hon bestämt, och just det eviga koppelryckande var svårt för mig att ta till mig, även på den tiden. Men hon lyckades alltid, på utlovade högst 6 minuter per hund, att lösa problem som hundägarna förtvivlats över i flera år. Dessutom   fick hon hundarna att se riktigt glada ut under tiden, så då tänkte man väl att hon hade rätt på något vis.


Som en liten svamp sög jag i mig allt hon hade att säga om hästar och hästträning. Jag provade hennes speciella sätt att hälsa på hästarna, mule mot näsa, blåsandes luft i varandras näsborrar. Inte vet jag om det förbättrade kontakten med de hästar jag umgicks med, men de verkade i alla fall inte ha något emot att bli ordentligt hälsade på innan man började sadla och slänga på seldon. En sommar red jag runt i byxkjol, eftersom Barbara sagt att det var det bästa sättet att få stadiga hästar som inte bekymrade sig om sådant som flaxar runt om dem. Att hästar skulle ridas in och utbildas utan att man använde våld, skrik och gap, lät sunt och självklart och har helt klart präglat mitt förhållningssätt även i miljöer där "förebilderna" betett sig på annat sätt.

Det viktigaste jag tror att jag fick med mig från min tid som Barbara Woodhouse-fan var insikten om hur fantastiskt träningsbara både hundar och hästar är om man ger sig tid att förstå sig på dem, att det ALDRIG är djurets fel om det beter sig på ett oönskat sätt, och att allt är möjligt om man ger sig tusan på det!

1988 gick Barbara bort i sviterna efter en stroke. Läs gärna hennes biografier Talking to animals och Just Barbara, det är ren och okuvlig Girlpower i tweedförpackning.


  

Av Maria - 12 januari 2011 00:31

Ett ämne som var uppe till livlig diskussion vid paneldebatten på ADVENTuredog, var den reality show om omplaceringshundar Huset Fullt av Hundar som kommer att sändas i SVT under våren.


  


Programledare Claudia Galli

 

 

Tyvärr var inte SVT kvar och kunde besvara kritiken samt förklara hur man tänkte när man kom på den osmakliga idéen att låta sex omplaceringshundar flytta in hos en familj för att sedan bli utröstade en och en tills en sista vinnare blir kvar och får stanna i hemmet för gott.


SKK fanns dock kvar och fick ta emot kritik från publik och representanter från djurskyddsorganisationer för att de sponsrat produktionsbolaget med annonsutrymme på sin hemsida och hjälpt till att hitta omplaceringshundar till programmet. Hans Rosengren försvarade detta med att man tyckte att all uppmärksamhet hundar får i tv är av godo, och att det var ett bra sätt att ge uppmärksamhet till vuxna hundar som ett alternativ när man skaffar hund.


Nu har debatt kring programmet nått media och kritiska röster höjs i tidningar och protestgrupper finns på Facebook.


Se t.ex denna artikel i Aftonbladet.  SVT bemöter kritiken här



Personligen känner jag mig urless på alla dokusåpor. Mår uttalat illa över galenskaperna i  Föräldrafritt på 5:an som hävdar att barnen fick precis det stöd de behövde under inspelningen och inte har tagit nån skada. De har minnsann övervakats av barnpsykolog också, så det så! Den barnpsykolog som lånar ut sig till ett projekt som låter nioåringar gå blöta och hungriga i flera dagar (medan tolvåringar vägrar dela med sig av maten), skickar in morsan att övertala barnet att vara kvar trots att han bönar om att få åka hem, ja, den psykologen ska inte ha legitimationen kvar, enligt min åsikt!



Och Spårlöst som alla älskar att snyfta till, är det någon som ägnar en tanke åt hur det egentligen blir i förlängningen för de familjer där produktionsbolaget ramlar in med buller och bång för att återförena ett adoptivbarn  med en biologisk förälder? Vad händer sedan i deras vardag när deras familj och hela grannskapet fått ta del av deras gamla hemlighet? Får dessa, ofta fattiga och outbildade, människor en chans att i lugn och ro ta ställning till vad kontakten med ett bortadopterat barn kommer att innebära, eller är det överrumplingstaktiken som gäller?


Finns det något man inte kan gör reality av? Varenda kotte verkar numera ha minst en bekant som dejtar bönder, trasslar ut sin privatekonomi eller fajtas med grannen på bästa sändningstid.  Min arbetskamrat for iväg på SOS uppdrag under lovet och fick genast ett kamerateam i hasorna som ska filma ihop till en serie om svenskar som skadat sig utomlands. Första dagen tillbaka på jobbet får vi sedan reda på att vår skola nu är nästa work place reality objekt. Om allt går som ledningen tänkt kan ni följa våra studenter under deras sista månader på skolan i någon av de största kanalerna.


Megasuck!



Av Maria - 11 januari 2011 23:53




Vilket nätfynd, båda husgudarna tillsammans!



Ser man på, från vissa datorer kan jag blogga....

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Januari 2011 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards