Det är som vanligt Ann-Louise som kan väcka mig ur blogg-koman med sina tankeväckande inlägg.

Idag funderar hon över ”dominanta” och besvärliga djur, och jag associerar genast till Per Jensens utmärkta mini-föreläsning på ADVENTuredog för ett par veckor sedan.

Tema för årets ADVENTuredog Conference var Hunden i tv – ur olika synvinklar.

I de allra flesta hundtränings-programmen på tv, vare sig de är utländska eller av svensk produktion utgår man från dominansmodellen för hundhållning. Man ser familjen som en flock där hunden ska vara lägst i rang. Dominans blir en förutsättning för att få en lydig hund.

Professor i etologi Per Jensen redovisade därför vad modern forskning har att säga om social organisation och rangordning hos hundar.

Logiken bakom dominansmodellen gör följande antaganden:

• Vargar har strikt rangordning
• Alla vargar vill uppnå alfa-position i flocken
• Hunden är en varg
• Familjen är en flock och flocken måste ha en rangordning
• Alla hundar vill uppnå alfa-position i flocken
• Alltså måste hunden domineras för att bli lydig

Men stämmer verkligen antagandena bakom dominansmodellen med verkligheten?

Den ursprungliga vargforskningen gjordes på vargar i fångenskap. I fångenskap är resurserna begränsade vad gäller föda, viloplatser, utrymme och fortplantningsmöjligheter. Då uppstår hierarkier och rangordning som en mekanism att hålla avstånd mellan individer för att undvika onödiga aggressioner.

Från 1970-talet och framåt har etologer i stället haft möjlighet att studera vargar i fält. Man har funnit att vargflocken är en storfamilj, vilket skiljer dem från många andra däggdjur. Deras unika förmåga att samarbeta skiljer dem från många andra rovdjur. I flocken finns många olika roller, med olika ansvarsområden som att anföra flocken vid förflyttning, kontrollera flocken vid olika aktiviteter, passa avkomman, osv. Vargflocken är en sluten enhet och främlingar tolereras ej. Flockens extrema stabilitet leder till en ökad rollfördelning. Vilken typ av personlighet individen har kan styra vilken roll man får i flocken. Olika flockar kan dessutom uppvisa egna varianter på sociala strukturer.

Man pratar inte längre om alfaparet utan om det reproducerande paret. Andra vargar i flocken är barn till eller släkt med det reproducerande paret. Genom att stötta familjen sprider även de sina gener vidare.

Är då hunden en varg? Njae, säger Per Jensen och förklarar hur hundens 15 000-åriga resa från varg till hund förändrat vissa egenskaper. Hos vargen är det de starkaste och mest erfarna som reproducerar sig. Hos hund har istället de minst aggressiva, mest följsamma och flexibla haft större möjligheter att få föröka sig. Hos hunden finns dessutom en förmåga att förstå specifikt mänskliga signaler, som t. ex pekning. Vargar som växt upp med människor lär sig inte detta.

Till skillnad mot vargen använder hundar skall för många olika typer av budskap, och människan förstår! Även människor med liten erfarenhet av hundar kan korrekt kategorisera olika typer av hundskall.

Hunden har utvecklats för samarbete med människan. Den kan be om hjälp när den kör fast i problemlösningstest. Det gör inte tama vargar i samma test.

Om man släpper hunden fri i naturen, återgår den då till att bli en varg? Nej, studier av förvildade hundar i olika populationer visar på samma sak. Hundarna lever i varierade, föränderliga flockar. Dominans har ingen betydelse för fortplantningen hos förvildade hundar. Alla könsmogna individer fortplantar sig.

Per Jensen avslutar med att slå fast att dominansmodellen för hundfostran inte har något vetenskapligt stöd. Som han skrev i en utmärkt artikel i tidningen Hundsport för flera år sedan (nr1-2 2003):

”eftersom det knappast är troligt att vi i våra familjer hamnar i situationer av konkurrens om Doggy eller Royal Canin med våra hundar, finns det, som jag ser det, ingen som helst anledning att använda dominansbegreppet i samband med hundhållning eller träning.”

Själv funderar jag just  nu på hur fullständigt absurt det är att människosläktet ägnar ca 15 000 år till att avla fram den perfekta följeslagaren, den kloka, hängivna och till SAMARBETE genetiskt förprogrammerade hunden, och sedan ägnar så mycket kraft och energi till att kuva, domptera och skrämma samma varelse.

Varför kan vi inte acceptera att vi faktiskt är ganska onaturliga ledargestalter i våra hundars (och hästar, katter, getter, etc) liv, och i stället lägga vår tankemöda och kreativitet på hur man åstadkommer bästa möjliga förutsättningar för harmonisk samexistens och samarbete?

Människosläktet, se det är visst en art man aldrig blir riktigt klok på, oavsett hur många hundra högskolepoäng i ämnet man skaffar sig...

Antingen har jag inte tid att blogga, så då blir det inget.

Eller så tar jag mig tid, trycker på spara och hela alltet försvinner ut i cyberrymden, jag blir tokilsk och orkar inte börja om. Så då blir det inget.

Jag jobbar som ett litet psykologjehu, "ända in i kaklet" är parollen i skolvärlden så här i december. Jag har två överväxta popcorn som snart liknar puli hundar, ett helt ojulat hus med halvvägs pågående renoveringsarbeten här och var, samt en pajad tvättmaskin med allt var det innebär i en familj där alla, inklusive katterna, hanterar handdukar och sänglinne som om de bodde på Hilton.

När det är dags att utbyta "bästa lussebullstipset" vid personalfikat svarar jag varken kesella eller mandelmassa, jag säger Statoil och fnissar sedan hysteriskt hela vägen tillbaka till mottagningen.

Men jag har både ridit ut Boogie på en riktigt tur för första gången sedan maj, och dessutom galopperat fort, fort runt Fröken på lektionen idag.

Så ni kan ta era perfekta saffransdegar och stoppa dem där det behagar, det blir nog jul hos familjen Y till slut också, det brukar det bli!

Tosca look-alike?

Enligt fin gammal skolvärldstradition jobbar man så man får blodsmak i munnen i december. Varenda mentor kommer just precis nu på att de har minst en elev var som Elevvårdsteamet måste  titta närmare på,  nu genast, innan terminen är slut. Samma visa varje år och på varje skola, som en obeveklig naturlag, och lika förutsägbart som Lucia och Nobeldagen. Ska kanske redan nu göra en anteckning i kalendern för 2011? 

Torsdag 1 december, 2011: December-galenskaperna börjar!!!

I år har jag i alla fall så stora barn att jag varken behöver stryka lussesärkar på nätterna eller jaga luciakronor över halva Uppland. Inte heller konsultflänger jag  längre landet runt i jakt på mitt levebröd, så jag bör nog inte klaga alls! Jag behöver strängt taget bara fixa med en Nobelgala klänning åt yngsta dottern som är nominerad till litteraturpriset (vi pratar Segerstaskolans Nobelpris...) och en orange kattungedräkt till  Aristocats nästa vecka (samma dotter, samma skola).

När man nu har ett  högstadiebarn också, kanske man förväntas nattvandra på Lucia? Eller kan man frånsäga sig det kollektiva ansvaret genom att helt enkelt låsa in sin egen unge?

PS Referat fån ADVENTuredog jobbas det på, på lediga stunder.

Boogie har spaning på något annat än lekande hundar:

Bella med lunchen!

Viss feeding frenzy utbryter, men den går snabbt över!

Så fort alla fått sitt!

Idag letade Ebba fram hästbollen, och alla som ville fick vara med och leka!

Fin passning till Hottis!

Mest av alla ville hundarna så klart!

Om man inte kopplar Stella en stund, får Tosca aldrig chans på bollen!

Med Stella ur vägen är det dock inget fel alls på föremålsintresse och kamplust!

Johnnie W med sitt hjärtas dam Fjun  

Precis som min stallkompis Bella påpekade idag verkar det inte spela någon roll hur fredagstrött och hängig man känner sig, efter en stund i hästarnas sällskap så är man alldeles pigg och full av energi igen!

(Vilket inte hindrat mig från att krypa upp i soffhörnet med en riktigt rökig Islay)

Även om det förstås är vansinningt roligt att vara så i gång med Boogie igen, (vi har nu även börjat galoppera så smått) så börjar jag nu ledsna lite på att åka runt, runt i ridhuset. Det har ju aldrig helt och hållet varit min grej... Men på måndag ska hovis äntligen vara frisk igen så vi får på nya skor med broddhål i, och då kommer skogsmulleriet tillbaka på menyn igen, i alla fall lite försiktigt.

Så ikväll firade vi fredag med att bara leka lite från marken med klicker i ridhuset. Förr när man släppte Boogie i ett ridhus brukade hon mest gå och smaka på väggen eller inspektera dyngkärran. Efter konvalescensen är det visst lite mer krut i tanten! Jag blev lite paff i kväll när hon drog iväg som ett litet jehu och fyrade av bockserier längs långsidorna. Så full fart tillbaka och tvärnit vid mina fötter så gruset sprutade runt öronen.

"Puss, puss, såg du matte!" 

Man kan ju inte annat än skratta och belöna en häst som slidestoppar för att pussas! Så då gjorde hon ju om det, igen och igen, full fart till andra ändan av ridhuset och tillbaka igen.

Hundarna bestämde sig raskt för översta bänken på läktaren för stationsträning!

När hon hade lugnat ned sig lite provade vi på apportering. Det var länge sedan sist, men  det syntes väl hur bra hon kom ihåg. Tyvärr hade matte ställt till det genom att ta en alldeles för stor apport. Små kossehästar kan tydligen inte gapa lika stort som en rottweiler, feltänk där av mig!

Ingångar (utan apport då!) har hon börjat få kläm på. Det är jag som är lite osäker på vad som är en bra postition för en häst...

Sedan avslutade vi med ett pass stimuluskontroll för att få lite styrning på det hela. Bara nonsens som PUSS, BACKA, och VAR ÄR TÅRNA?

I morgon blir det nog ett betydligt mer seriöst träningspass med lillmatte medan jag är på ADVENTuredog.

från oss alla till vår underbara tränare!

Hoppas hon gillar....

I Lucky Rider nr 8 som finns ute nu: