Nu har vi galopperat runt på söta hästar, hängt med sköna hästmänniskor och drillats av bästa Fröken Anki i två hela dagar.

Clinic-premiären på Brunnby gård avlöpte väl får man allt säga. Trail-fokus blev det, och det sitter ju aldrig fel!

Vi började träna på olika hinder under lördagen för att så småningom få ihop ett helt mönster till på söndag förmiddag. Som vanligt när det gäller Ankis clinics så är det detaljerna som gör det. Otroliga människa att ha öga för hästens rörelser och förstå sig på mekaniken i ridningen!

Med de olika diskussionerna från Ann-Louise blogg färskt i bakhuvudet, var det  väldigt intressant att se hur användningen av stopp och/eller backning för att korrigera ett misstag hästen gjorde, ( t.ex stressa fram till bommarna eller slarva med hovarna över bommarna) försämrade hästens möjligheter att göra bättre i från sig på nästa försök! Korrigeringen gjorde att hästen tappade rygglinjen och bärigheten. Avsikten med en korrigering är att straffa, dvs få mindre av, ett beteende man inte vill ha. Typ, islag i bommen. Om då korrigeringen försätter hästen i ett läge där den får ännu svårare att göra rätt, och ryttaren inte förstår att så är fallet, är man definitivt på väg utför, eller hur? Ryttaren korrigerar mer och mer, hästen stressar och "slarvar", och ryttaren blir allt argare på den dumma hästen som "vägrar förstå".  Tur då för hästen (och ryttaren så klart) att

Anki finns, som både ser och kan förklara för ryttaren vad som händer, samt rbjuda bättre alternativ!

En annan variant är när man bara ramlar på över de olika hindren med en orutinerad häst, utan att ge den det fysiska stöd den behöver för att klara av övningen. Även om man då inte medvetet straffar hästen, blir hästen straffad av att själva övningen blir för jobbig och svår. Med bristande intresse och motivation för bommar som resultat. De stänger av mentalt och snubblar på så gott de kan.

I vårt gäng finns nu rätt många hästar som, under Ankis överinseende, gått från snubbeltrubbel till motiverade trail-hästar. Hästar, som fått sina ryttare drillade till att ge hästen rättvisa förutsättningar, och därigenom fått upptäcka att bomserier är både enkla och roliga!

Jag hade denna helg  den äran att få guida runt Claudia. Det gick över förväntan, trots att hennes "gammelmatte" plötsligt satt på läktaren och gjorde mig hur nervös som helst   .  Men det kändes som jag hade hittat tillräckligt många av Claudias knappar för att komma runt banan på en hand och lång tygel till slut.

På Cladden

På söndag eftermiddag hade vi vad vi inom hunderiet kallar "tävlingsmässig träning". Dvs en bana utlagd i ridhuset, publik och funtionärer, musik i högtalarna, framridning på utbanan och sedan in i ridhuset en och en. Denna del av clinicen fick Boogie vara med på, men jag valde så klart att skritta runt banan och hoppa över de knixigaste vändningarna. Först framridning på utebanan som var ungefär lika trång och stökig som på vilken tävling som helst. Sedan banvandring utan häst, och till slut inrop i "gaten". Som på riktigt! Den frusna publiken jobbade hårt som läktarhuliganer och stereon fick gå på högsta volym. Boogie var så himla söt när jag riktade henne mot första hindret, bron med lite upphöjda bommar framför och bakom. "Wow, får jag - på riktigt?" Hon skrittade runt hela banan klockrent och fick godis på ett par strategiska punkter (stå stilla vid grinden, stå silla efter ryggning, gå lugnt ut trots applåder och visslingar). Gullehäst!

Framridning på Boogie i höstsolen

Lite senare fick vi även öva på prisutdelning, den verkliga Boogie-utmaningen. Det kanske låter som ett förmätet problem, men i westernkretsar är det inte accepterat att ha en häst som inte kan stå stilla med medtävlande 30 cm till höger och vänster, som inte står stilla när publiken tjuter och vrålar och som inte kan vara ensam kvar på banan när de andra går ut utan att börja hoppa och skutta. I klasser med railwork, (alla hästar på banan samtidigt) kommer uppställning till prisutdelning direkt så man inte hinner smita undan...

Jag har redan påbörjat motbetingning av publikjubel, och fått ganska bra respons, men det är inte ofta man kommer åt att köra det mellan tävlingarna, så idag var ett gyllene tillfälle!  Att Boogie kom ihåg motbetingningen märktes direkt, så fort det visslades och tjoades vände hon sig mot mig för att få snask. Även när hon, som en av de sista skulle få lämna banan stannade hon och tittade på mig när det tjoades på läktaren. Toppen! Men precis i utgången, mitt emellan läktare och högtalare kom det ett litet Boogie-bryt!  Tillbaka in igen och göra om ett par gånger, tills hon var så inställd på snasket att hon faktiskt började vägra lämna banan!

Väl tillbaka i stallet igen var hon supersocial och gosig, men gäspade massor. Det hade helt klart kostat på i anspänning att träna på alla dessa tävlings-triggers! Men jag är ganska säker på att hon tyckte det var kul att få vara med!

(Har inte hunnit vara så aktiv med kameran denna helg, men snor helt fräckt några bilder som kompisar tagit!)

Laddar just batterierna (med Innis & Gunn, maken påstår att den smakar cola, därför pratar jag inte mer med honom i kväll) inför helgens clinic.  Trail-drillning i dagarna två med Anki Olsson, och första gången vi har clinic på Brunnby Gård.

Vi kör 10 - 18 på lördag och 8 - 16 på söndag. Gratis att komma och titta för alla nyfikna! Skön och välkomnande atmosfär utlovas! Vägbeskrivning  finns under Kontakt på Ankis hemsida.

Sist det begav sig såg det ut så här:

Kolla! Boogie hade magmuskler!

De har ju totalt försvunnit in i muminformen nu...

Boogie är ännu inte tillräckligt igång för en clinic, så jag får låna Claudia denna gång. Det ska bli spännande att se om vi blir tillräckligt samspelta under helgen för att rida en komplett bana.

Ser även fram mot trevligt gänghäng med alla go'a Anki-hangarounds!

Idag red jag ut en liten sväng på Boogie för första gången sedan mitten på maj. Visserligen bara 20 minuter och så klart bara i skritt, men ändå! Känslan var helt fantastisk! Så hoppfull!

Och även lite pirrigt! Boogie är ju inte riktigt som hon var innan den påtvingade långvilan. Hon spanar allt lite efter saker att "gå igång på". Jag känner mig inte orolig över att jag skulle tappa kontrollen över henne  (för nån sån har jag väl ändå inte -hahaha!)

Men jag är livrädd att ett litet brall skulle ställa till med något, en tappad specialsko eller en vrickning, som vi inte har marginal för nu i tillfrisknandet. Dessutom har alltid bästa verktyget, när Boogie är pigg och sprallig, varit att ta energin i sin tjänst och gasa på lite istället för att bromsa. Inte ett alternativ när man bara har "skritt på raka spår och mjukt underlag" på repertoaren.

Men det hela avlöpte väl. Boogie känns så mjuk och fin i steget, öronen framåt, glad i hela kroppen. Hon skulle definitivt skjura iväg som en projektil om hon fick signalen, men det var inga omöjligheter att hålla sig till skritt heller. Inte ens när ett rådjur prasslade runt inne i energiskogen medan två andra velade hit och dit på åkern på vår andra sida och i sista sekunden beslöt sig för att springa in i energiskogen rakt framför näsan på Boogie. Inget lätt läge för en kossehäst, och självklart värt ett klick!

Också i sådana här stunder är det guld med klickerhäst. Klicket är så starkt att allt fokus på störningen är som bortblåst. I stället är hon helt upptagen med vad som ska ge nästa klick.

Turen som gick på gräsunderlag var så kort att vi hade 30 min kvar av dagens 50-minutersranson. Så det fick bli lite "ranchtrail" , dvs öppna ridhusdörr, slå på lysen och sätta på stereon från hästryggen. Här behöver vi öva på att alla armrörelser matte gör inte är belöningsrörelser. Blir så stökigt när hästmulen följer med in i kontakter och dörrhandtag.

Sedan växlade vi mellan utsträckt skritt på lång tygel och mer samlad skritt "i form". Boogie var i klickermodus och bjöd på lite tokerier också. Som spontana sidepass i halterna när hon tyckte belöningsfrekevensen var för låg. Rätt många frivilliga "gå och ställa sig under högtalarna" också   

Ska bli spännande att få se utfallet på just den i tävlingsmiljön så småningom.

Hur som helst, superhärligt att få rida Boogie idag!

Ann-Louise funderade lite i sin blogg idag kring varför det är så himla viktigt att få rida på hästen. När de egentligen inte är gjorda för att att bli ridna på. Det där har gnagt lite i bakhuvudet under dagen. Jag tillhör dem som kan bli lite provocerad av att folk har hästar som de inte rider på. Som de bara har. På samma vis som jag blir provocerad av folk som bara har hund, utan att göra något med den. OM hästen har en jättehage med schyssta polare, bra mat och god allmän omvårdnad så klarar den sig förstås alldeles utmärkt utan ridning och träning. Så klart att hästarna inte går och drömmer om att få bli ridna av oss människor!

Men alla hästar som bara har sin box och en kletig lite ruta till hage att växla mellan, och som inte blir ridna och aktiverade för att deras människa inte har tid eller (som jag tror är vanligaste anledningen) hittar på 1000 ursäkter för att inte ta tag i ridningen pga sin egen rädsla. Alla dessa människor som ägnar tusenlappar och timmar åt att köpa täcken, göra höpåsar och  gnälla på stallmöten, men som kanske umgås med sin häst i snitt 10 min om dagen. I min tankevärld lika illa som att skaffa hund, ha den ensam hemma medan man jobbar heltid och sedan gå ett varv runt kvarteret som enda stimulans.

Man har väl häst för att man älskar väsendet häst? Och då vill man ju vara med sin häst, eller? Kan/vill man inte rida den av någon anledning så gör man väl nåt annat relationsskapande med den? Tömkör, promenerar, tricktränar...

OM man har gått och blivit rädd för sin häst är det ens förbaskade skyldighet att skaffa sig hjälp så man kommer över det, för hästen skull!

Och för sin egen så klart! För någonstans startade ju alltihop för oss alla med drömmen om att kunna bli så sampelt med en annan varelse att vi skulle våga ge oss hän, släppa kontrollen och bara följa med i galopp över ängarna!

Jag vet ganska precis var, när och hur den drömmen uppstod för mig, jag ser just nu hur samma dröm börjat för Evelyn, 2 år, och jag gissar att det var så för rätt många av er också ;-)

Jag vet inte om det var mitt stora följe höstlovslediga barn i olika storlekar som gav Fröken Anki akut huvudvärk igår... Hoppas inte!

Boogie verkade i alla fall rätt road av myllret. Men hon är inte den typen av häst man bara lämnar över till ivriga barnhänder, man får allt vara med och hålla ett öga på saker och ting.

Det började med att två mellanstora och hästvana tjejer skulle få hämta Boogie i hagen medan jag mobilguidade min syster bort från Arlandas terminal 5 dit hon av någon anledning förrirat sig.

"Jag pussas gärna, men nån grimma tänker jag inte stoppa huvudet i" signalerade Boogie, och jag skyndade mig raskt dit innan det blev för många kossehästvändningar. De kavata 11-åringarna hade ju inga planer på att ge sig i första taget, så det hade ju kunnat bli riktigt skoj för Boogie, men kanske inte för den rehabiliterande hoven.

Att bli pysslad med i stallet av en hel hoper barn går däremot utmärkt. Då står hon så stilla och fint. Bäst tycker hon om att få pannluggen kammad.

Efter ett kort träningspass (i skritt) med Anki blev det ponnyridning. Först ut Ingeborg, 4 1/2 år. Mycket avspänd och förnöjd Boogie skrittade lungt varv på varv med sin lilla last. Sedan var det dags för Evelyn, 2 år. Med sina korta ben och galonbyxor var det svårt att få till en balanserad sits. Mamma Anna gick för säkerhet skull bakom mig och höll fast i Evelyns ben. Boogie var något konfunderad. Sitter lasten kvar, glider den, och vad tusan gör den här extra människan som hänger vid sidan av sadeln....? Det blev en del stopp och Boogie var  tveksam att gå framåt. 

Ryttare nummer tre var Märtas kompis Magdalena, 10 år, som gått på ridskola sedan tre års ålder.  Typexemplet på den sorts ryttare som det är svårast att låta rida på Boogie. Vill ju naturligtvis inte bli runtledd, eftersom hon kan rida. Samtidigt som Boogie inom 30 sekunder visar ett kroppsspråk som signalerar att hon håller på att lacka ur ordentligt.  Besvärligt läge när man vill att alla ska bli nöjda och att ingen ska få en tråkig erfarenhet. Nu kompromissade vi genom att jag gick i närheten utan att hålla i, och jag försökte vara pedagogisk om skillnaderna mellan vår typ av ridning och det man får lära sig på ridskolan.  Eftersom Boogie bara får skritta än så länge, behövde vi i alla fall aldrig hamna i besvärliga önskemål om trav och galopp.

Sist ut var Märta, som ju egentligen aldrig rider numera. Utom någon enstaka sväng på just Boogie. Alltså pratar hon tillräckligt med Boogiska för att få igång en bra skritt utan sura miner, och är tillräckligt orädd (och aningslös?) som ryttare för att inte vilja dra i handbromsen om det klivs på lite. Nöjd och avspänd Boogie tog ett sista varv runt ridhuset.

I kväll fick Märta och Magdalena ta några varv barbacka efter att jag tömkört en stund. Märta började i samma goda stil som igår. När det var Magdalenas tur kunde jag i dag stå i mitten och leka Fröken. Magdalena ansträngde sig till 100 % att inte göra för mycket med tyglarna. Med instruktion " att titta med magen" kunde Magdalena kryssa fram och tillbaka över ridbanan på avspänd, framåt och rak häst. Alltihop avslutades med en riktigt fin stopp på lång tygel. Enorm skillnad från i går, och massor av beröm utdelades så klart till en stolt tjej! (Man kanske skulle bli ridinstruktör    ) 

Ganska tydliga illustrationer av hur känsliga hästar är och hur viktigt det är att de känner igen och förstår signalerna de får. Att låna någons häst är verkligen inte som att låna någons cykel!  Ändå verkar det som man ofta förväntar sig att hästar ska fungera just så. Upp och åk! Tänk bara på hur VM-finalen i hoppning är upplagd, med fyra ryttarbyten! Intressant att läsa i intervjuer att Philipe Le Jeune som vann i Kentucky i år, valde att använda tid att bekanta sig med varje häst från marken innan han satt upp.

Det är inte helt okomplicerat när hästvana vänner och bekant vill få prova att rida på "westernhästen". Boogie visar sig inte från sin bästa sida, och verkar ha svårt att hålla humöret i schack när hon tycker att hon får motstridiga signaler. Jag får lite ont i magen över att utsätta henne för det, samtidigt som man önskar att ens vänner ska få prova på hur häftigt och roligt det är att rida när man inte kör med full gas och handbromsen ilagd. När man kan få hästen att gå dit man pekar med naveln... Jag tror ju på att om man får vara med om det de där häftiga ögonblicken av samförstånd, då blir det svårt att vända tillbaka till det gamla. Även när det gäller ridning.

Men just Boogie verkar inte så sugen på något frälsningsarbete. Priset tas nog av det tillfället när just Magdalenas mamma Ann-Sofie skulle försöka hitta sina sittben och vickade lite hit och dit i sadeln. Efter en stunds irriterat klippande med öronen  vände sig Boogie om och nafsade henne i foten. "Sitt still där uppe!"

På Skansens ponnyridning kan hon dock tänka sig att extraknäcka, speciellt om barnen har äpplen i fickorna    

Själv sliter jag med att lära mig Claddiska. Hittade inte alls de rätta knapparna idag på lektionen. Trycker man fel, kan man få smakprov ur den högre skolan, fick jag erfara idag, och riktigt så spännande vill man kanske inte ha det i min ålder? Prisad vare dock westernsadeln! Men vi ska ju rida clinic ihop, Claudia och jag, i helgen, så då ges fler tillfällen att trimma ihop våra signalsystem under Ankis vägledning.

och tydligen några till...

Thea, den mest okomplicerade relationen i mitt liv. Bara ren kärlek när vi möts, ett par gånger om dagen. Inga krav och måsten, bara ömsesidig uppskattning.

Eller...?

Är det inte egentligen så att hon totalt manipulerat mig? Att prata med fjantig bebisröst, lyfta och bära på det där speciella sättet upp på axeln så hon får bra utsikt, gå till kylen och smyga fram lite av Johnnie W's goda specialmat. För att inte tala om vilken ruggigt bra inkallning hon har på mig! Ett litet diskret mjau och jag kommer genast till undsättning och fixar med stängda dörrar och annat som kan irritera en liten kattfröken.

Är det kanske så att den där gulliga sköldpaddsteckningen helt enkelt är en paramilitär uniform och kuppen är nära förestående?