Baileys & Ida

Kicki lämnade Penny hemma och kom och fikade istället ;-)

Kiddas & Helene är förstås inte gäster på Brunnby, de har ju precis flyttat in! Men det var första gången de var med på clinic.

Nu har vi galopperat runt på söta hästar, hängt med sköna hästmänniskor och drillats av bästa Fröken Anki i två hela dagar.

Clinic-premiären på Brunnby gård avlöpte väl får man allt säga. Trail-fokus blev det, och det sitter ju aldrig fel!

Vi började träna på olika hinder under lördagen för att så småningom få ihop ett helt mönster till på söndag förmiddag. Som vanligt när det gäller Ankis clinics så är det detaljerna som gör det. Otroliga människa att ha öga för hästens rörelser och förstå sig på mekaniken i ridningen!

Med de olika diskussionerna från Ann-Louise blogg färskt i bakhuvudet, var det  väldigt intressant att se hur användningen av stopp och/eller backning för att korrigera ett misstag hästen gjorde, ( t.ex stressa fram till bommarna eller slarva med hovarna över bommarna) försämrade hästens möjligheter att göra bättre i från sig på nästa försök! Korrigeringen gjorde att hästen tappade rygglinjen och bärigheten. Avsikten med en korrigering är att straffa, dvs få mindre av, ett beteende man inte vill ha. Typ, islag i bommen. Om då korrigeringen försätter hästen i ett läge där den får ännu svårare att göra rätt, och ryttaren inte förstår att så är fallet, är man definitivt på väg utför, eller hur? Ryttaren korrigerar mer och mer, hästen stressar och "slarvar", och ryttaren blir allt argare på den dumma hästen som "vägrar förstå".  Tur då för hästen (och ryttaren så klart) att

Anki finns, som både ser och kan förklara för ryttaren vad som händer, samt rbjuda bättre alternativ!

En annan variant är när man bara ramlar på över de olika hindren med en orutinerad häst, utan att ge den det fysiska stöd den behöver för att klara av övningen. Även om man då inte medvetet straffar hästen, blir hästen straffad av att själva övningen blir för jobbig och svår. Med bristande intresse och motivation för bommar som resultat. De stänger av mentalt och snubblar på så gott de kan.

I vårt gäng finns nu rätt många hästar som, under Ankis överinseende, gått från snubbeltrubbel till motiverade trail-hästar. Hästar, som fått sina ryttare drillade till att ge hästen rättvisa förutsättningar, och därigenom fått upptäcka att bomserier är både enkla och roliga!

Jag hade denna helg  den äran att få guida runt Claudia. Det gick över förväntan, trots att hennes "gammelmatte" plötsligt satt på läktaren och gjorde mig hur nervös som helst   .  Men det kändes som jag hade hittat tillräckligt många av Claudias knappar för att komma runt banan på en hand och lång tygel till slut.

På Cladden

På söndag eftermiddag hade vi vad vi inom hunderiet kallar "tävlingsmässig träning". Dvs en bana utlagd i ridhuset, publik och funtionärer, musik i högtalarna, framridning på utbanan och sedan in i ridhuset en och en. Denna del av clinicen fick Boogie vara med på, men jag valde så klart att skritta runt banan och hoppa över de knixigaste vändningarna. Först framridning på utebanan som var ungefär lika trång och stökig som på vilken tävling som helst. Sedan banvandring utan häst, och till slut inrop i "gaten". Som på riktigt! Den frusna publiken jobbade hårt som läktarhuliganer och stereon fick gå på högsta volym. Boogie var så himla söt när jag riktade henne mot första hindret, bron med lite upphöjda bommar framför och bakom. "Wow, får jag - på riktigt?" Hon skrittade runt hela banan klockrent och fick godis på ett par strategiska punkter (stå stilla vid grinden, stå silla efter ryggning, gå lugnt ut trots applåder och visslingar). Gullehäst!

Framridning på Boogie i höstsolen

Lite senare fick vi även öva på prisutdelning, den verkliga Boogie-utmaningen. Det kanske låter som ett förmätet problem, men i westernkretsar är det inte accepterat att ha en häst som inte kan stå stilla med medtävlande 30 cm till höger och vänster, som inte står stilla när publiken tjuter och vrålar och som inte kan vara ensam kvar på banan när de andra går ut utan att börja hoppa och skutta. I klasser med railwork, (alla hästar på banan samtidigt) kommer uppställning till prisutdelning direkt så man inte hinner smita undan...

Jag har redan påbörjat motbetingning av publikjubel, och fått ganska bra respons, men det är inte ofta man kommer åt att köra det mellan tävlingarna, så idag var ett gyllene tillfälle!  Att Boogie kom ihåg motbetingningen märktes direkt, så fort det visslades och tjoades vände hon sig mot mig för att få snask. Även när hon, som en av de sista skulle få lämna banan stannade hon och tittade på mig när det tjoades på läktaren. Toppen! Men precis i utgången, mitt emellan läktare och högtalare kom det ett litet Boogie-bryt!  Tillbaka in igen och göra om ett par gånger, tills hon var så inställd på snasket att hon faktiskt började vägra lämna banan!

Väl tillbaka i stallet igen var hon supersocial och gosig, men gäspade massor. Det hade helt klart kostat på i anspänning att träna på alla dessa tävlings-triggers! Men jag är ganska säker på att hon tyckte det var kul att få vara med!

(Har inte hunnit vara så aktiv med kameran denna helg, men snor helt fräckt några bilder som kompisar tagit!)