Idag red jag ut en liten sväng på Boogie för första gången sedan mitten på maj. Visserligen bara 20 minuter och så klart bara i skritt, men ändå! Känslan var helt fantastisk! Så hoppfull!

Och även lite pirrigt! Boogie är ju inte riktigt som hon var innan den påtvingade långvilan. Hon spanar allt lite efter saker att "gå igång på". Jag känner mig inte orolig över att jag skulle tappa kontrollen över henne  (för nån sån har jag väl ändå inte -hahaha!)

Men jag är livrädd att ett litet brall skulle ställa till med något, en tappad specialsko eller en vrickning, som vi inte har marginal för nu i tillfrisknandet. Dessutom har alltid bästa verktyget, när Boogie är pigg och sprallig, varit att ta energin i sin tjänst och gasa på lite istället för att bromsa. Inte ett alternativ när man bara har "skritt på raka spår och mjukt underlag" på repertoaren.

Men det hela avlöpte väl. Boogie känns så mjuk och fin i steget, öronen framåt, glad i hela kroppen. Hon skulle definitivt skjura iväg som en projektil om hon fick signalen, men det var inga omöjligheter att hålla sig till skritt heller. Inte ens när ett rådjur prasslade runt inne i energiskogen medan två andra velade hit och dit på åkern på vår andra sida och i sista sekunden beslöt sig för att springa in i energiskogen rakt framför näsan på Boogie. Inget lätt läge för en kossehäst, och självklart värt ett klick!

Också i sådana här stunder är det guld med klickerhäst. Klicket är så starkt att allt fokus på störningen är som bortblåst. I stället är hon helt upptagen med vad som ska ge nästa klick.

Turen som gick på gräsunderlag var så kort att vi hade 30 min kvar av dagens 50-minutersranson. Så det fick bli lite "ranchtrail" , dvs öppna ridhusdörr, slå på lysen och sätta på stereon från hästryggen. Här behöver vi öva på att alla armrörelser matte gör inte är belöningsrörelser. Blir så stökigt när hästmulen följer med in i kontakter och dörrhandtag.

Sedan växlade vi mellan utsträckt skritt på lång tygel och mer samlad skritt "i form". Boogie var i klickermodus och bjöd på lite tokerier också. Som spontana sidepass i halterna när hon tyckte belöningsfrekevensen var för låg. Rätt många frivilliga "gå och ställa sig under högtalarna" också   

Ska bli spännande att få se utfallet på just den i tävlingsmiljön så småningom.

Hur som helst, superhärligt att få rida Boogie idag!

Ann-Louise funderade lite i sin blogg idag kring varför det är så himla viktigt att få rida på hästen. När de egentligen inte är gjorda för att att bli ridna på. Det där har gnagt lite i bakhuvudet under dagen. Jag tillhör dem som kan bli lite provocerad av att folk har hästar som de inte rider på. Som de bara har. På samma vis som jag blir provocerad av folk som bara har hund, utan att göra något med den. OM hästen har en jättehage med schyssta polare, bra mat och god allmän omvårdnad så klarar den sig förstås alldeles utmärkt utan ridning och träning. Så klart att hästarna inte går och drömmer om att få bli ridna av oss människor!

Men alla hästar som bara har sin box och en kletig lite ruta till hage att växla mellan, och som inte blir ridna och aktiverade för att deras människa inte har tid eller (som jag tror är vanligaste anledningen) hittar på 1000 ursäkter för att inte ta tag i ridningen pga sin egen rädsla. Alla dessa människor som ägnar tusenlappar och timmar åt att köpa täcken, göra höpåsar och  gnälla på stallmöten, men som kanske umgås med sin häst i snitt 10 min om dagen. I min tankevärld lika illa som att skaffa hund, ha den ensam hemma medan man jobbar heltid och sedan gå ett varv runt kvarteret som enda stimulans.

Man har väl häst för att man älskar väsendet häst? Och då vill man ju vara med sin häst, eller? Kan/vill man inte rida den av någon anledning så gör man väl nåt annat relationsskapande med den? Tömkör, promenerar, tricktränar...

OM man har gått och blivit rädd för sin häst är det ens förbaskade skyldighet att skaffa sig hjälp så man kommer över det, för hästen skull!

Och för sin egen så klart! För någonstans startade ju alltihop för oss alla med drömmen om att kunna bli så sampelt med en annan varelse att vi skulle våga ge oss hän, släppa kontrollen och bara följa med i galopp över ängarna!

Jag vet ganska precis var, när och hur den drömmen uppstod för mig, jag ser just nu hur samma dröm börjat för Evelyn, 2 år, och jag gissar att det var så för rätt många av er också ;-)