Jag vet inte om det var mitt stora följe höstlovslediga barn i olika storlekar som gav Fröken Anki akut huvudvärk igår... Hoppas inte!

Boogie verkade i alla fall rätt road av myllret. Men hon är inte den typen av häst man bara lämnar över till ivriga barnhänder, man får allt vara med och hålla ett öga på saker och ting.

Det började med att två mellanstora och hästvana tjejer skulle få hämta Boogie i hagen medan jag mobilguidade min syster bort från Arlandas terminal 5 dit hon av någon anledning förrirat sig.

"Jag pussas gärna, men nån grimma tänker jag inte stoppa huvudet i" signalerade Boogie, och jag skyndade mig raskt dit innan det blev för många kossehästvändningar. De kavata 11-åringarna hade ju inga planer på att ge sig i första taget, så det hade ju kunnat bli riktigt skoj för Boogie, men kanske inte för den rehabiliterande hoven.

Att bli pysslad med i stallet av en hel hoper barn går däremot utmärkt. Då står hon så stilla och fint. Bäst tycker hon om att få pannluggen kammad.

Efter ett kort träningspass (i skritt) med Anki blev det ponnyridning. Först ut Ingeborg, 4 1/2 år. Mycket avspänd och förnöjd Boogie skrittade lungt varv på varv med sin lilla last. Sedan var det dags för Evelyn, 2 år. Med sina korta ben och galonbyxor var det svårt att få till en balanserad sits. Mamma Anna gick för säkerhet skull bakom mig och höll fast i Evelyns ben. Boogie var något konfunderad. Sitter lasten kvar, glider den, och vad tusan gör den här extra människan som hänger vid sidan av sadeln....? Det blev en del stopp och Boogie var  tveksam att gå framåt. 

Ryttare nummer tre var Märtas kompis Magdalena, 10 år, som gått på ridskola sedan tre års ålder.  Typexemplet på den sorts ryttare som det är svårast att låta rida på Boogie. Vill ju naturligtvis inte bli runtledd, eftersom hon kan rida. Samtidigt som Boogie inom 30 sekunder visar ett kroppsspråk som signalerar att hon håller på att lacka ur ordentligt.  Besvärligt läge när man vill att alla ska bli nöjda och att ingen ska få en tråkig erfarenhet. Nu kompromissade vi genom att jag gick i närheten utan att hålla i, och jag försökte vara pedagogisk om skillnaderna mellan vår typ av ridning och det man får lära sig på ridskolan.  Eftersom Boogie bara får skritta än så länge, behövde vi i alla fall aldrig hamna i besvärliga önskemål om trav och galopp.

Sist ut var Märta, som ju egentligen aldrig rider numera. Utom någon enstaka sväng på just Boogie. Alltså pratar hon tillräckligt med Boogiska för att få igång en bra skritt utan sura miner, och är tillräckligt orädd (och aningslös?) som ryttare för att inte vilja dra i handbromsen om det klivs på lite. Nöjd och avspänd Boogie tog ett sista varv runt ridhuset.

I kväll fick Märta och Magdalena ta några varv barbacka efter att jag tömkört en stund. Märta började i samma goda stil som igår. När det var Magdalenas tur kunde jag i dag stå i mitten och leka Fröken. Magdalena ansträngde sig till 100 % att inte göra för mycket med tyglarna. Med instruktion " att titta med magen" kunde Magdalena kryssa fram och tillbaka över ridbanan på avspänd, framåt och rak häst. Alltihop avslutades med en riktigt fin stopp på lång tygel. Enorm skillnad från i går, och massor av beröm utdelades så klart till en stolt tjej! (Man kanske skulle bli ridinstruktör    ) 

Ganska tydliga illustrationer av hur känsliga hästar är och hur viktigt det är att de känner igen och förstår signalerna de får. Att låna någons häst är verkligen inte som att låna någons cykel!  Ändå verkar det som man ofta förväntar sig att hästar ska fungera just så. Upp och åk! Tänk bara på hur VM-finalen i hoppning är upplagd, med fyra ryttarbyten! Intressant att läsa i intervjuer att Philipe Le Jeune som vann i Kentucky i år, valde att använda tid att bekanta sig med varje häst från marken innan han satt upp.

Det är inte helt okomplicerat när hästvana vänner och bekant vill få prova att rida på "westernhästen". Boogie visar sig inte från sin bästa sida, och verkar ha svårt att hålla humöret i schack när hon tycker att hon får motstridiga signaler. Jag får lite ont i magen över att utsätta henne för det, samtidigt som man önskar att ens vänner ska få prova på hur häftigt och roligt det är att rida när man inte kör med full gas och handbromsen ilagd. När man kan få hästen att gå dit man pekar med naveln... Jag tror ju på att om man får vara med om det de där häftiga ögonblicken av samförstånd, då blir det svårt att vända tillbaka till det gamla. Även när det gäller ridning.

Men just Boogie verkar inte så sugen på något frälsningsarbete. Priset tas nog av det tillfället när just Magdalenas mamma Ann-Sofie skulle försöka hitta sina sittben och vickade lite hit och dit i sadeln. Efter en stunds irriterat klippande med öronen  vände sig Boogie om och nafsade henne i foten. "Sitt still där uppe!"

På Skansens ponnyridning kan hon dock tänka sig att extraknäcka, speciellt om barnen har äpplen i fickorna    

Själv sliter jag med att lära mig Claddiska. Hittade inte alls de rätta knapparna idag på lektionen. Trycker man fel, kan man få smakprov ur den högre skolan, fick jag erfara idag, och riktigt så spännande vill man kanske inte ha det i min ålder? Prisad vare dock westernsadeln! Men vi ska ju rida clinic ihop, Claudia och jag, i helgen, så då ges fler tillfällen att trimma ihop våra signalsystem under Ankis vägledning.