Alla inlägg under oktober 2010

Av Maria - 31 oktober 2010 15:09


Min Canis-kollega Ann-Louise fick "härdsmälta" i sin  blogg häromdagen. (Hennes egna ord...) Men när Ann-Louise kokar över gör hon det med klokhet och förstånd.


Precis som Ann-Louise kan jag också emellanåt bli helt förtvivlad över hur "folk" förhåller sig till sina hästar och hundar. Allt som oftast under stridsropet "ledarskap". För det mesta för att de inte vet om något annat sätt,  och drivs på  av rädslan för att deras djur ska "ta över". (Ta över vad, frågar sig Ann-Louise's kompis, mitt hus och min fjärrkontroll?)

 

Mest beklämmande är det när de så kallade professionella, som folk betalar dyra pengar för att lära sig av, hemfaller åt våld och handgripligheter för att producera en quick-fix.


Som denna välkända frontfigur för Horsemanship t.ex:


Och sedan gömmer man sig bakom unkna argument som att det var hästen som var extra besvärlig...



Inte helt konstigt då att vi vanliga döda  också kan få för oss att ändamålen helgar medlen. Och vilket ändamål kan vara viktigare än att förhindra husdjurens världsherravälde   


Jag tänker mig att den som väl fått vara med om ett sånt där underbart ögonblick när djuret, avspänt och förtroendefullt, kikar på en, och sedan erbjuder igen det beteende man nyss förstärkte -för den personen finns det inte längre någon återvändo.

"Communication with another species, how cool isn't that?" som Kathy Sdao formulerat det.

Har du väl varit med om det, försvinner fullkomligt lusten att kuva, pressa, tvinga och "dominera".

Tänker jag. Men det är inte helt sant. Jag har till min stora förvåning mött ett antal personer som beskriver sig som hängivna klickertränare när det gäller hunden, men som i nästa andetag säger att med hästen är det traditionella metoder som gäller.  Hästar "klarar inte" klickerträning. De blir farliga och dominanta. (Är de alltså mer lagda åt att konspirera om världsherraväldet än hundarna...?) Här blir det definitivt härdsmälta i mitt huvud. Om man inte ännu lärt sig mekanismerna och teknikerna inom klickerträning, belöningsbaserad träning, eller vad man än vill kalla det, så vet man ju inte vad man saknar. Men om man fått smaka på den snabba kommunikationsväg det innebär, förstår jag inte hur man kan avstå från att använda det på sin häst. Icke klickertränade hästar är för mig helt enkelt väldigt opraktiska! Varför ägna veckor åt något man kan lära in på en halvtimme? Varför stressa upp när man kan stressa ned? Varför linor, bremsar, sopkvastar och fyra medhjälpare när man bara behöver ett äpple?


Ebba bestämde sig för att sitta på Hottis för första gången igår. Hon använde en pall, två skivade morötter och 5 minuter. (Som mamma hade jag gärna sett en hjälm på utrustningslistan också).   


Det är inte bara att saker och ting går fortare. Man får Pavlov på sin sida också. Eller "attityd" kanske man ska kalla det för att matcha ledarskapssnacket? Hottis ser fram emot nästa uppsittningstillfälle.


Ett annat exempel: Boogie har ju lite smått och gått i bagaget. Det blir ju så när man köper begagnat...  Musik i högtalare plockar ju t ex fram Freaking-out-at-a-show-Boogie. Så det har vi övat extra på nu när vi har så bra ridhus med stereo. Inte många pass alls har behövts för att gå från runthoppande stress-häst till häst som söker sig till högtalarna och vill stå kvar där under - länge. Gärna in med mulen under dammskyddet också för att hjälpa till att höja volymen.


I går gick vi långpromenad som omväxling till våra lite småtråkiga skrittpass i ridhuset. Jag kom på att vi kunde öva på att använda viadukten under E4:an innan det är dags för det uppsuttet. Det var ganska rejäl trafik, men det tog en (1) repetition ( = en bit morot)  så var min häst helt övertygad om att stå i en bullrig tunnel med tung långtradartrafik ovanför huvudet,  är ungefär det smartaste en liten kossehäst kan göra en solig lördag.



Jag skulle inte ha tålamod att göra på något annat sätt, och jag tycker uppriktigt synd om alla människor som inte ännu har förstått hur enkelt, roligt och lättsamt det kan vara att kommunicera med en annan art. Mest av allt tycker jag förstås synd om alla tålmodiga, tappra hästar vars människor ännu inte förstått.

Självklart önskar jag också att jag hade varit duktigare själv, haft bättre timing och större hästkänsla. Börjat tidigare...

Nu ska jag avsluta min stalljourshelg med att plocka in tio leriga träsktroll och spola dem med kallvatten då varmvattensmojängen är trasig. De kommer att stå stilla ändå, de kommer att pussa mig i öronen och tålmodigt vänta på sin tur att komma in till middagen. För de är tio högt älskade fyrbeningar som haft turen att hamna hos lugna, förståndiga människor med mjuka händer.



ANNONS
Av Maria - 25 oktober 2010 12:58

                

ANNONS
Av Maria - 21 oktober 2010 22:19


I tisdags var det återigen dags för återbesök på Brunmåla Hästpraktik i Täby. Leg.Vet Axel Wallman har marscherat rakt in på min VIP-lista. (Very Important Professionals - de där oumbärliga människorna, som t.ex Anki och Sonny hovis, som gör det möjligt för mig att ge mina hästar det liv och den omvårdnad de förtjänar). 

Axel var utomordentligt nöjd med Boogies utveckling och tyckte att det för närvarande räckte med behandlingar. Nu har vi istället fått ett rehab-program på 4 veckor innan nästa återbesök. Fortsatta promenader vid handen men även skritta uppsuttet varvat med tömkörning. Eftersom som hon gått skadad länge, och dessutom fått rätt mycket (onödig?) behandling här och var i hoven hos vår tidigare veterinär, måste man ta det varligt med uppbyggnaden nu. Det starka kortison hon fick under sommaren har även nackdelen att det luckrar upp saker och ting, så det gäller att ta det varligt och försiktigt. Raka spår, lugnt tempo, undvika vridningar.

Men hörde ni! Vi får börja rida igen! Och hon kommer att bli bra!

För min del får det ta hur lång tid som helst! Det är ändå hur positivt som helst jämfört med den dystra prognosen i somras.


Och i rättan tid känns det som, då den lilla kossehästen verkligen har börjat uttrycka att hon vill komma i gång igen. T.ex genom att släpa mig mot ridhuset när vi ska gå på promenad. Hörde ni - MOT ridhuset! Man gråter ju nästan en skvätt när man tänker på hästen vi köpte för tre år sedan, som hittade på alla möjliga hyss för att slippa komma fram till ridbanan. Så mycket jobb som vi alla (Anki, Ebba och jag) lagt på Boogie, och som gett så fantastisk utdelning! (Invite to AQHA World Show 2010 t.ex.)  Det skulle ju helt enkelt inte vara rättvist för nån av oss att sagan tog slut här! Så det får den bara inte göra. Vi är inte klara än!


Och hur det än blir med någon framtida tävlingskarriär,så är det viktigaste att kunna ha henne kvar i någon form. För livet utan denna personliga, smarta, vänliga, och humoristiska varelse går inte alls att tänka sig...


Boogie trivs för övrigt prima i sitt nya hem på Brunnby Gård.


  


Liksom alla de medflyttade kompisarna.


  


Stallet är både hemtrevligt och funktionellt.


Klubben för ömsesidig avgudan...


  

   Vi törs än så länge inte släppa ihop Boogie med tjejkompisarna, eftersom hon trampar av sig de superviktiga specialskorna så fort vi försöker. Men här har hon polarna alldeles bredvid och med möjlighet till pusskontakt. Vi har ju provat allehanda hag-modeller i sommar, men nuvarande upplägg är det som funkat allra bäst. Står hon i en liten rasthage blir det mycket luftburen aktivitet, får hon en stor hage blir det run-downs och slidestopps. Så nu har hon en alldeles egen labyrint av flera småhagar som hon kan vandra emellan, och med tillräckligt mycket att gå och knapra på för att hålla sig i skinnet. Något så när...


Adoptiv-brorsan Hottis, han går med alla sina farbröder i hagen mittemot.

Favorit-farbrorn är förstås fortfarande den underbart snälla och tålmodiga Okie.


  


Hottis är på god väg att växa ikapp...


  

Han har tyvärr även anammat Okies faiblesse för träsktrollsinpackningar...



Av Maria - 21 oktober 2010 21:50


Stackars Stella går fortfarande runt med egen parabol. Operationssåret är sedan länge läkt, men nu brottas vi med ett elakt eksem i det rakade området som aldrig vill ge med sig. Salvor, odlingar, nya salvor.


Eftersom det är svårt för henne att ta sig upp med tratten på sina favorit sängar och soffor, har vi ställt fram rottisarnas gamla biabäddar på strategiska ställen.  



Tackar så mycket, sa husets allra minsta fyrfoting och gjorde den här till sin privata.

Av Maria - 7 oktober 2010 10:40


Nu kan man vara med på Trail-clinic för USA's topptränare Robin Frid hemma i soffan.

Sammanlagt dryga 4 timmar från ungdomarnas clinic vid Youth World Show finns på Americashorse.tv, bara klicka och titta, kostar gratis  

 (Där finns även motsvarande reining-clinic med Shawn Flarida, om man är lagd åt det hållet)


Här är en förhandstitt:



Men jag måste ju jobba i stället!

Av Maria - 5 oktober 2010 23:10


Nu har våra hästar varit Märsta-bor i snart en vecka, och de ser ut att trivas. Men nog är de lite mer spralliga och på tårna än vanligt. Det är allt lite spännande med en helt ny miljö!

 

Ridhuset är toppen! Även om det är mindre än vårt tidigare, så vägs det upp av ett bättre underlag och en hemtrevligare känsla med allt i trä.

Dessutom finns en väl fungerande stereo-anläggning. Precis som jag så länge önskat mig, för att kunna jobba med en av Boogies största tävlings-triggers.

I helgen var Boogie och jag in i ridhuset för första gången, och det sa hon väl inte så mycket om. Förrän vi slog på stereon. Då blev de hopp och pip på stället, rusk på huvudet, och tjurrusningar. Om man sitter på henne har det ju på de senaste tävlingarna funkat bra att ta rörelseenergin och ge den uppgifter. Det blir ju lite knepigare med en häst som ska skrittas vid handen... Så istället gav jag  henne alla klickertränade kommandon hon har i "markläge". I rask takt och blandad ordning så hon fick tänka till ordentligt. Snasket tog snabbt slut och när vi skulle gå efter mera kastade hon sig ut genom dörröppningen. Med nyfyllda fickor körde vi sedan en vända till. Gradvis flyttade vi oss allt närmare stereon och till slut stod hon prydligt och fokuserat rakt under högtalarna medan jag höjde och sänkte volymen. Sammanlagt ca 10 min träning.

 

Idag tog vi en musikträning till. Ingen reaktion alls när jag slog på stereon. Vi körde  lite trail-in-hand med musiken på och sedan lite stå-under-högtalare. Med det resultatet att Boogie la i handbromsen och vägrade gå ut ur ridhuset...

Inte heller ville hon gå tillbaka till gräset i hagen, hon visade med all tydlighet en liten häst kan visa, att hon ville träna mera. Sötnos! Man får så knasiga "problem" med klickertränade hästar   

 

Våra 2 x 20 min promenader har varit lite mer äventyrliga än vanligt de senaste dagarna. Allt det nya är så spännande och det hoppas, skuttas och trixas, ja ungefär som om man skulle vara ute med vilken understimulerad konvelescenthäst som helst i höstblåsten. Men vart eftersom vi verkligen har fått in de där två vändorna varje dag, så har det blivit allt mer strosande på långt grimskaft igen.

 

Med hjälp av 20 trampstolp, 200 meter eltråd och inspirerad av Kickis farthinder till Penny, så har jag byggt om Boogies hage till ett slags labyrint. På så vis får hon tillgång till tillräckligt med gräs att plocka med, men utan utrymme för egna reiningmanövrar på fri hand...

 

Bara två veckor kvar till nästa återbesök!

Stella, däremot, ser till att klämma in ett veterinärbesök per vecka. Måste säga att servicen på Mälarens Smådjursklinik är toppen! Vi har oftast en ny tid inom en timme från att jag ringt och sagt att nu har det gått åt pipsvängen igen! Idag hade hon lyckats utveckla en galopperande sk Hot Spot eksem i det rakade området runt operationsärret. Så nu är det tratt på igen, salvor och bakterieodlingar. Hej och hå!

 

Lite väl spännande blev det idag i väntrummet, när en annan kund kom och satte sig precis bredvid mig och Stella (i ett i övrigt tomt väntrum) med en skallig råtta i knäet. Råttan satt inte i någon bur eller låda, utan hölls varm i en gammal mössa. En gnagare är en gnagare, med eller utan hår, och även iförd tratt så finns det ett slags terrierstråk i Stella. Jag valde att raskt förflytta mig till andra ändan av rummet. Råttdamen förkunnade att det inte alls var nödvändigt, hennes råttor var visst väldigt hundvana. Jo tack, Stella har viss råttvana, hon med! Jag är inte så uppdaterad på marknadsvärdet på råttor nu för tiden (hade en egen på 80-talet) men vi har nog med utgifter som det är!

 

 

Av Maria - 3 oktober 2010 08:51


Apropå gårdagens fälttävlan på VM i Kentucky





Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se