Nu känns det lite roligare att blogga, eftersom framtiden ser lite ljusare ut.

Vi bytte veterinär och fick hoppet tillbaka!

Nya skonings-instruktioner och ökad motion till 2 x 30 min promenad om dagen samt större hage att röra sig i. Samt några piffiga injektioner med preparat som försäkringsbolaget antagligen inte ersätter. Men vad spelar det för roll i det stora hela?

Hon ska bli helt bra, säger han, och då får vi väl våga tro på det   

Helt fenomenalt hur hon mentalt har klarat de här tre nånaderna av boxvilor, sjukhagar och isolering från sina artfränder! Med alla andra nere på sommarbetet står hon ju ensam i stallet för det mesta och ser knappt nån från sin lilla hage.  Det är klart att understimuleringen märks på olika sätt, men jag tror att en utomstående med erfarenhet mest från "vanliga" hästar inte helt skulle förstå vad vi betraktar som avvikelser. Hon kan t.ex ruska lite på huvudet när vi är ute och går och passerar hennes favoritgaloppsträckor. När vi mötte polarna på ridtur och sedan gick åt varsitt håll så tog hon ett litet skutt och pep en gång när de kom utom synhåll.  Hon har börjat bita i saker igen, som hon gjorde när hon var ny hos oss för tre år sedan. Dvs bita tag i grimskaftet eller hålla i min tröjärm.

Så mera promenader kommer lägligt, innan vi förlorar greppet  alldeles  

Återbesök på kliniken om ett par veckor, och det blir spännande att se vad behandlingen har åstadkommit tills dess.

När de andra damerna kommer upp från det stora och gropiga sommarbetet kommer hon att få gå in flocken igen. Tills dess får hon hålla till godo med oss tvåbenta. Vi kliar och kliar och kliar...