Känsla och teknik var två ledord under helgen. Känslan först, utan den  - ingen poäng med tekniken!  Parallellerna till att lära sig ett främmande språk i ett främmande land är väldigt bra att ha i bakhuvudet. Om de man försöker kommunicera med visar att de är intresserade av att förstå och anstränger sig att ge responser på dina kontaktförsök blir det lättare att fortsätta försöka och gradvis utöka ordförråd och få grepp om grammatik. Vi måste alltså uppmuntra hästens alla försök att svara på vårkommunikationer, även om vi inte får det svar vi hade hoppats på.

Mycket pedagogiskt fick vi öva på varandra i olika uppgifter innan vi fick prova med riktig häst.  När vi jobbar med våra hästar behöver vi både kunna få dem in mot oss och iväg ifrån oss. ”Trekk og Trykk”. 

Det måste finnas Trekk, nåt som drar hästen till oss, en magnet, får den att vilja vara med oss. Flockkänslan, behovet att vara med någon är en del, men räcker inte hela vägen.

Ellen använder kli och klapp, pratar med glad och trevlig röst och belönar med godis. På denna kurs var det ingen som höjde på ögonbrynet över handmatning av hästar, men på andra kurser jag varit på har Ellen får argumentera för det. Skällsta-folket är redan inskolade på belöningsträning och förberedde sig oombedda med pellets i fickan tills det var deras tur att jobba med en häst   

För att sända i väg hästen använder vi tryck. När Ellen talar om tryck är det mer en osynlig energi som riktas från människan mot hästen, än en fysisk påverkan När hon jobbar på avstånd kan hon förtydliga sitt kroppsspråk med en flagga (en konsumkasse på ett ridspö – high tech så det förslår).  Hon vill jobba på långt avstånd i början för att det inte ska bli för påträngande för hästen. Det var svårt för de flesta av oss att inte springa ikapp hästen och komma för nära istället för att stå still på avstånd och öka intensiteten i trycket. Det är lättare för hästen att hantera och svara rätt på en ökning i intensiteten från avstånd än att få en intensiv person upp i rumpan…

Det var väldigt nyttigt att få vara häst i övningarna och verkligen känna på hur intensivt man känner av trycket, trots att det inte är konkret fysiskt! Stressigast var det att vara bakdel…

ÄVen på tidigare kurser jag varit på, har Ellen beskrivit energiflödet som en vattenspruta, för att hjälpa människan tänka kring riktningen. Den liknelsen tycker jag har varit väldigt användbar när jag har longerat Boogie, med eller utan lina. ”Vattenstrålen” ska inte träffa hästen, den ska riktas bakom hästen och hästen rör sig framåt för att undvika att hamna i ”strålen”. Blir det för ”trångt” väljer hästen att rusa igenom strålen för att komma fort bort från flödet. Vill man byta riktning vänder man sig åt andra hållet, från hästen, och visar tydligt att nu kommer det från andra hållet. Ser hästen riktningsförändringen komma i tid vänder den fint åt andra hållet. Kommer det för plötsligt springer den igenom fort för att inte behöva vara i duschen så länge.

Precis de reaktionerna kunde man känna i sig själv när man nu själv fick vara häst! Märkligt, intressant och väldigt illustrativt!

För att hjälpa oss hitta riktningen i våra kroppar, och få alla kroppsdelar att säga samma sak, pratade Ellen om hur vi skulle sikta med ”power-puppene*”.

Fötter, flagga och tuttar i samma riktning! Styr energin från barmen, alltså! Som vanligt med Ellen i farten, blir det många glada skratt på vägen mot inlärning. Men hur ofta är det inte så för hästen  att vi säger en sak med en kroppsdel och nåt annat i en annan ända. Vi gasar och bromsar samtidigt, knuffar på och stänger dörren, och undar varför hästen inte gör som vi säger....

Innan man kan fokusera på att få hästen att vända på ett speciellt sätt eller ställe måste man först ha fått rörelse. Rörelse först, sedan riktning – hm, det har vi visst hört förut nånstans…

Man kan inte bara flytta runt, man måste släppa in hästen till sig emellanåt och jobba med magneten. Hästen ska fråga om den får komma in och bjudas in med kroppsrörelser. Hästen som bara dundrar på behöver lära sig mer om avstånd. Det är en trygghetsfråga, om människan känner sig trängd och pressad, kan hon inte förmedla någon positiv känsla till hästen. Istället kommer irritation och aggressivitet. Vi måste känna att vi kan flytta i väg hästen från oss för att kunna känna oss avslappnade med 5-600 kilo nära inpå oss!

Ellen visade hur hon kan trappa upp trycket när det behövs med t.ex en näve sand mot hästens ben eller starkt flaggprassel. Genom att vara beredd att trappa upp vid behov, behöver hon sällan göra det. Eftersom hon VET att hon kan, blir hennes intentioner så tydliga att det inte behövs.

En mycket viktig del i samspelet är eftergiften. Så fort vi får en respons måste vi sluta trycka på. Ellen gav oss ett tankeväckande exempel om hu tonårsdottern reagerar när man ber henne diska. Om man påminner igen när hon är på väg mot köket bli reaktionen irritation. Hon håller ju på! Fortsätter man påminna när hon är på väg mot diskhon möts man av ännu mera motstånd och aggression. Men om nu tonåringen ångrar sig och går tillbaka till TV-soffan? Ja, då gäller det att vara snabb i timingen och påminna innan hon hunnit slå sig till ro igen. Ju snabbare man vänder tillbaka henne, desto lättare går det.  Timing, timing, timing, nån som hört det förut?

Vi fick förstås öva på varandra, och fy bubblan, så lätt det är att bli kvar i en signal trots att responsen redan kommit. Hm, har visst hört den också förut någonstans, på en och annan ridlektion…

Det är svårt att sammanfatta alla intryck från en sådan här helg. Jag tycker det låter som om mina stallkompisar som var med också tyckte att det var givande och roligt. Det låter som om det finns anledning för Ellen att komma tillbaka till oss för en fortsättning! Själv tycker jag att hennes avspända humoristiska stil är underbart skön! I den hierarkiska, ledarskapsdominerade hästvärlden är det så befriande att få lyssna till de som inte ser strid, konflikt och maktkamper i alla interaktioner med hästen. De kloka personer som har begripit att man inte kan tvinga och kuva 500 kilo muskler med nåt särskilt imponerande resultat, man måste få de där kilona att tycka om att kommunicera och samarbeta med oss tvåbeningar, trots att vi talar hästiska med kraftig accent och tvivelaktig grammatik!

* puppene – tuttar på norsk

Under lunchpausen första dagen tog vi in vår stoflock (minus Boogie som åkt på boxvila pga av sitt sticksår i buken) för att få hjälp av Ellen att studera deras inbördes relationer. Det gav ytterligare möjlighet till reflektioner kring ledarskapsbegrepp.

Vi har väl upplevt Älva som ganska dominant sedan hon kom in i gruppen. Tidigare uppfattade man Snappy som solklar ledare, men Älva verkar flytta runt på alla inkl. Snappy. När vi nu fick titta med Ellens som tolk kunde man se att visst, Älva flyttar runt på alla. Men hon tog få egna initiativ till att undersöka miljön eller att ta kontakt med Ellen. Hon gick bakom Snappy och Claudia och följde efter dem när de gick runt och upptäckte. När de andra två  sällskapade med Ellen, höll Älva sig tydligt utom räckhåll för kontakt. Mest verkade hon vilja vara med Snappy. Snappy ville dock bli kliad av Claudia, men fann sig i att Älva körde iväg Claudia och tog hennes plats. Snappy tog dock alla chanser att gå tillbaka till Claudia för mera specialkli från henne, trots att Älva också kliade Snappy. Som Ellen beskrev det är Snappy den populära tjejen i klassen som alla vill vara med. Snappy finner sig också i att vara med alla, även om hon verkar tycka att Claudia ger bästa kli på ryggen. Claudia vill helst inte vara med Älva och går i väg själv om hon blir för påstridig.

Älva är den som är mest beroende av de andra för att känna sig trygg. Det märktes tydligt när hon sedan skulle vara själv i ridhuset och blev väldigt orolig. En häst som behöver mycket rabarberpajsträning, enligt Ellen!

Det hade varit intressant att få haft med Boogie i gruppen också så den hade varit komplett, men, men. Ute i sommarhagen tycker jag de numera ofta går två och två, Claudia och Boogie, Älva och Snappy. Och alla flyttar på Boogie…..

Den traditionella synen på aggression = ledarskap fick sig hur som helst en illustrativ invändning. Argast är inte nödvändigtvis den som leder flocken!Förmodligen oftast tvärtom. Aggression stam ur osäkerhet. Ledarskap kommer ur säkerhet, trygghet och förmågan att ta bra initiativ. Nyttigheter för oss tvåbeningar att ta med oss in i våra försök till samarbete med hästen!

När rabarber-konceptet var installerat i våra hjärnor blev vi sedan introducerade till hästen som övervintrad Flowerpower-hippie. Tyvärr baserar vi ofta vår bild av hästens sociala liv på hur hästar beter sig i fångenskap. Det blir lika missvisande som att låta Kumla-interner vara mallen för hur vi människor fungerar i grupp.  Men man kan inte heller helt jämföra med hur vildhästar lever, eftersom våra tamhästar inte alls har samma levnadsbetingelser och flockkonstellationer. Valacker tex, är ett mänskligt påfund.

Enligt Ellen vill hästar inte bråka och ställa till med konflikter. Tvärtom har de ett väl utvecklat signalsystem för att undvika onödiga konfrontationer. Men vi är oftast ruggigt dåliga på hästiska, och missförstår dessa lugnande, avväpnande signaler som trots och dominans. (Känns det igen från hundvärlden, någon?)

Nosa i backen, äta gräs, snusa runt kan vi tolka som ointresse från hästens sida, eller t.o.m ”dominans”. Den ”vägrar” eller ”vill inte lyssna” på oss, tänker vi, när det i själva verket är hästens sätt att visa att vi just nu verkar lite stressande och hotfulla, och den vill visa att den inte vill mucka med oss. Peace & love, man, peace & love!

Så när Ellen hade en ny häst i ridhuset började hon med att bara se vad den gjorde. Om hästen var lugn och intresserade sig för omgivningen, började hon med att ”ringa upp hästen och säga hej”. Dvs på avstånd gjorde hon ljud och rörelser för att se om hur hästen reagerade. Vissa hästar svarade med att komma emot henne för att se vad som stod på. Då tog hon emot hästen, pratade med den, kliade lite, gav kanske lite snask, för att skapa ett intresse och motiv för hästen att bry sig om vad människan hade för sig.

Andra hästar svarade på kontaktförsöket genom att sätta sig i rörelse bort. Ellen kunde då följa efter, ibland följa hästen, ibland flytta på hästen genom sina kroppsrörelser på håll. Efter ett tag svarade även de hästarna med att ”fråga” om de fick komma in och hälsa på människan.  (Join-up skulle väl somliga kalla det för...)

Men sedan fanns det hästar som reagerade med att just nosa i backen och se ut som om de inte såg Ellen. Eftersom hästar har utmärkt syn för rörelser och väldigt bra hörsel hade de naturligtvis lagt märke till Ellens manövrar. Men enligt Ellen försökte de skicka lugnande signaler till henne för att få henne att tagga ned eftersom de kände sig osäkra på henne.  Genom att minska på sin egen intensitet, ta ut längre avstånd osv. kunde hon få hästen att känna sig tryggare och villig att etablera kontakt. Ibland var det rabarberpajsläge, dvs hästen behövde längre tid på sig utan tryck för att våga komma fram.

Att fortsätta lägga press på en häst som visar lugnande signaler blir mycket stressande för hästen och inte alls rätt utgångsläge för inlärning och arbete. Att bli arg på en häst för att man tolkar beteendet som trots och dominans blir förstås helgalet ur hästens perspektiv när den gör sitt yttersta för att vissa att den inte vill ha bråk. Den typen av missförstånd häst/människa är enligt Ellen roten till mycket hästaggressivitet och problembeteenden.

Hästen som vänder upp rumpan mot en annan häst eller människa försöker också den visa att den inte vill bråka – men den är beredd att försvara sig om hotet fortsätter. Det är när hästen kommer med tänderna först som den visar att den är beredd att ta en fight. Vi människor däremot tycks ofta gå omkring och se stridsmöjligheter i det mesta vi tar oss för med hästen.

Hur de här tankarna landade i församlingen var säkert lite olika. Hästvärlden sitter väl om möjligt ännu mer fast i ett traditionellt hierarkiskt ledarskapstänk än vad hundvärlden gör nu för tiden. Några deltagare ställde frågor som tydde på att de blev rätt så konfunderade av att Ellen kunde påbörja ett försök att sätta en häst i rörelse och sedan avbryta det om hästen började nosa i backen. Man är ju traditionellt skolad att om man påbörjat något så ska det genomföras, annars tror hästen att den kan bestämma. Men här och nu handlade det om att etablera kommunikation. Hästen är facit på vad man kommunicerat. Visar den lugnande signaler har man varit stressande, och får ändra på sitt beteende, prova från ett annat håll, på ett annat sätt. Svänger den åt höger fast man tänkte flytta den åt vänster, så har man tydligen kommunicerat höger. Då får man låtsas att det var det man ville ha och så prova igen, på ett annat sätt, tills det blir vänster. Ungefär som om man är i ett främmande land och provar ett nytt språk och får in kaffe när man beställt te. Man får fortsätta öva sig på att beställa kaffe till dess att man lyckas få in en kopp. Under tiden tar man inte skada av att dricka te, det är också bra! Man kan dessutom gärna lägga på minnet hur man gjorde för att få in teet, det kan ju vara användbart nästa gång man är sugen på te! Medan man experimenterar kanske även man lär sig beställa allt möjligt annat matnyttigt!

I helgen som gick var det äntligen dags för den efterlängtade kursen i Kroppsspråk med Ellen Ofstad.

Walter och Carolina på Om hästar och Ridning stod för arrangemanget, vilket alltid innebär utmärkt markservice. För oss på Skällsta var det busenkelt att gå på kurs på hemmaplan, och vi hoppas att de utsocknes gästerna också trivdes hos oss!

Carolinas mobila kontor, nu i ridhuset! (och så här trött såg inte Carolina ut förrän på slutet!) Susanne shoppar DVD.

Jag har tidigare gått Klickerkurs för häst och sedan deltagit på några träningshelger för Ellen där folk från hennes olika kurstyper deltagit. Alltså har jag sett en del av kroppspråksövningarna där, men nu fick jag se dem i sitt sammanhang, vilket var väldigt kul.

Ellen är ett slags positiv naturkraft som kan vara lite svår att sammanfatta, men jag ska göra ett försök, inte minst för mitt eget minnes skull. (Susanne och andra som gjorde flitiga anteckningar under helgen kanske kan styra upp och rätta till lite sedan ?)

På Kroppsspråkskursen deltar man med eller utan häst, och deltagande hästar är med som illustrationsmaterial, inte för att tränas. Första dagen visade Ellen med hästarna och vi fick öva på varandra. Dag två valde Ellen ut några av hästarna och lät frivilliga testa några övningar.

Första delen i vår Kroppsspråksutbildning handlade om rabarberpaj. Eller kanske snarare konsten att bara vara. Ellen menar att man inte kan komma någonstans med en massa teknik om man inte har känslan. Man måste etablera en relation till hästen och skapa ett intresse hos den  för att vara med människan. Hästar umgås genom att bara vara tillsammans. Vi har ofta för bråttom att sätta igång med att göra saker och träna hästen. Vi lägger alldeles för lite tid på att observera och iaktta, lära känna vår häst och låta den lära känna oss. Mycket av det som vi tycker vi har problem med, kan lösas genom att bara ägna tid åt att vara med hästen och låta den uppskatta vår närhet. Alltså, ut med en solstol, en god bok och en kaffebricka med rabarberpaj och sitt några timmar i hagen. Om du har flera hästar i hagen, skilj av en del med tråd och sitt tillsammans med den häst du behöver umgås med. Vänta in hästens initiativ till kontakt. En ny häst, en ung häst eller en osäker häst behöver mycket av detta.

Om hästen är orolig och gnäggar betyder det att den känner sig ensam. Det är en obehaglig känsla för hästen att känna sig ensam och avskild från flocken. Om en häst visade detta i ridhuset lämnade Ellen sin passiva position och rörde på sig, pratade med hästen, gick med den, gav den någon uppgift så att den inte kände sig lämnad. Om man i det läget skulle vara passiv och invänta initiativ från hästen, så hinner den bara stressa upp sig och känna sig ännu mer övergiven.

Någon undrade hur hästen kunde känna sig ensam bland fullt av folk i ridhuset, men vi får nog helt enkelt acceptera att vi aldrig kan vara lika bra sällskap för en häst som en annan häst.  Fast ju mer rabarberpajsträning, desto större chans att vår häst uppskattar och känner trygghet i vårt sällskap!

Jag plockade in Boogie i fredags för att hon skulle få sova inne och vara pigg till Koppsspråkskursen. Men hon blödde från buken och det blev att ringa ut distriktsveterinär.  Tack och lov kom hon snabbt! Något slags sticksår eller eventuellt ett ormbett. Ont, hög puls, ansträngd andning,  lite feber. Vi slapp åka in till kliniken, det blev antibiotika och smärtstillande på plats i stället. Nu väntar boxvila i 10 dagar!

Stackars lilla fina, goa Boogie som snällt finner sig i att man sätter gova kanyler i halsen och trycker in en halv deciliter penicillin i muskeln. Och som måste stå ensam inne när alla kompisarna är ute. Vi ska få handbeta henne lite i alla fall. Tur att Ebba har sommarlov och kan vara mycket med henne så  hon får lite sällskap och stimulans.

Missar Kroppspråkskursen gör hon förstås, så Hottis fick rycka in i stället.

Mer om det senare...

Medan jag schamponerade sunkiga lagottos med hästschampoo, bevakade Ebba hur det gick för ögonstenen och tog en massa bilder på grabbarna i hagen.

Hottis

Simply

Billy - nu ännu större....

Okie - avslöjad! Nu vet vi varför saltstenen hela tiden åker ur hållaren!

Lillen

Lillen igen. Är han söt, eller?

Med ål och allt!

Några tjejer fick visst också hamna på bild:

Älva med egenhändigt applicerat insektsskydd

Boogie på väg med pussmulen redo

Slappar-lördag var det, i alla fall för somliga!