Känsla och teknik var två ledord under helgen. Känslan först, utan den  - ingen poäng med tekniken!  Parallellerna till att lära sig ett främmande språk i ett främmande land är väldigt bra att ha i bakhuvudet. Om de man försöker kommunicera med visar att de är intresserade av att förstå och anstränger sig att ge responser på dina kontaktförsök blir det lättare att fortsätta försöka och gradvis utöka ordförråd och få grepp om grammatik. Vi måste alltså uppmuntra hästens alla försök att svara på vårkommunikationer, även om vi inte får det svar vi hade hoppats på.

Mycket pedagogiskt fick vi öva på varandra i olika uppgifter innan vi fick prova med riktig häst.  När vi jobbar med våra hästar behöver vi både kunna få dem in mot oss och iväg ifrån oss. ”Trekk og Trykk”. 

Det måste finnas Trekk, nåt som drar hästen till oss, en magnet, får den att vilja vara med oss. Flockkänslan, behovet att vara med någon är en del, men räcker inte hela vägen.

Ellen använder kli och klapp, pratar med glad och trevlig röst och belönar med godis. På denna kurs var det ingen som höjde på ögonbrynet över handmatning av hästar, men på andra kurser jag varit på har Ellen får argumentera för det. Skällsta-folket är redan inskolade på belöningsträning och förberedde sig oombedda med pellets i fickan tills det var deras tur att jobba med en häst   

För att sända i väg hästen använder vi tryck. När Ellen talar om tryck är det mer en osynlig energi som riktas från människan mot hästen, än en fysisk påverkan När hon jobbar på avstånd kan hon förtydliga sitt kroppsspråk med en flagga (en konsumkasse på ett ridspö – high tech så det förslår).  Hon vill jobba på långt avstånd i början för att det inte ska bli för påträngande för hästen. Det var svårt för de flesta av oss att inte springa ikapp hästen och komma för nära istället för att stå still på avstånd och öka intensiteten i trycket. Det är lättare för hästen att hantera och svara rätt på en ökning i intensiteten från avstånd än att få en intensiv person upp i rumpan…

Det var väldigt nyttigt att få vara häst i övningarna och verkligen känna på hur intensivt man känner av trycket, trots att det inte är konkret fysiskt! Stressigast var det att vara bakdel…

ÄVen på tidigare kurser jag varit på, har Ellen beskrivit energiflödet som en vattenspruta, för att hjälpa människan tänka kring riktningen. Den liknelsen tycker jag har varit väldigt användbar när jag har longerat Boogie, med eller utan lina. ”Vattenstrålen” ska inte träffa hästen, den ska riktas bakom hästen och hästen rör sig framåt för att undvika att hamna i ”strålen”. Blir det för ”trångt” väljer hästen att rusa igenom strålen för att komma fort bort från flödet. Vill man byta riktning vänder man sig åt andra hållet, från hästen, och visar tydligt att nu kommer det från andra hållet. Ser hästen riktningsförändringen komma i tid vänder den fint åt andra hållet. Kommer det för plötsligt springer den igenom fort för att inte behöva vara i duschen så länge.

Precis de reaktionerna kunde man känna i sig själv när man nu själv fick vara häst! Märkligt, intressant och väldigt illustrativt!

För att hjälpa oss hitta riktningen i våra kroppar, och få alla kroppsdelar att säga samma sak, pratade Ellen om hur vi skulle sikta med ”power-puppene*”.

Fötter, flagga och tuttar i samma riktning! Styr energin från barmen, alltså! Som vanligt med Ellen i farten, blir det många glada skratt på vägen mot inlärning. Men hur ofta är det inte så för hästen  att vi säger en sak med en kroppsdel och nåt annat i en annan ända. Vi gasar och bromsar samtidigt, knuffar på och stänger dörren, och undar varför hästen inte gör som vi säger....

Innan man kan fokusera på att få hästen att vända på ett speciellt sätt eller ställe måste man först ha fått rörelse. Rörelse först, sedan riktning – hm, det har vi visst hört förut nånstans…

Man kan inte bara flytta runt, man måste släppa in hästen till sig emellanåt och jobba med magneten. Hästen ska fråga om den får komma in och bjudas in med kroppsrörelser. Hästen som bara dundrar på behöver lära sig mer om avstånd. Det är en trygghetsfråga, om människan känner sig trängd och pressad, kan hon inte förmedla någon positiv känsla till hästen. Istället kommer irritation och aggressivitet. Vi måste känna att vi kan flytta i väg hästen från oss för att kunna känna oss avslappnade med 5-600 kilo nära inpå oss!

Ellen visade hur hon kan trappa upp trycket när det behövs med t.ex en näve sand mot hästens ben eller starkt flaggprassel. Genom att vara beredd att trappa upp vid behov, behöver hon sällan göra det. Eftersom hon VET att hon kan, blir hennes intentioner så tydliga att det inte behövs.

En mycket viktig del i samspelet är eftergiften. Så fort vi får en respons måste vi sluta trycka på. Ellen gav oss ett tankeväckande exempel om hu tonårsdottern reagerar när man ber henne diska. Om man påminner igen när hon är på väg mot köket bli reaktionen irritation. Hon håller ju på! Fortsätter man påminna när hon är på väg mot diskhon möts man av ännu mera motstånd och aggression. Men om nu tonåringen ångrar sig och går tillbaka till TV-soffan? Ja, då gäller det att vara snabb i timingen och påminna innan hon hunnit slå sig till ro igen. Ju snabbare man vänder tillbaka henne, desto lättare går det.  Timing, timing, timing, nån som hört det förut?

Vi fick förstås öva på varandra, och fy bubblan, så lätt det är att bli kvar i en signal trots att responsen redan kommit. Hm, har visst hört den också förut någonstans, på en och annan ridlektion…

Det är svårt att sammanfatta alla intryck från en sådan här helg. Jag tycker det låter som om mina stallkompisar som var med också tyckte att det var givande och roligt. Det låter som om det finns anledning för Ellen att komma tillbaka till oss för en fortsättning! Själv tycker jag att hennes avspända humoristiska stil är underbart skön! I den hierarkiska, ledarskapsdominerade hästvärlden är det så befriande att få lyssna till de som inte ser strid, konflikt och maktkamper i alla interaktioner med hästen. De kloka personer som har begripit att man inte kan tvinga och kuva 500 kilo muskler med nåt särskilt imponerande resultat, man måste få de där kilona att tycka om att kommunicera och samarbeta med oss tvåbeningar, trots att vi talar hästiska med kraftig accent och tvivelaktig grammatik!

* puppene – tuttar på norsk

 

Eliza Kristofferstuen

18 juni 2010 07:42

Fantastisk bra blogg från kroppsspråk kursen :-)

 

Lottie Eriksson

18 juni 2010 10:38

Jätteintressant läsning! Jag gick motsvarande kurs i höstas och nu fick jag en suverän repetition - toppen eftersom jag gärna hade velat gå igen men inte hade möjlighet den här gången. Tack!

 

Viveca

19 juni 2010 12:35

Jätteintressant och väl utttömande inlägg. Hade gärna gått en kurs med Ellen. Kul att jag hittade hit också. Återkommer:)

http://perasperaadastra.bloggplatsen.se

 

Ylle

19 juni 2010 19:01

Underbar och lockande kursbeskrivning! Sån lust man får att gå en själv!!!!

http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se

 

Åse Lange

29 juni 2010 15:40

Utrolig interessante kursnotater, selv om jeg ikke har hest og knapt kan noe om ridning! Tusen takk for grundig referat, Maria. (Og "power-puppene" er jo bare herlig.)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...