Känsla och teknik var två ledord under helgen. Känslan först, utan den  - ingen poäng med tekniken!  Parallellerna till att lära sig ett främmande språk i ett främmande land är väldigt bra att ha i bakhuvudet. Om de man försöker kommunicera med visar att de är intresserade av att förstå och anstränger sig att ge responser på dina kontaktförsök blir det lättare att fortsätta försöka och gradvis utöka ordförråd och få grepp om grammatik. Vi måste alltså uppmuntra hästens alla försök att svara på vårkommunikationer, även om vi inte får det svar vi hade hoppats på.

Mycket pedagogiskt fick vi öva på varandra i olika uppgifter innan vi fick prova med riktig häst.  När vi jobbar med våra hästar behöver vi både kunna få dem in mot oss och iväg ifrån oss. ”Trekk og Trykk”. 

Det måste finnas Trekk, nåt som drar hästen till oss, en magnet, får den att vilja vara med oss. Flockkänslan, behovet att vara med någon är en del, men räcker inte hela vägen.

Ellen använder kli och klapp, pratar med glad och trevlig röst och belönar med godis. På denna kurs var det ingen som höjde på ögonbrynet över handmatning av hästar, men på andra kurser jag varit på har Ellen får argumentera för det. Skällsta-folket är redan inskolade på belöningsträning och förberedde sig oombedda med pellets i fickan tills det var deras tur att jobba med en häst   

För att sända i väg hästen använder vi tryck. När Ellen talar om tryck är det mer en osynlig energi som riktas från människan mot hästen, än en fysisk påverkan När hon jobbar på avstånd kan hon förtydliga sitt kroppsspråk med en flagga (en konsumkasse på ett ridspö – high tech så det förslår).  Hon vill jobba på långt avstånd i början för att det inte ska bli för påträngande för hästen. Det var svårt för de flesta av oss att inte springa ikapp hästen och komma för nära istället för att stå still på avstånd och öka intensiteten i trycket. Det är lättare för hästen att hantera och svara rätt på en ökning i intensiteten från avstånd än att få en intensiv person upp i rumpan…

Det var väldigt nyttigt att få vara häst i övningarna och verkligen känna på hur intensivt man känner av trycket, trots att det inte är konkret fysiskt! Stressigast var det att vara bakdel…

ÄVen på tidigare kurser jag varit på, har Ellen beskrivit energiflödet som en vattenspruta, för att hjälpa människan tänka kring riktningen. Den liknelsen tycker jag har varit väldigt användbar när jag har longerat Boogie, med eller utan lina. ”Vattenstrålen” ska inte träffa hästen, den ska riktas bakom hästen och hästen rör sig framåt för att undvika att hamna i ”strålen”. Blir det för ”trångt” väljer hästen att rusa igenom strålen för att komma fort bort från flödet. Vill man byta riktning vänder man sig åt andra hållet, från hästen, och visar tydligt att nu kommer det från andra hållet. Ser hästen riktningsförändringen komma i tid vänder den fint åt andra hållet. Kommer det för plötsligt springer den igenom fort för att inte behöva vara i duschen så länge.

Precis de reaktionerna kunde man känna i sig själv när man nu själv fick vara häst! Märkligt, intressant och väldigt illustrativt!

För att hjälpa oss hitta riktningen i våra kroppar, och få alla kroppsdelar att säga samma sak, pratade Ellen om hur vi skulle sikta med ”power-puppene*”.

Fötter, flagga och tuttar i samma riktning! Styr energin från barmen, alltså! Som vanligt med Ellen i farten, blir det många glada skratt på vägen mot inlärning. Men hur ofta är det inte så för hästen  att vi säger en sak med en kroppsdel och nåt annat i en annan ända. Vi gasar och bromsar samtidigt, knuffar på och stänger dörren, och undar varför hästen inte gör som vi säger....

Innan man kan fokusera på att få hästen att vända på ett speciellt sätt eller ställe måste man först ha fått rörelse. Rörelse först, sedan riktning – hm, det har vi visst hört förut nånstans…

Man kan inte bara flytta runt, man måste släppa in hästen till sig emellanåt och jobba med magneten. Hästen ska fråga om den får komma in och bjudas in med kroppsrörelser. Hästen som bara dundrar på behöver lära sig mer om avstånd. Det är en trygghetsfråga, om människan känner sig trängd och pressad, kan hon inte förmedla någon positiv känsla till hästen. Istället kommer irritation och aggressivitet. Vi måste känna att vi kan flytta i väg hästen från oss för att kunna känna oss avslappnade med 5-600 kilo nära inpå oss!

Ellen visade hur hon kan trappa upp trycket när det behövs med t.ex en näve sand mot hästens ben eller starkt flaggprassel. Genom att vara beredd att trappa upp vid behov, behöver hon sällan göra det. Eftersom hon VET att hon kan, blir hennes intentioner så tydliga att det inte behövs.

En mycket viktig del i samspelet är eftergiften. Så fort vi får en respons måste vi sluta trycka på. Ellen gav oss ett tankeväckande exempel om hu tonårsdottern reagerar när man ber henne diska. Om man påminner igen när hon är på väg mot köket bli reaktionen irritation. Hon håller ju på! Fortsätter man påminna när hon är på väg mot diskhon möts man av ännu mera motstånd och aggression. Men om nu tonåringen ångrar sig och går tillbaka till TV-soffan? Ja, då gäller det att vara snabb i timingen och påminna innan hon hunnit slå sig till ro igen. Ju snabbare man vänder tillbaka henne, desto lättare går det.  Timing, timing, timing, nån som hört det förut?

Vi fick förstås öva på varandra, och fy bubblan, så lätt det är att bli kvar i en signal trots att responsen redan kommit. Hm, har visst hört den också förut någonstans, på en och annan ridlektion…

Det är svårt att sammanfatta alla intryck från en sådan här helg. Jag tycker det låter som om mina stallkompisar som var med också tyckte att det var givande och roligt. Det låter som om det finns anledning för Ellen att komma tillbaka till oss för en fortsättning! Själv tycker jag att hennes avspända humoristiska stil är underbart skön! I den hierarkiska, ledarskapsdominerade hästvärlden är det så befriande att få lyssna till de som inte ser strid, konflikt och maktkamper i alla interaktioner med hästen. De kloka personer som har begripit att man inte kan tvinga och kuva 500 kilo muskler med nåt särskilt imponerande resultat, man måste få de där kilona att tycka om att kommunicera och samarbeta med oss tvåbeningar, trots att vi talar hästiska med kraftig accent och tvivelaktig grammatik!

* puppene – tuttar på norsk

Under lunchpausen första dagen tog vi in vår stoflock (minus Boogie som åkt på boxvila pga av sitt sticksår i buken) för att få hjälp av Ellen att studera deras inbördes relationer. Det gav ytterligare möjlighet till reflektioner kring ledarskapsbegrepp.

Vi har väl upplevt Älva som ganska dominant sedan hon kom in i gruppen. Tidigare uppfattade man Snappy som solklar ledare, men Älva verkar flytta runt på alla inkl. Snappy. När vi nu fick titta med Ellens som tolk kunde man se att visst, Älva flyttar runt på alla. Men hon tog få egna initiativ till att undersöka miljön eller att ta kontakt med Ellen. Hon gick bakom Snappy och Claudia och följde efter dem när de gick runt och upptäckte. När de andra två  sällskapade med Ellen, höll Älva sig tydligt utom räckhåll för kontakt. Mest verkade hon vilja vara med Snappy. Snappy ville dock bli kliad av Claudia, men fann sig i att Älva körde iväg Claudia och tog hennes plats. Snappy tog dock alla chanser att gå tillbaka till Claudia för mera specialkli från henne, trots att Älva också kliade Snappy. Som Ellen beskrev det är Snappy den populära tjejen i klassen som alla vill vara med. Snappy finner sig också i att vara med alla, även om hon verkar tycka att Claudia ger bästa kli på ryggen. Claudia vill helst inte vara med Älva och går i väg själv om hon blir för påstridig.

Älva är den som är mest beroende av de andra för att känna sig trygg. Det märktes tydligt när hon sedan skulle vara själv i ridhuset och blev väldigt orolig. En häst som behöver mycket rabarberpajsträning, enligt Ellen!

Det hade varit intressant att få haft med Boogie i gruppen också så den hade varit komplett, men, men. Ute i sommarhagen tycker jag de numera ofta går två och två, Claudia och Boogie, Älva och Snappy. Och alla flyttar på Boogie…..

Den traditionella synen på aggression = ledarskap fick sig hur som helst en illustrativ invändning. Argast är inte nödvändigtvis den som leder flocken!Förmodligen oftast tvärtom. Aggression stam ur osäkerhet. Ledarskap kommer ur säkerhet, trygghet och förmågan att ta bra initiativ. Nyttigheter för oss tvåbeningar att ta med oss in i våra försök till samarbete med hästen!