När rabarber-konceptet var installerat i våra hjärnor blev vi sedan introducerade till hästen som övervintrad Flowerpower-hippie. Tyvärr baserar vi ofta vår bild av hästens sociala liv på hur hästar beter sig i fångenskap. Det blir lika missvisande som att låta Kumla-interner vara mallen för hur vi människor fungerar i grupp.  Men man kan inte heller helt jämföra med hur vildhästar lever, eftersom våra tamhästar inte alls har samma levnadsbetingelser och flockkonstellationer. Valacker tex, är ett mänskligt påfund.

Enligt Ellen vill hästar inte bråka och ställa till med konflikter. Tvärtom har de ett väl utvecklat signalsystem för att undvika onödiga konfrontationer. Men vi är oftast ruggigt dåliga på hästiska, och missförstår dessa lugnande, avväpnande signaler som trots och dominans. (Känns det igen från hundvärlden, någon?)

Nosa i backen, äta gräs, snusa runt kan vi tolka som ointresse från hästens sida, eller t.o.m ”dominans”. Den ”vägrar” eller ”vill inte lyssna” på oss, tänker vi, när det i själva verket är hästens sätt att visa att vi just nu verkar lite stressande och hotfulla, och den vill visa att den inte vill mucka med oss. Peace & love, man, peace & love!

Så när Ellen hade en ny häst i ridhuset började hon med att bara se vad den gjorde. Om hästen var lugn och intresserade sig för omgivningen, började hon med att ”ringa upp hästen och säga hej”. Dvs på avstånd gjorde hon ljud och rörelser för att se om hur hästen reagerade. Vissa hästar svarade med att komma emot henne för att se vad som stod på. Då tog hon emot hästen, pratade med den, kliade lite, gav kanske lite snask, för att skapa ett intresse och motiv för hästen att bry sig om vad människan hade för sig.

Andra hästar svarade på kontaktförsöket genom att sätta sig i rörelse bort. Ellen kunde då följa efter, ibland följa hästen, ibland flytta på hästen genom sina kroppsrörelser på håll. Efter ett tag svarade även de hästarna med att ”fråga” om de fick komma in och hälsa på människan.  (Join-up skulle väl somliga kalla det för...)

Men sedan fanns det hästar som reagerade med att just nosa i backen och se ut som om de inte såg Ellen. Eftersom hästar har utmärkt syn för rörelser och väldigt bra hörsel hade de naturligtvis lagt märke till Ellens manövrar. Men enligt Ellen försökte de skicka lugnande signaler till henne för att få henne att tagga ned eftersom de kände sig osäkra på henne.  Genom att minska på sin egen intensitet, ta ut längre avstånd osv. kunde hon få hästen att känna sig tryggare och villig att etablera kontakt. Ibland var det rabarberpajsläge, dvs hästen behövde längre tid på sig utan tryck för att våga komma fram.

Att fortsätta lägga press på en häst som visar lugnande signaler blir mycket stressande för hästen och inte alls rätt utgångsläge för inlärning och arbete. Att bli arg på en häst för att man tolkar beteendet som trots och dominans blir förstås helgalet ur hästens perspektiv när den gör sitt yttersta för att vissa att den inte vill ha bråk. Den typen av missförstånd häst/människa är enligt Ellen roten till mycket hästaggressivitet och problembeteenden.

Hästen som vänder upp rumpan mot en annan häst eller människa försöker också den visa att den inte vill bråka – men den är beredd att försvara sig om hotet fortsätter. Det är när hästen kommer med tänderna först som den visar att den är beredd att ta en fight. Vi människor däremot tycks ofta gå omkring och se stridsmöjligheter i det mesta vi tar oss för med hästen.

Hur de här tankarna landade i församlingen var säkert lite olika. Hästvärlden sitter väl om möjligt ännu mer fast i ett traditionellt hierarkiskt ledarskapstänk än vad hundvärlden gör nu för tiden. Några deltagare ställde frågor som tydde på att de blev rätt så konfunderade av att Ellen kunde påbörja ett försök att sätta en häst i rörelse och sedan avbryta det om hästen började nosa i backen. Man är ju traditionellt skolad att om man påbörjat något så ska det genomföras, annars tror hästen att den kan bestämma. Men här och nu handlade det om att etablera kommunikation. Hästen är facit på vad man kommunicerat. Visar den lugnande signaler har man varit stressande, och får ändra på sitt beteende, prova från ett annat håll, på ett annat sätt. Svänger den åt höger fast man tänkte flytta den åt vänster, så har man tydligen kommunicerat höger. Då får man låtsas att det var det man ville ha och så prova igen, på ett annat sätt, tills det blir vänster. Ungefär som om man är i ett främmande land och provar ett nytt språk och får in kaffe när man beställt te. Man får fortsätta öva sig på att beställa kaffe till dess att man lyckas få in en kopp. Under tiden tar man inte skada av att dricka te, det är också bra! Man kan dessutom gärna lägga på minnet hur man gjorde för att få in teet, det kan ju vara användbart nästa gång man är sugen på te! Medan man experimenterar kanske även man lär sig beställa allt möjligt annat matnyttigt!

I helgen som gick var det äntligen dags för den efterlängtade kursen i Kroppsspråk med Ellen Ofstad.

Walter och Carolina på Om hästar och Ridning stod för arrangemanget, vilket alltid innebär utmärkt markservice. För oss på Skällsta var det busenkelt att gå på kurs på hemmaplan, och vi hoppas att de utsocknes gästerna också trivdes hos oss!

Carolinas mobila kontor, nu i ridhuset! (och så här trött såg inte Carolina ut förrän på slutet!) Susanne shoppar DVD.

Jag har tidigare gått Klickerkurs för häst och sedan deltagit på några träningshelger för Ellen där folk från hennes olika kurstyper deltagit. Alltså har jag sett en del av kroppspråksövningarna där, men nu fick jag se dem i sitt sammanhang, vilket var väldigt kul.

Ellen är ett slags positiv naturkraft som kan vara lite svår att sammanfatta, men jag ska göra ett försök, inte minst för mitt eget minnes skull. (Susanne och andra som gjorde flitiga anteckningar under helgen kanske kan styra upp och rätta till lite sedan ?)

På Kroppsspråkskursen deltar man med eller utan häst, och deltagande hästar är med som illustrationsmaterial, inte för att tränas. Första dagen visade Ellen med hästarna och vi fick öva på varandra. Dag två valde Ellen ut några av hästarna och lät frivilliga testa några övningar.

Första delen i vår Kroppsspråksutbildning handlade om rabarberpaj. Eller kanske snarare konsten att bara vara. Ellen menar att man inte kan komma någonstans med en massa teknik om man inte har känslan. Man måste etablera en relation till hästen och skapa ett intresse hos den  för att vara med människan. Hästar umgås genom att bara vara tillsammans. Vi har ofta för bråttom att sätta igång med att göra saker och träna hästen. Vi lägger alldeles för lite tid på att observera och iaktta, lära känna vår häst och låta den lära känna oss. Mycket av det som vi tycker vi har problem med, kan lösas genom att bara ägna tid åt att vara med hästen och låta den uppskatta vår närhet. Alltså, ut med en solstol, en god bok och en kaffebricka med rabarberpaj och sitt några timmar i hagen. Om du har flera hästar i hagen, skilj av en del med tråd och sitt tillsammans med den häst du behöver umgås med. Vänta in hästens initiativ till kontakt. En ny häst, en ung häst eller en osäker häst behöver mycket av detta.

Om hästen är orolig och gnäggar betyder det att den känner sig ensam. Det är en obehaglig känsla för hästen att känna sig ensam och avskild från flocken. Om en häst visade detta i ridhuset lämnade Ellen sin passiva position och rörde på sig, pratade med hästen, gick med den, gav den någon uppgift så att den inte kände sig lämnad. Om man i det läget skulle vara passiv och invänta initiativ från hästen, så hinner den bara stressa upp sig och känna sig ännu mer övergiven.

Någon undrade hur hästen kunde känna sig ensam bland fullt av folk i ridhuset, men vi får nog helt enkelt acceptera att vi aldrig kan vara lika bra sällskap för en häst som en annan häst.  Fast ju mer rabarberpajsträning, desto större chans att vår häst uppskattar och känner trygghet i vårt sällskap!