Sista träningspasset innan tävling brukar alltid ge mig (och jag tror även min lektionskompis Bella) känslan av att vi kanske bara borde lägga ned, överlåta allt på Anki och bara leka hästägare på läktaren.

Hästarna kan ju, så fort VI får allt på plats. Vilket som vanligt blir svårare ju mer man vill. I alla fall jag hade helt okoordinerade kroppsdelar idag och kunde inte ens hålla fötterna kvar i stigbyglarna.

Två timmar senare försökte Anki trösta oss med att vi kanske inte har de lättaste hästarna. Hmm, när HON sitter på ser de jättelätta ut....

Så nu gäller det att påminna sig om att:

• Boogies allmänna attityd har utvecklats ännu mer sedan förra året!
• Hon är starkare och smidigare!
• Det vore väl själva f-n om jag inte hade utvecklats åtminstone lite i ridningen också, med tanke på alla timmar jag (och tålmodiga Fröken) lagt ned på det?
• Vi har redan gjort allt det här, och ibland hyffsat bra, redan förra året!
• Det är vansinning roligt att åka iväg med alla goa stallkompisarna på tävling, bo ihop, peppa, gråta, heja, glädjas med varandra!

Så nu tar vi och stoppar dagens negativa tankar i samma låda som Bella stoppat sina ofärdiga bokslut, och öppnar inte och tittar på dem igen förrän på måndag. Så där ja'!

Mot Strängnäs alltså!

Med världens bästa, finaste Boogie som aldrig någonsin ska bytas ut mot en "bättre modell"!