Jag ska försöka skriva lite mer utförligt och lägga upp fler bilder någon dag när jag inte alldeles lika trött i huvudet. 36 timmars intensivt clinic-ridande inkl. god middag med vin, övernattning vägg i vägg med någon som tittade på baltiska långfilmer HELA natten, och förstås den sedvanliga avslutande backa-med-släp-manövern, har tagit ut sin rätt.

Men eftersom jag själv för en gång skull fastnat på bild tänkte jag nu bara visa hur det kan se ut när Boogie och jag får engagerad coachning av bästaste Fröken.

Anki iakttar

Vi behöver öva på en-hands-fattning, samtidigt som Boogie fortfarande behöver mycket stöd och inramning i vissa lägen.

Anki försöker förklara hur jag hålla tyglarna för att smidigt kunna växla mellan en och två händer utan att Boogie känner så stor skillnad. Jag fattar nada, men hon har ju tålamod som tur är, våran Fröken!

Sedan rider hon med, från pallen....

Och ser tydligen ut så här medan Boogie och jag tar oss an galoppbommarna....

Lookey, lookey - grindpassering med dekorationsbuske, utan mumsande!

Feedback-dags

Och jag är inte sur när jag klappar min häst, jag bara lyssnar koncentrerat på Anki samtidigt!           

Jag är väldigt nöjd med helgen! Jättebra att få öva hela mönster, och få coachning mer kring helheten. På våra vanliga lektioner blir det ju oftast fokus på enskilda detaljer. Tyckte också att jag påtagligt kunde känna framsteg sedan förra året både hos hästen och mig själv. Även om Boogie, (som alltid hittills), fick ett litet psykbryt under sista passet på söndagen, så har hon haft bättre attityd än någonsin på en clinic. Inga sura miner alls, fastän jag verkligen utstuderat satt henne i pausläge och startat om, gång på gång. Hon har känst pigg och positiv hela tiden. Psykbrytet kom i samband med galoppbommar när jag skulle försöka reglera tempot, på en hand, och väl klantade så det blev för svårt och ryckigt för henne. När hon blir trött (mentalt) så tål väl hon sånt sämre, precis som vem som helst. Jag är rätt nöjd med att MITT humör då inte ändrades av hennes. Det var liksom lite väntat att det skulle bli nåt till slut, och jag blev inte stressad eller arg. Självklart hade det varit roligast om vi hade fått glänsa oss igenom den sista rundan utan trassel, men det kändes helt OK att fixa att sitta på en brummande, fräsande krutdurk och kunna skratta och småprata med henne, helt ärligt från hjärtat, medan jag försökte reda ut det hela.

I morgon ska Boogie bara få vila ryggen och skrota i hagen med kompisarna. Sedan tar vi en sista dust med bommarna på tisdag och på onsdag är det schamponering och avresa mot Strängnäs.