Det händer relativt ofta att folk kommenterar "Men oj, är inte det väldigt TUNGT?" när jag berättar vad jag jobbar med.

Då blir jag faktiskt lite provocerad!  Jag är ju ingen självplågare. Jag skulle inte utsätta mig år ut och år in för något som bara är TUNGT och JOBBIGT. Jag jobbar med barn och ungdomar, så det finns alltid utvecklingspotential, alltid något man kan göra för att förbättra och förändra! Jag får på nära håll se människor växa! Det är FANTASTISKT!

Dessutom har jag ju en gedigen yrkesutbildning som gett mig verktyg, och många års erfarenhet som hjälpt mig utveckla teknik. Att vara snickare utan hammare, det skulle vara tungt!

Men idag Praoade jag som soffpotatis. En rejäl öroninflammation hos den yngsta krävde mamma-närhet i TV-soffan. Så vi snyftade och snörvlade oss igenom Supernanny, Oprah, Extreme Home-make over, Biggest Loser och Världens Adoptioner. Tills barnet kved att hon inte orkade mer och tog upp matteläxan. Mamman hade inte klarat en kvart till hon heller.  Vilken emotionell berg-o-dalbana! Där sitter man helt värnlös i soffan och bara tar emot, utan att kunna göra något. Det skulle jag inte klara varje dag!

Tur att det bara finns Jay Leno, 2 1/2 män och annat lättsamt trams kvar på TV:n när jag kommer hem från kvällsmottagningen....

Långtråkigt hinner man aldrig ha!

Hästen har jag knappt sett röken av på en liten vecka  - det har ju varit påsklov! Men jag har fått vara med i stallet och mocka och konka hösilage i alla fall! Vackert så!

Men i helgen stod barnvakteri och Play-Doh orgie på agendan! Kul det med!

Först var jag dock med och tittade på "hästsläppet" på lördag morgon. Stallets 2 grupper valacker skulle sammanfogas till en. Lilla Hottis skulle således få fördubbla sin sociala krets i ett slag, som nu även skulle inkludera Billy the King och Grabbarna Bus. Lite pirrigt!

Jag filmade och vill väldigt gärna lägga ut filmen, med en massa fint hästspråk på, men har inte rätt program till nya videakameran än.

Bra gick det i alla fall! Det är rätt hyggliga killar vi har. Hottis for runt som ett litet jehu mitt i smeten och tyckte det var hur spännande som helst att utforska nya bekanta. Han är inte nån särskilt vek typ! Stackars farbror Okie hade fullt schå att hänga med och försöka hålla honom borta från trubbel! Han tar verkligen fosterpapparollen på högsta allvar! Och som alla andra tonåringar tycker Hottis att farsan oroar sig helt i onödan. Samtidigt som han tar risker som får vilken förälder som helst att blekna...

Fler schyssta kompisar och en större hage att röja runt i kan hur som helst bara vara bra för en växande fjortis!  Nu får han en dryg vecka på sig att hitta in i nya flocken och sedan ryker kulorna.

Hottis retas med polaren Medus i gamla hagen

Boogie har också haft ett varierat påsklov, då mest med Ebba på ryggen. Men jag har snikat åt mig några härliga uteturer i solen med Äventyrsdamerna (inkl. "hedersdamen" Emil) och lite trail i ridhuset.

Tävlingen närmar sig med stormsteg, och  det finns ju alltid nåt att fila på. Ryggningshinder t.ex

Det roliga, och bland besvärliga, med Boogie är hennes bordercollie-läggning. Hon letar uppgifter, hon är lösningsinriktad och hon ser ALLT. Hon försöker själv tänka ut hur saker ska göras, och ibland, som i ryggningen, ställer det till problem för oss. Hon tycker sig nämligen se hur labyrinten är lagd och förflyttar sig självmant i det hon tror är rätt rikting. När hon inte svarar på mina signaler utan gör något annat. får jag lite panik i bland och blir låst i mina hjälper. Då blir hon grinig. Med rätta förstås. Här försöker hon lösa ett problem och så sitter matte i vägen och klämmer med benen. Så jag övar på att vara mer avspänd, mera ge och ta igen, även när det går för fort för min smak. Dessutom försöker jag alltid bygga ambivalenta hinder. Dvs bomkombinationer som går att ridas på flera sätt.

Röda bommarna ovan kan t. ex ryggas längs med de helröda och bara knixa in hästrumpan i gluggen. Eller så följer man en helröd och gör 90* längs med en rödsvart. Klick åt små kosse-hästar som följer mattes guidning, "tokitok" till små kosse-hästar som hittar på egna varianter. Som omväxling kan man dessutom sidepassa över bommarna med 90* sväng.

Sådant finlir som att flytta en fot i taget och vänta på nästa signal, blir Boogie lite stissig av om man håller på för många repetitioner i följd. Hade hon varit en hund hade man gjort en lekpaus och kampat lite för att skaka loss.  Nu växlar vi med lite galoppfattningar och galoppbommar istället.  

Galoppbommar har verkligen gått från "usch och blä och hur smiter man härifrån" till "Var är de? Ge mig några till!"  För oss båda, skulle man kunna säga!

De naturfärgade bommarna till höger ligger så man galoppera bom - ett språng - bom - två språng -bom. Likaså om man tar dem på andra ledden och inkluderar en röd. Förut hade vi lite stök när det var varierade avstånd mellan bommarna, nu går det så fint. Det är så kul att titta tillbaka i bloggen och se hur allt har gått framåt. (Hästen lite mer än matte då, så klart!) Så jag känner mig rätt säker på att vi blir ryggningsspecialister till slut. Kanske inte just i år, men till slut!

Lite banbyggar-inspiration till fredagstrailen?

De enstaka gånger vi  med list, mutor och milt våld lyckas lura med henne till stallet, ja då trivs hon som fisken i vattnet och vill aldrig åka hem.

Ridtur i skogen, några varv till på ridbanan, gärna nåt trailhinder och sedan timmar av pyssel och fix i stallet. Den förbryllade mamman och likaledes förvånade storasystern bönar om att få åka hem till middagen, men Boogies flätor vill  liksom aldrig bli klara...

Boogie älskar att gå till frissan!

Ibland känner jag mig lite ensam bland kollegor om att:

• ständigt gå förlorande ur kampen om att hålla kjol och kavaj fläckfria i en bil full av hö och hundleksaker

• råka fiska upp en tub leverpastej ur handväskan i stället för plånboken

• avrunda en nätverkslunch med  "Oj, nu måste jag iväg på inseminering!"