Nu har Hottis blivit kastrerad, den lilla skrutten!

Det har ju varit planen hela tiden, och i går var det alltså dags.

Det har varit lite si och så med lastträningen under vintern, eller rättare sagt inte alls, eftersom transporten stått insnöad. Hottis är dock en resonabel ung man som snällt traskar med sin matte Ebba överallt. Så det var inte så märkvärdigt att få honom att gå ombord och äta lite äpplen när vi började öva nu under helgen.  (Boogie däremot var inte ett dugg sugen på att gå in i den där lådan som sist det begav sig skramlade iväg med henne ända till Borås…)

Så måndag morgon, på fastande mage, så var det enkelt att få honom att kliva på. Ebba åkte med inne i transporten längs med grusvägen, och Hottis var lugn och fin. När hon bytte till bilen vid stora vägen började han dock ropa olyckligt efter henne. Det är en kort resa till Mälarkliniken så de var ju snart återförenade igen. Väl framme följde han glatt med Ebba in till receptionen. Tur de har staket där framme annars hade han stoppat in huvudet genom luckan och sagt god morgon till tjejerna. 

Vägning, 334 kg minsann, och sedan blev han installerad i en box. Fy, vad man känner sig usel, när man lämnar en sådan go’ och snäll liten häst och åker till jobbet i stället!

Operationen gick bra, och vi fick komma och hämta på eftermiddagen. Då var han pigg i blicken och i full gång med att mumsa hö. Men kliva in i nån transport och åka hem, nä det tänkte han inte. Vi hade laddat med hö och godsaker, men näe, han var ganska mätt och nöjd som det var, och ville helt enkelt inte åka skrammellåda igen.

Både Ebba och jag är lugna och tålmodiga personer som kan vänta länge i den uppländska snålblåsten om det behövs. Hottis är också en lugn och sansad varelse som inte skruvar upp sig i första taget. Alltså hände inget alls på en evighet.

Så småningom föreslog en i personalen att vi skulle backa släpet till stallporten, fälla in lämmen i gången och lasta inifrån. Det brukade funka bra för unghästar, tyckte hon. Men det stod en bil i vägen för denna avancerade backa-med-släp-manöver så jag fick gå runt och leta efter bilägaren. Då sprang jag i stället på några andra hästägare som erbjöd sig att hjälpa till med lastningen där ute. Det kändes lite halvläskigt att ta emot hjälp från okända, men deras  plan lät bra, och jag gjorde mig beredd att bestämt avbryta direkt om det inte kändes rätt.

Men kan man tänka sig, vi hade den enorma turen att springa på några som faktiskt förstod sig på hästar och hade ett lugnt och fint sätt! De jobbade med tryck och eftergift med himla bra timing, och jag var faktiskt riktigt imponerad. Två longerlinor omlott kring rumpan, mjuka vänliga röster, vänliga bestämd arm runt rumpan, hela tiden fritt framåt, allt tryck bakifrån. Tryck i form av irriterande impulser, inte ökat tvång.  Hottis provade några olika varianter bakåt och i sidled. Jisses, vad han är vig och kan hoppa högt!  Men han hetsar liksom aldrig upp sig, och det gjorde inte folket runt om heller, så efter en stund bestämde han sig för att faktiskt jogga rakt in till matte Ebba i lådan i stället. Bättre att stå inne hos henne och äta äpple än att ha en envis farbror bakom rumpan. Sedan gick hemresan kvickt.

Väl hemma hade han inte alls bråttom ut. Han tog god tid på sig att gosa med Ebba (och checka att det var farbror-fritt på stallplan?)

Inte den sortens lastträning vi hade önskat oss, kanske, men förhoppningsvis inte heller så dramatiskt att vi inte ska kunna jobba vidare ”på vårt sätt” hemma.   Otroligt gulligt av de okända medhjälparna var det i alla fall, att ta sig tid och tålamod att få in våra lilla skrutt på ett så bra sätt.

Nu ska Hottentotten enligt veterinär-anvisning gå i liten sjukhage i 14 dagar (!). Hm, det går säkert bra -  tills han tröttnar, då hoppar han väl in till de andra igen…

Rikligt med skrittmotion ska det vara, så det bli dagliga promenader. Ungefär som vanligt på den fronten alltså.

 Stackars Ebba som jag släpade med trots att hon borde legat i sjuksängen. Men Hottis är verkligen HENNES häst, så hon behövdes!

Stona har fått överta valackarnas hage, så här är det Boogie på Kungens Klippa

Men attans, lunchen serveras visst i den andra delen av hagen, nu är det bråttom!

Nytt täcke, som blev bra på Boogie. I helhals kommer hon bort och utan hals regnar det in i halsöppningen, så halvhals blev perfekt!

(Men nu skiner solen, så nu är de nakna!)