Det är väl tur att inte "vän av ordning" inte ser mig på uteritt.  (Och att de vänner som ibland följer med är lite fria i sinnet och kan tänka utanför lådan).

Boogie är som allra mest repetitionsklok ute i skogen. Att vada genom vatten har gett bra utdelning. När nu matte tycker att det kanske kan sättas på variabel belöning, speciellt när det är vatten i hela skogen och morötterna annars tar slut aledels för fort, då  kommer festliga utsläckningsexplosioner. Så nu har vi  en häst som målmedvetet styr ned i närmsta vattenfyllda traktorspår och plaskar hejvilt med fötterna. Till och med de badtokiga popcornen tycker att det blir för mycket och flyr fältet när hon drar i gång. Att matte skrattar verkar dessutom vara tillräcklig förstärkning nu. Hmm, om nu nån tävlingsarrangör får för sig att göra en vattenbox i trailen, med vatten i, då kan det bli intressant...

Något annat som vi jobbade mycket med i skogen förut när Boogie hade svårt för höger galopp, det var att be om just höger galopp på hennes favoritsträckor och låta henne dra på om hon valde rätt. Förstärkningskvaliteten var tydligen helt rätt, och gav starka minnesbilder. Så när den lilla kossehästen numera känner sig pigg och sprallig så krullar hon ihop sig, "morrar" lite och bjuder spontana galopper. Alltid höger. Vem kan motstå sånt? Inte jag i alla fall.

Att hoppa över diken har vi också belönat rikligt under våra snart 3 år tillsammans. Så vad tror ni hände idag  när matte måste svara i mobilen och stannar en stund, Boogie blir lite uttråkad och kommer ihåg att ca 50 meter framåt har vi ett sånt där dike som det brukar bli morot på andra sidan av?   Tur man sitter rätt stadigt i westernsadeln -  jag lyckades inte bara hålla mig kvar på hästen utan även rädda mobilen från att landa i dyn!

När skogsvägen ligger  mjuk och fin framför oss, och jag kan ge lång tygel och bara låta mig svepas med i accelerationen och helt förlita mig på Boogies säkra hovar - då har jag inte minsta lilla tanke på om någon av oss bestämmer över den andre....