Det händer relativt ofta att folk kommenterar "Men oj, är inte det väldigt TUNGT?" när jag berättar vad jag jobbar med.

Då blir jag faktiskt lite provocerad!  Jag är ju ingen självplågare. Jag skulle inte utsätta mig år ut och år in för något som bara är TUNGT och JOBBIGT. Jag jobbar med barn och ungdomar, så det finns alltid utvecklingspotential, alltid något man kan göra för att förbättra och förändra! Jag får på nära håll se människor växa! Det är FANTASTISKT!

Dessutom har jag ju en gedigen yrkesutbildning som gett mig verktyg, och många års erfarenhet som hjälpt mig utveckla teknik. Att vara snickare utan hammare, det skulle vara tungt!

Men idag Praoade jag som soffpotatis. En rejäl öroninflammation hos den yngsta krävde mamma-närhet i TV-soffan. Så vi snyftade och snörvlade oss igenom Supernanny, Oprah, Extreme Home-make over, Biggest Loser och Världens Adoptioner. Tills barnet kved att hon inte orkade mer och tog upp matteläxan. Mamman hade inte klarat en kvart till hon heller.  Vilken emotionell berg-o-dalbana! Där sitter man helt värnlös i soffan och bara tar emot, utan att kunna göra något. Det skulle jag inte klara varje dag!

Tur att det bara finns Jay Leno, 2 1/2 män och annat lättsamt trams kvar på TV:n när jag kommer hem från kvällsmottagningen....