Det har ju antytts från tränarhåll att jag inte riktigt håller jämna steg med min häst i utvecklingen. Boogie går från klarhet till klarhet, och det vi försöker finslipa nu handlar mer om mina tillkortakommanden än hennes.

Både roligt och frustrerande!

Jag väljer dock att göra tolkningen att jag ändå utvecklas som ryttare, men inte lika fort som hästen utvecklas.

Ett område där jag i alla fall med säkerhet VET att jag utvecklas, är i den prestigefyllda konsten att BACKA-MED-SLÄP.

Bildbevis  bifogas:

Rakt och nära på första försöket, och det efter lastningspärsen vid kliniken! Den här konstformen praktiseras ju nästan alltid antingen i kolmörker eller efter timmar av utmattande hästaktiviteter, eller både och.

Klick till mig!

Nu har Hottis blivit kastrerad, den lilla skrutten!

Det har ju varit planen hela tiden, och i går var det alltså dags.

Det har varit lite si och så med lastträningen under vintern, eller rättare sagt inte alls, eftersom transporten stått insnöad. Hottis är dock en resonabel ung man som snällt traskar med sin matte Ebba överallt. Så det var inte så märkvärdigt att få honom att gå ombord och äta lite äpplen när vi började öva nu under helgen.  (Boogie däremot var inte ett dugg sugen på att gå in i den där lådan som sist det begav sig skramlade iväg med henne ända till Borås…)

Så måndag morgon, på fastande mage, så var det enkelt att få honom att kliva på. Ebba åkte med inne i transporten längs med grusvägen, och Hottis var lugn och fin. När hon bytte till bilen vid stora vägen började han dock ropa olyckligt efter henne. Det är en kort resa till Mälarkliniken så de var ju snart återförenade igen. Väl framme följde han glatt med Ebba in till receptionen. Tur de har staket där framme annars hade han stoppat in huvudet genom luckan och sagt god morgon till tjejerna. 

Vägning, 334 kg minsann, och sedan blev han installerad i en box. Fy, vad man känner sig usel, när man lämnar en sådan go’ och snäll liten häst och åker till jobbet i stället!

Operationen gick bra, och vi fick komma och hämta på eftermiddagen. Då var han pigg i blicken och i full gång med att mumsa hö. Men kliva in i nån transport och åka hem, nä det tänkte han inte. Vi hade laddat med hö och godsaker, men näe, han var ganska mätt och nöjd som det var, och ville helt enkelt inte åka skrammellåda igen.

Både Ebba och jag är lugna och tålmodiga personer som kan vänta länge i den uppländska snålblåsten om det behövs. Hottis är också en lugn och sansad varelse som inte skruvar upp sig i första taget. Alltså hände inget alls på en evighet.

Så småningom föreslog en i personalen att vi skulle backa släpet till stallporten, fälla in lämmen i gången och lasta inifrån. Det brukade funka bra för unghästar, tyckte hon. Men det stod en bil i vägen för denna avancerade backa-med-släp-manöver så jag fick gå runt och leta efter bilägaren. Då sprang jag i stället på några andra hästägare som erbjöd sig att hjälpa till med lastningen där ute. Det kändes lite halvläskigt att ta emot hjälp från okända, men deras  plan lät bra, och jag gjorde mig beredd att bestämt avbryta direkt om det inte kändes rätt.

Men kan man tänka sig, vi hade den enorma turen att springa på några som faktiskt förstod sig på hästar och hade ett lugnt och fint sätt! De jobbade med tryck och eftergift med himla bra timing, och jag var faktiskt riktigt imponerad. Två longerlinor omlott kring rumpan, mjuka vänliga röster, vänliga bestämd arm runt rumpan, hela tiden fritt framåt, allt tryck bakifrån. Tryck i form av irriterande impulser, inte ökat tvång.  Hottis provade några olika varianter bakåt och i sidled. Jisses, vad han är vig och kan hoppa högt!  Men han hetsar liksom aldrig upp sig, och det gjorde inte folket runt om heller, så efter en stund bestämde han sig för att faktiskt jogga rakt in till matte Ebba i lådan i stället. Bättre att stå inne hos henne och äta äpple än att ha en envis farbror bakom rumpan. Sedan gick hemresan kvickt.

Väl hemma hade han inte alls bråttom ut. Han tog god tid på sig att gosa med Ebba (och checka att det var farbror-fritt på stallplan?)

Inte den sortens lastträning vi hade önskat oss, kanske, men förhoppningsvis inte heller så dramatiskt att vi inte ska kunna jobba vidare ”på vårt sätt” hemma.   Otroligt gulligt av de okända medhjälparna var det i alla fall, att ta sig tid och tålamod att få in våra lilla skrutt på ett så bra sätt.

Nu ska Hottentotten enligt veterinär-anvisning gå i liten sjukhage i 14 dagar (!). Hm, det går säkert bra -  tills han tröttnar, då hoppar han väl in till de andra igen…

Rikligt med skrittmotion ska det vara, så det bli dagliga promenader. Ungefär som vanligt på den fronten alltså.

 Stackars Ebba som jag släpade med trots att hon borde legat i sjuksängen. Men Hottis är verkligen HENNES häst, så hon behövdes!

Stona har fått överta valackarnas hage, så här är det Boogie på Kungens Klippa

Men attans, lunchen serveras visst i den andra delen av hagen, nu är det bråttom!

Nytt täcke, som blev bra på Boogie. I helhals kommer hon bort och utan hals regnar det in i halsöppningen, så halvhals blev perfekt!

(Men nu skiner solen, så nu är de nakna!)  

Det är väl tur att inte "vän av ordning" inte ser mig på uteritt.  (Och att de vänner som ibland följer med är lite fria i sinnet och kan tänka utanför lådan).

Boogie är som allra mest repetitionsklok ute i skogen. Att vada genom vatten har gett bra utdelning. När nu matte tycker att det kanske kan sättas på variabel belöning, speciellt när det är vatten i hela skogen och morötterna annars tar slut aledels för fort, då  kommer festliga utsläckningsexplosioner. Så nu har vi  en häst som målmedvetet styr ned i närmsta vattenfyllda traktorspår och plaskar hejvilt med fötterna. Till och med de badtokiga popcornen tycker att det blir för mycket och flyr fältet när hon drar i gång. Att matte skrattar verkar dessutom vara tillräcklig förstärkning nu. Hmm, om nu nån tävlingsarrangör får för sig att göra en vattenbox i trailen, med vatten i, då kan det bli intressant...

Något annat som vi jobbade mycket med i skogen förut när Boogie hade svårt för höger galopp, det var att be om just höger galopp på hennes favoritsträckor och låta henne dra på om hon valde rätt. Förstärkningskvaliteten var tydligen helt rätt, och gav starka minnesbilder. Så när den lilla kossehästen numera känner sig pigg och sprallig så krullar hon ihop sig, "morrar" lite och bjuder spontana galopper. Alltid höger. Vem kan motstå sånt? Inte jag i alla fall.

Att hoppa över diken har vi också belönat rikligt under våra snart 3 år tillsammans. Så vad tror ni hände idag  när matte måste svara i mobilen och stannar en stund, Boogie blir lite uttråkad och kommer ihåg att ca 50 meter framåt har vi ett sånt där dike som det brukar bli morot på andra sidan av?   Tur man sitter rätt stadigt i westernsadeln -  jag lyckades inte bara hålla mig kvar på hästen utan även rädda mobilen från att landa i dyn!

När skogsvägen ligger  mjuk och fin framför oss, och jag kan ge lång tygel och bara låta mig svepas med i accelerationen och helt förlita mig på Boogies säkra hovar - då har jag inte minsta lilla tanke på om någon av oss bestämmer över den andre....

Eftersom hans matte varit sjuk så har jag fått chansen att umgås lite med den finniga tonåringen.

Bara lite då, för att kolla att han lever och har hälsan kvar därute bland de stora grabbarna!

Det har han! Lite små hål här och där, men utifrån vad jag sett så är de ganska välförtjänta!

När jag skulle ta in honom här om dagen fick han ett busryck och försökte hoppa upp på ryggen på mig. Skrik, gap och snytingar sitter ju långt inne hos mig nu för tiden.  Min taktik är i stället att med grimskaftet och kroppspråket flytta honom ut och bort från mig, och sätta alla hans ben i arbete runt mig en stund. Det verkar fungera bra. Att jogga runt tanten i en liten volt är både jobbigt och trist. Roligare att få gå rakt framåt och komma någonstans.

När man går rakt fram och stannar och startar på signal, får man dessutom äppelbitar. Lätta val för en smart liten häst.

Inne i stallet var han sedan en riktig liten mönsterhäst. Stå stilla uppbunden,  bli borstad, kratsa hovar - hur enkelt som helst!

Nästa dag jag skulle ta in honom var han en liten pärla från början till slut. Man kan se hur det kommer impulser att sprattla och nafsa som han faktiskt avbryter, men ett lurigt öga på mig. Så håller han huvuder rakt fram medan han plirar i sidled:  "Titta nu, jag är väldigt duktig, klicka för tusan!"

Det är kul att se hur han både fjäskar och föltuggar för de stora grabbarna, samtidigt som han inte är räddare än att han tar chansen att retas med dem.  Blir någon "för" arg springer han och gömmer sig bakom Okie. Han har hittat en till extra-farbror dessutom - Simply.

Nu när utebanan kommit fram ur snön har han dessutom med intresse börjat följa Ankis lektioner från första parkett. Här har Bella fotat med mobilen när Hottis studerar Simplys träningspass. De andra grabbarna är långt borta i andra ändan, och Okie försökte flera gånger valla ned Hottis till gruppen, men han smet tillbaka för att titta på Simply.

Lite fölfjäsk för farbror Simply när han kom tillbaka.

Till helgen blir det lastträning på schemat. Nästa vecka är det dags för kastrering.

och plötsligt soffpotatiskatter överallt!

Den här kamouflage-katten hittade jag i Märtas jacka i morse, och kom förstås alldeles för sent till jobbet pga av allt magkillande och öronkliande som behövdes för att hon skulle må riktigt bra en regnig dag.