När jag i höstas anmälde mig till januaris träningshelg med Ellen Ofstad kändes det som en väldigt bra idé! När det nu var dags att koppla på ett fastfruset släp i mörker och snöglopp - not so much!!!

Men iväg kom vi till slut i lördags morse, tack vare Nini, en påse med varmt vatten och lite låsspray.

Träningshelgen hade 7 deltagande hästar. Var och en jobbar med det den vill i sitt pass, då det är ett slags uppsamlingsheat för folk som gått någon av Ellens kurser tidigare. Så vissa ville jobba med långa tyglar, andra med kroppspråk och så jag som ville klickerrida. Vi fick börja med att beskriva vår målsättning med helgen.

Min var först och främst att ge boogie ännu ett sådant här tillfälle att åka bort och ha väldigt roligt i ett främmande ridhus med publik. Samt att få Ellens input på hur man skulle göra det roligt för Boogie att bjuda lite mer och ha kvar framåtbjudningen när man höjer kriterierna genom att be henne böja sig, röra sig sidvärtes och annat som hon tycker är ansträngande. "Öppnor och slutor" sa Ellen genast, och jag blev lite kallsvettig, för jag lär mig aldrig vad som är vad i det där dressyrspråket.

Vi hade vårt lördagspass bland de första, då andra hästar var mindre resvana och behövde tid att landa. Boogie hade landat, hon har varit på Stigsberg förr,och ta mig tusan om hon inte var helt säker på att nu är det klickerkurs! Det är en bra bit mellan gäststall och ridhus och hon var väldigt på tårna. Istället för att bromsa valde jag att gasa, kanske inte alltid det som känns mest naturligt när man sitter på en krutdurk, men som oftast är det som funkar bäst i praktiken. Ta energin och använd den till något, istället för att försöka lägga lock på den. Så vi kom fram till ridhuset fortare än kvickt.

Ellen hade också tankar om att locka fram Boogies energi och gradvis flytta över den till jobbigare sidvärtes rörelser. Eftersom Boogie gillar att raca i skogen, skulle jag tänka skog och raca. I ridhuset. Det gick så där, enligt Ellen, och jag kan väl hålla med om att vi inte riktigt fick fram känslan från Kolstavägen och backen upp mot träsket. Jag fick laborera med att klicka för ökning av farten. Tur man har westernsadel, för när jag klickar, så tar det STOPP. (Hundfolk: Tänk ett riktigt bra inkallande med ställande, och så sitta ovanpå...) Jag har lärt mig läxan hur viktigt det är att jag inte dunsar henne i ryggen vid stoppet, för då blir klicket snabbt mindre värt och beteendet (galoppen) försämras. Så direkt jag har klickat, vilket jag gör muntligt med "Klick", så är det stöd i stigbyglarna och lätta från hennes rygg. Gärna en hand på hornet också för att inte landa på halsen. Det gäller då förstås att inte förstöra timingen i klicket genom att börja förbereda sig för stoppet. Koordination av de motoriska färdigheterna, alltså.

När Boogie hade byggt upp en förväntan att få galoppera på en viss plats i ridhuset (förtydligad av en galoppbom) så bad vi om en öppna (tror jag det var...) precis innan, och så galopp som belöning.  Klassisk Premack's princip, kan man säga. Eftersom vi jobbade väldigt geografiskt där i ridhuset, blev det en tydlig baklängeskedja. Kruxet var dock att vi samtidigt shapade sidvärtesrörelse med energi, och att baklängeskedja och shapa samtidigt blir ju sällan alldeles lyckat. Så resultatet blev si så där på lördagen, säkert också beroende på en signalförvirring. Ellen var inte helt nöjd med hur Boogie reagerade på skänkel för flytta in bakdel, och tyckte att hon ställde om sig åt fel håll. Mina händer var för långt bak, och min vänster hand gjorde nåt den inte skulle när jag använde vänster skänkel. Jag tyckte Boogie och jag gjorde som vi brukar, men här kommer min orutin som ryttare in när det ska diskuteras. Min nivå där ligger ungefär på "Anki har sagt att vi ska göra så här, därför gör vi det, och det brukar bli så bra så". 

Ingen tränare köper ju det, det begriper jag! Så jag ansträngde mig verkligen för att göra på Ellen-vis istället. Inte helt lätt! Invanda rörelsemönster, som tidigare gett god utdelning, skiftar man inte på en kvart!

Det som i alla fall blev tydligt under det ganska långa passet, var att det som mest av allt ökade Boogies engagemang i arbetet var hög förstärkningsfrekvens. Med snask!

Springa fort i alla ära, det är liiite jobbigt det med, i längden. Snask är alltid gott!

Så när jag radikalt började klicka och mata ofta, för små steg i rätt riktning, började det hända lite mer. Man kan väl inte annat än skratta när ens häst plötsligt sätter av i galopp medan man pratar med sin instruktör? Men vad ska en hungrig liten häst göra när det inte har kommit en torkad ananas på tre evighetslånga minuter?

Enligt uppgift höll mitt lördagspass på väldigt länge. Jag har ingen aning, jag glömde helt var jag var och vilka som var där. Så helt inne i min träningsbubbla var jag, och där fanns bara Boogie, Ellen och jag.

När jag är på kurs brukar jag verkligen försöka peppa mig själv att jag är på plats för att lära mig, och att då måste man våga göra bort sig, klanta sig och prova sig fram, även om andra tittar på. Det brukar gå rätt bra, Bättre och bättre med åren, faktiskt. Men alla har ju ett ego, så även jag, som kan ställa sig i vägen och krångla till ens inlärningsförmåga. Därför var det en väldigt befriande känsla att ha kunnat glömma bort publiken, på riktigt, helt utan ansträngning!

Atmosfären på Ellens kurser bidrar starkt till att det är möjligt. Tålamod, mycket humor, och mycket värme skapar trygghet!

Carolina och Walter råddar med allt det praktiska, ordnar god mat, peppar och tar hand om alla. Vi hade en väldigt trevlig middag på kvällen, som vanligt i de här sammanhangen! Ellen gillar att underhålla med berättelser ur sitt erfarenhetsrika hästliv. Så risken är att man kommer i säng lite för sent...

Men på söndag morgon var det dags igen, och vi hade återigen ett förmiddagspass. Nu fokuserade vi mycket på hög förstärkningsfrekvens från början. Ellen vill inte att man klickar för samma beteende alltför många gånger i följd. Eftersom ridning handlar så mycket om att följa ryttarens kroppssignaler vill man inte ha så lång spontan fas på något beteende. Så när jag t ex hade klickat några gånger för flytta in bakdelen under rörelse framåt, så bjuder Boogie snart det beteendet innan jag hunnit ge signalen (skänkeln). Ibland innan jag ens hunnit tillbaks från belöningsläge till korrekt sits i sadeln. Då kan man så klart vänta ut hästen, medan man åker hit och dit som en trasdocka över ridbanan i en utsläckningsexplosion. Eller så kan man ge andra signaler och belöna andra beteenden emellan för att hjälpa hästen att  börja vänta på rätt signal. I det här läget blev det bra att växla mellan belöning för rörelse rakt framåt och belöning för rörelse sidvärtes. Sidvärtesrörelsen blev snabbt högt värdeladdad och ganska snart kunde man använda signalen för den som belöning för en korrekt rörelse rakt framåt. När jag skulle sträcka uthållligheten lite kunde jag växla mellan lite sidvärtes, lite framåt, lite sidvärtes, och variera vilket jag klickade för. Dvs en korrekt rörelse i sidled förstärktes av signal för rakt fram och sedan klick, och vice versa.

Det blir ganska mycket för matte att hålla reda på -  vad gäller olika kriterier och signaler. Men hela hästens attityd visade att vi var på rätt väg! Det var så kul att känna hur hon nu snarare gasade sig in i de jobbigare rörelserna snarare än tappade farten när man bad om lite böjning.

 Hon kom med en massa andra lustiga förslag också när hon tyckte belöningsfrekvensen blev för låg, men det är bara positivt att hon försöker bjuda. Det är förstås inte så lätt att bli repetitionsklok när matte klickar för olika beteenden. Tur man har hornet att hålla i när det bär av i någon oväntad riktning! Kom också på att "ko-avstängningsknappen" var bra att använda när jag behöver en paus för att lyssna på instruktören eller fylla på godis i fickan. Jag lägger ned tygeln och håller handen mot hennes manke. Då är det färdigjobbat, för stunden.

Det var väldigt roligt och väldigt inspirerande! En personlig ambition är nu att få fram ännu mer av klicker-Boogie även under lektionerna med Anki, så hon kan hjälpa mig använda det här härliga "jag-vill-jag-vill-jag-vill"-läget till sånt som vi har nytta av i vår variant av westernridning.

 

AK

19 januari 2010 22:18

Så kul och bra det låter!

http://bacillen.wordpress.com

 

Ann-Louise

20 januari 2010 08:04

Synd att jag inte kunde vara med denna gång. Det lät som ni hade riktigt roligt! Ja, det är onekligen viktigt med klimatet på kurs så att man verkligen kan slappna av, koncentrera sig och sluta tänka på oväsentligheter som vad andra tycker.

http://hastochhund.bloggagratis.se

 

Tina

20 januari 2010 21:32

Verkar jättekul och jättesvårt. Imponerad att du klarar koordinationen och att hålla dig kvar. Jag fortsätter nog hålla mig till hundar.

http://workinglabs.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...