Alla inlägg under januari 2010

Av Maria - 27 januari 2010 10:20

   Hottentottens sociala värld har utökats drastiskt de senaste veckorna.

Förutom sin trogna sällskapsfarbror Okie har han nu även femåriga quartervalacken Blixten och fyraåriga arabvalacken Meduz att mingla runt med i hagen. Första dagarna gick farbror Okie emellan och vaktade på sin lilla protegé. Nu har han släppt lite på garden och låter Hottis umgås med pojkvaskrarna. Men det är fortfarande viktigt för små killar att sova på maten tycker han, så efter lunchen vallar han ned Hottis i en hörna och tvingar honom att sova middag en stund.



Bakom Okies trygga rumpa


Törs man retas lite med Blirren?


   

Puss på dig, Blixten!


Whizard of Jazz a.k.a Blixten a.k.a Blirre


  

Min boll! Kom o ta den om ni törs!


  

Det kliar i valp - förlåt - föltänderna!



Meduz som är tillbaka hos Anki för att fortsätta sin utbildning till trevlig allroundhäst.


Meduz är arab, född 2006 e. Medalj.  Han är till salu,och vi hoppas att han ska hitta en matte (tror det passar bäst med en matte) som vill ha en ovanligt vacker, lekfull, personlig, kreativ, social och alldeles underbar kompis för livet.


Matte med humor och livsglädje sökes!


  

Medan jag väntar, ska jag lära Hottis alla hyss jag kan!


  

Lektion 1







Av Maria - 26 januari 2010 20:44

Sammanlagd resultatlistor från American Quarter Horse Association för 2009 finns nu att beskåda på SQHA’s hemsida. I pytte-pdf och på fel ledd, så risken för nackspärr är mycket stor!


Men jag kan återge det viktigaste   


Stallets flitiga och superduktiga Youth-ryttare Moa på Cladden knep första plats i Trail och i Hunt Seat Equitation samt  tredje plats i Western Horsemanship i Youth-listorna!


Bland Top Ten Rookies 2009 (vuxna) hittar man rund psykologtant på lika rund kossehäst på 8:e plats. Känns helt OK!


Open Class High Point Earners i har Mees Cloudberry Hill / Moa Berglund på första plats, Cow Cuttin Boogie/Anki Olsson  på tredje plats, Gunnes Florri Cat/Bettan Almquist på fjärde och Teals Simply Red/Anki Olsson på sjunde plats.

 Heja Team Anki!


Open Class High Point Earners Green Trail 2009 toppas av Cow Cuttin Boogie!


Amateur Class High Point Earners Trail 2009 har Silver Special Alexa/Linda Melnik  på första plats, Gunnes Florri Cat/Bettan Almquist på fjärde och den där lilla kossehästen halkade in på sjunde med amatörtanten på ryggen.

Heja Team Anki igen!


Så 2009 gick helt enligt plan, tycker jag. Håller nu tummarna för att  SQHA kan få till tävlingar även 2010, trots att de spenderade alldeles för mycket pengar på alldeles för dyra kossor, eller vad det nu var, förra tävlingsåret. Ge oss chansen så ska vi allt se till att sega oss upp några pinnhål till i listorna, kossehästen, supertränaren och amatörtanten!

Av Maria - 24 januari 2010 23:32

Nej, så illa har det väl inte varit.

Men mycket bajs.


Jag Trailtränade på klickervis i fredags, och var glad att ingen dressyrtant fick för sig att dela ridhus med mig just då. För att få Boogie lite mer tänd, och sugen på att länga sig i stället för att korta sig in en bomserie, så belönade jag med rätt mycket "tjutande indianen". Dvs efter serien så racar vi som dårar till andra ändan av ridhuset under vilda tjut och avslutar med att äta en massa snask. Kräver nog en form av tolerans som inte riktigt har infunnit sig bland hästfolk ännu...

Men vi hade allt utrymme för oss själva, och konceptet funkade bra tycker jag. Efter några "indianer" sträckte hon sig verkligen in i bomserieren utan det där onödiga bromssteget. Sträckningen fanns kvar även efter att vi gjort andra, lugnare hinder emellan.

Vi tränade även på att avstå från dekorationsmaterial vid grinden samt backa i labyrint. Det sistnämnda känns som vår verkliga akilleshäl just nu, och så vill jag inte ha det till tävlingssäsongen. Jag vill inte ha några hinder som jag gruvar mig extra inför. Men Boogie har så bråttom med rumpan, och jag blir spänd och stel och konstig. Nu i fredags blev det ändå väldigt bra till slut, så det kommer väl så sakteliga.


Vi hade stalljour denna helg, så medan mamman roade sig i ridhuset plockade Ebba in 10 hästar, bytte täcken och fodrade.

Så sedan fick jag kompensera genom att mocka hela helgen. Åt alla hästarna. Jag ser "korv i torv" när jag blundar nu. Tror vi ska behålla Hottis som hingst så han fortsätter lägga allt i en prydlig hög i hörnet. De andra valackerna lägger sitt överallt och gör sedan kullerbyttor, verkar det som.

Så även Boogie, som är en riktig lortfia i boxen.


Jag fick även chansen att gå en spännande brottningsmatch med punkterad-skottkärra-överlastad-med-fastfrusen-sandblandad-ridhusskit. Slutade så när med att jag höll på ramla ned dyngcontainern.


Hundarna har varit med hela helgen, och det var nog ett misstag. Ett kufiskt särdag hos mina lagotto är att så fort det blir minusgrader ute blir de überfixerade vid all sorts avföring. Det är hysteriskt! Så de har ätit och ätit och skitit och skitit i ett aldrig sinande kretslopp. Det går ju rakt igenom. Uäck!


Susanne och jag tog en utetur i snön på Älva och Boogie på lördagen. Det blev inte den där riktiga tändningen i våra långa härliga snögalopper. Det kan väl i o f s vara bra, men eftersom Ebba tyckte Boogie hade varit lite stum i kroppen även tidigare i veckan, så fick hon faktiskt en vilodag i dag. Hon kanske känner av att vara i Frökens skola igen efter jullovet?


Så idag blev det bara mockning för min del, både hästboxarna och människoutrymmena. Hoppas nu på en skitfri måndag!









Av Maria - 20 januari 2010 22:03


Jag har sagt det förut, och jag kommer att säga det igen: Vi har verkligen den bästa tränare man kan önska sig! Inte nog med att hon är en otroligt skicklig och kunnig hästmänniska. Hon är också en pedagogisk naturbegåvning för både folk och fä. Dessutom så anstränger hon sig hela tiden för att hitta en modell som passar för just den hästen eller den ryttaren eller den specifika kombinationen av häst och ryttare.


Så när en kortbent rund psykologtant utan egentliga ridkunskaper får för sig att bilda tävlingsekipage i Trail ihop med en kortbent trind liten kossehäst med tvivelaktigt förflutet, och dessutom vill göra det ”belöningsbaserat”, ja, då ser Anki till att det går på något sätt.


Då kan man få vara med om helt magiskt roliga lektioner. Som i tisdags. Jag hade ju bestämt mig efter helgen att försöka få in ännu mer av Boogies ”clicker-mode”  på lektionerna. Det brukar vara svårt för mig, eftersom jag samtidigt ska lära mig själv en massa tekniska ridfärdigheter. Men nu började jag med de övningar vi gjorde med Ellen och klickade en massa från start. Anki redde naturligtvis genast ut hur det var med Boogie s.k felställning när jag använder vänster skänkel för att påverka bakdel. Klassisk dressyr och westernridning skiljer sig lite i hur man ser på hästens samling och ställning. ”Vi” lägger inte så stor tyngdpunkt på hur halsen böjs, utan fokuserar på bakben och bröstkorg. När jag lägger till vänster skänkel ska den påverka Boogies vänster bakben och lyfta bröstkorgen uppåt. När hon gör det rätas halsen ut lite, och ur ”vårt” perspektiv är det OK. Vi vill ha en häst som inte är lika böjd. Så det som var felställt enligt Ellen var rättställt enligt Anki. Som elev kan man bli snurrig i bollen för mindre. Det känns mest logiskt att i det fallet lita på Anki som är mer bevandrad i just våra ridgrenar.  Jag tänker mig att det är som om en hockeyspelare och en friidrottare går på gymmet. De kommer att lägga fokus på lite olika muskelgrupper. Man kan ju inte ens bunta ihop westernridning i en enhetlig klump. En reiningryttare och en trailryttare har inte samma sätt att rida.


Hur som helst, det blev lite lättare för mig att veta vad jag letade efter att klicka, och så fortsatte jag att variera och pingponga mellan sidvärtes, framåt, och sidvärtes. Tanken är att få lite sidvärtes framåt i en energisk rörelse till slut. Anki bidrog med input kring när det blev bra, och då klickade jag, och Anki väntade tålmodigt tills vi var i gång igen i en ny repetition.


Sedan satte hon igång min lektionspartner Bella på Simply i en i mitt tycke avancerad galoppbomsövning. Simply har ju blivit så stark och fin, så det gick som smort! Under tiden gjorde jag några helt suveräna högergaloppfattningar, som ingen såg…  Boogie brukar annars alltid tjorva lite med den första galoppfattningen, speciellt om det är en höger. Men nu så satt jag bara tillbaka, pussade lite och hon rullade över i rund fin högergalopp så enkelt och smidigt. Jag klickade direkt! Vi gjorde om två gånger till, och jag var nästan beredd att sitta av och avrunda för dagen, så bra var det!


Men lektionen hade ju bara börjat, så nu var det vår tur att rida bomövningen. Boogie fattade höger galopp nästan lika bra igen, men sedan tyckte hon tydligen att jag bad om för mycket med små sexmetersvolter och sedan bommar. Det blev kärvt, vrångt och bökigt. Huvva!


Då säger Anki att jag ska rida iväg och få henne på bra humör igen – på valfritt vis – och sedan komma tillbaka. Så vi galopperar och klickar, gör små galoppvolter o klickar, den minsta volt i förvänd galopp jag någonsin gjort o klickar. Sedan var vi redo för ett nytt försök, och då hojtar Anki att jag ska fatta galopp ända bort i andra ändan av ridhuset, komma upp till hindret i ”skogsgalopp” och sedan samla när hindret börjar. Så det gör vi, gasar, samlar, rider små volter, bommar, volt och så kommer nästa instruktion att gasa ut över sista bommarna.  Jag tjoar för säkerhets skull som Xena krigarprinsessan.

Vi gör det en gång till, och formeln tycks funka! Gasa in och gasa ut gav mer spänst i samlingen på mitten och kärvheten försvann. Kul, sa Boogie! En massa gott snask fick hon också förstås!


Vad det är roligt att rida så här! Att ha en tränare som kan hjälpa mig på mitt vis, fastän det inte alltid är hennes vis. Att ha häst hade inte varit en tiondel så roligt utan Anki Olsson!






Veckans multihinder - här med galoppvägen. Det var klurigt med de små pärinformade volterna. Sedan använde vi samma till travserpentin med bommar och koner, samt ryggningslabyrint.  

Av Maria - 19 januari 2010 17:38


  


När jag i höstas anmälde mig till januaris träningshelg med Ellen Ofstad kändes det som en väldigt bra idé! När det nu var dags att koppla på ett fastfruset släp i mörker och snöglopp - not so much!!!


Men iväg kom vi till slut i lördags morse, tack vare Nini, en påse med varmt vatten och lite låsspray.


Träningshelgen hade 7 deltagande hästar. Var och en jobbar med det den vill i sitt pass, då det är ett slags uppsamlingsheat för folk som gått någon av Ellens kurser tidigare. Så vissa ville jobba med långa tyglar, andra med kroppspråk och så jag som ville klickerrida. Vi fick börja med att beskriva vår målsättning med helgen.

Min var först och främst att ge boogie ännu ett sådant här tillfälle att åka bort och ha väldigt roligt i ett främmande ridhus med publik. Samt att få Ellens input på hur man skulle göra det roligt för Boogie att bjuda lite mer och ha kvar framåtbjudningen när man höjer kriterierna genom att be henne böja sig, röra sig sidvärtes och annat som hon tycker är ansträngande. "Öppnor och slutor" sa Ellen genast, och jag blev lite kallsvettig, för jag lär mig aldrig vad som är vad i det där dressyrspråket.


Vi hade vårt lördagspass bland de första, då andra hästar var mindre resvana och behövde tid att landa. Boogie hade landat, hon har varit på Stigsberg förr,och ta mig tusan om hon inte var helt säker på att nu är det klickerkurs! Det är en bra bit mellan gäststall och ridhus och hon var väldigt på tårna. Istället för att bromsa valde jag att gasa, kanske inte alltid det som känns mest naturligt när man sitter på en krutdurk, men som oftast är det som funkar bäst i praktiken. Ta energin och använd den till något, istället för att försöka lägga lock på den. Så vi kom fram till ridhuset fortare än kvickt.


Ellen hade också tankar om att locka fram Boogies energi och gradvis flytta över den till jobbigare sidvärtes rörelser. Eftersom Boogie gillar att raca i skogen, skulle jag tänka skog och raca. I ridhuset. Det gick så där, enligt Ellen, och jag kan väl hålla med om att vi inte riktigt fick fram känslan från Kolstavägen och backen upp mot träsket. Jag fick laborera med att klicka för ökning av farten. Tur man har westernsadel, för när jag klickar, så tar det STOPP. (Hundfolk: Tänk ett riktigt bra inkallande med ställande, och så sitta ovanpå...) Jag har lärt mig läxan hur viktigt det är att jag inte dunsar henne i ryggen vid stoppet, för då blir klicket snabbt mindre värt och beteendet (galoppen) försämras. Så direkt jag har klickat, vilket jag gör muntligt med "Klick", så är det stöd i stigbyglarna och lätta från hennes rygg. Gärna en hand på hornet också för att inte landa på halsen. Det gäller då förstås att inte förstöra timingen i klicket genom att börja förbereda sig för stoppet. Koordination av de motoriska färdigheterna, alltså.

När Boogie hade byggt upp en förväntan att få galoppera på en viss plats i ridhuset (förtydligad av en galoppbom) så bad vi om en öppna (tror jag det var...) precis innan, och så galopp som belöning.  Klassisk Premack's princip, kan man säga. Eftersom vi jobbade väldigt geografiskt där i ridhuset, blev det en tydlig baklängeskedja. Kruxet var dock att vi samtidigt shapade sidvärtesrörelse med energi, och att baklängeskedja och shapa samtidigt blir ju sällan alldeles lyckat. Så resultatet blev si så där på lördagen, säkert också beroende på en signalförvirring. Ellen var inte helt nöjd med hur Boogie reagerade på skänkel för flytta in bakdel, och tyckte att hon ställde om sig åt fel håll. Mina händer var för långt bak, och min vänster hand gjorde nåt den inte skulle när jag använde vänster skänkel. Jag tyckte Boogie och jag gjorde som vi brukar, men här kommer min orutin som ryttare in när det ska diskuteras. Min nivå där ligger ungefär på "Anki har sagt att vi ska göra så här, därför gör vi det, och det brukar bli så bra så". 

Ingen tränare köper ju det, det begriper jag! Så jag ansträngde mig verkligen för att göra på Ellen-vis istället. Inte helt lätt! Invanda rörelsemönster, som tidigare gett god utdelning, skiftar man inte på en kvart!

Det som i alla fall blev tydligt under det ganska långa passet, var att det som mest av allt ökade Boogies engagemang i arbetet var hög förstärkningsfrekvens. Med snask!

Springa fort i alla ära, det är liiite jobbigt det med, i längden. Snask är alltid gott!

Så när jag radikalt började klicka och mata ofta, för små steg i rätt riktning, började det hända lite mer. Man kan väl inte annat än skratta när ens häst plötsligt sätter av i galopp medan man pratar med sin instruktör? Men vad ska en hungrig liten häst göra när det inte har kommit en torkad ananas på tre evighetslånga minuter?


Enligt uppgift höll mitt lördagspass på väldigt länge. Jag har ingen aning, jag glömde helt var jag var och vilka som var där. Så helt inne i min träningsbubbla var jag, och där fanns bara Boogie, Ellen och jag.

När jag är på kurs brukar jag verkligen försöka peppa mig själv att jag är på plats för att lära mig, och att då måste man våga göra bort sig, klanta sig och prova sig fram, även om andra tittar på. Det brukar gå rätt bra, Bättre och bättre med åren, faktiskt. Men alla har ju ett ego, så även jag, som kan ställa sig i vägen och krångla till ens inlärningsförmåga. Därför var det en väldigt befriande känsla att ha kunnat glömma bort publiken, på riktigt, helt utan ansträngning!


Atmosfären på Ellens kurser bidrar starkt till att det är möjligt. Tålamod, mycket humor, och mycket värme skapar trygghet!


Carolina och Walter råddar med allt det praktiska, ordnar god mat, peppar och tar hand om alla. Vi hade en väldigt trevlig middag på kvällen, som vanligt i de här sammanhangen! Ellen gillar att underhålla med berättelser ur sitt erfarenhetsrika hästliv. Så risken är att man kommer i säng lite för sent...


Men på söndag morgon var det dags igen, och vi hade återigen ett förmiddagspass. Nu fokuserade vi mycket på hög förstärkningsfrekvens från början. Ellen vill inte att man klickar för samma beteende alltför många gånger i följd. Eftersom ridning handlar så mycket om att följa ryttarens kroppssignaler vill man inte ha så lång spontan fas på något beteende. Så när jag t ex hade klickat några gånger för flytta in bakdelen under rörelse framåt, så bjuder Boogie snart det beteendet innan jag hunnit ge signalen (skänkeln). Ibland innan jag ens hunnit tillbaks från belöningsläge till korrekt sits i sadeln. Då kan man så klart vänta ut hästen, medan man åker hit och dit som en trasdocka över ridbanan i en utsläckningsexplosion. Eller så kan man ge andra signaler och belöna andra beteenden emellan för att hjälpa hästen att  börja vänta på rätt signal. I det här läget blev det bra att växla mellan belöning för rörelse rakt framåt och belöning för rörelse sidvärtes. Sidvärtesrörelsen blev snabbt högt värdeladdad och ganska snart kunde man använda signalen för den som belöning för en korrekt rörelse rakt framåt. När jag skulle sträcka uthållligheten lite kunde jag växla mellan lite sidvärtes, lite framåt, lite sidvärtes, och variera vilket jag klickade för. Dvs en korrekt rörelse i sidled förstärktes av signal för rakt fram och sedan klick, och vice versa.


Det blir ganska mycket för matte att hålla reda på -  vad gäller olika kriterier och signaler. Men hela hästens attityd visade att vi var på rätt väg! Det var så kul att känna hur hon nu snarare gasade sig in i de jobbigare rörelserna snarare än tappade farten när man bad om lite böjning.

 Hon kom med en massa andra lustiga förslag också när hon tyckte belöningsfrekvensen blev för låg, men det är bara positivt att hon försöker bjuda. Det är förstås inte så lätt att bli repetitionsklok när matte klickar för olika beteenden. Tur man har hornet att hålla i när det bär av i någon oväntad riktning! Kom också på att "ko-avstängningsknappen" var bra att använda när jag behöver en paus för att lyssna på instruktören eller fylla på godis i fickan. Jag lägger ned tygeln och håller handen mot hennes manke. Då är det färdigjobbat, för stunden.


Det var väldigt roligt och väldigt inspirerande! En personlig ambition är nu att få fram ännu mer av klicker-Boogie även under lektionerna med Anki, så hon kan hjälpa mig använda det här härliga "jag-vill-jag-vill-jag-vill"-läget till sånt som vi har nytta av i vår variant av westernridning.

Av Maria - 6 januari 2010 17:52


...och vad gör Äventyrsdamerna på Skällsta?


Ja, inte häckar vi i ridhuset som Ungdomssektionen i alla fall.


Nä, upp i skogen, där känns det säkert varmare! I alla fall om man har trevligt sällskap och inte fisrider.


Två timmar försvann i ett huj! Men hästarna såg för roliga ut när vi kom tillbaka, med vit mascara och "frosting" i frisyren.


Våra egna ögonfransar frös ihop någonstans på Kolstavägen, men vi hittade hem ändå!


   

Simply vill gärna bli av med mascaran innan grabbarna ser honom!

  


PS. Det var absolut inte -27 när vi väl kom iväg, vi är inte helt galna. -24 o lite sol räcker....

Av Maria - 4 januari 2010 22:21


Maken har i mellandagarna överträffat sig själv i märkliga filmval.

Först bänkade vi oss hela familjen till World's Greatest Dad med Robin Williams. Låter väl som en familjekomedi av typen ett Päron till farsa? Men tok heller, här skulle "världens bästa pappa" dölja att sonen råkat ta livet av sig själv i en "masturberingsolycka" genom att fejka hans självmord.

Nytt försök med komedin Extract.  Man i smaksättningsbranchen hyr gigolo åt hustrun för att slippa ha dåligt samvete över egna otrohetsaffärer. Varken barn eller föräldar drog på smilbanden.

Men Ricky Gervais då? I komedin Invention of Lying. Ett samhälle där ingen kan ljuga, och huvudpersonen kommer på hur man gör, blir guru eller nåt och vi slocknade allihopa någonstans på vägen.


Nog med komedier, tyckte maken och igår drog han igång den totalt överhypade lågbudgetskräckisen Paranormal Activities. Ungt par har problem med efterhängset väsen i sitt nya hus, och dokumenterar allt med skakig handkamera á la Blair Witch Project.




  

Hmm, jag kanske borde använda videokameran jag fick i julklapp på samma sätt och bli världsberömd på tuben?

Här i huset har vi nämligen den senaste tiden upplevt precis samma nattliga fenomen som i filmen. Det knakar och dunsar, man hör fotsteg i trappan, saker flyttar på sig och ramlar i golvet, dörrar öppnas och stängs. Ibland  hör man morrningar och till och med vrål. Ofta kan man vakna av hur något stirrar på en i mörkret eller känna andedräkt mot ansiktet.


Jag har i min enfald trott att det var katterna, som sedan gammkattan gick bort, bokstavligen dansar på borden. Nu vet jag bättre.


Vi har demoner i huset!!!!



Ni ser själva hur de har tagit kontrollen över hunden!

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Januari 2010 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards