Idag träffade Hottis vår hovslagare Sonny för första gången. Det gick väldigt bra, tycker jag. Lite sprattlig var han, men Sonny är så lugn och fin med hästarna. han höll bara stadigt kvar Hottis ben utan att bråka med honom, tills dess att Hottis stillade sig. Då fick han sätta ned hoven.

Jag hade tänkt vara riktigt klickersk och belöna med godis, men upptäckte raskt att det saknades lite grundfärdigheter för att det skulle bli bra. Det finns nämligen inte tillstymmelse till Doggie (Horsie?) Zen! Jag har inte hanterat Hottis nästan alls den här första vecka hos oss, och Ebba har inte börjat ge honom godis systematiskt ännu.

Så lilla Hottis blev alldeles vild och "på" när han kände äppledoft ur min ficka. Risken kändes rätt stor att jag skulle förstärka fel beteenden och dessutom göra arbetssituationen besvärlig för hovslagaren om jag i det läget hade börjat mata. Så istället fick det bli utsläckning på intresset för fickan, och lite vanligt kli på halsen och beröm för låna-ut-hoven-till-hovis-beteendet. Det gick fint det med!

Belöningshanteringen är nog så viktig på hund, för att inte få med skräpbeteenden på köpet. På häst blir det verkligen en säkerhetsfråga!

Så om jag fick önska lite skulle Hottis få jobba med multarget först, och sedan "titta bort från godishanden" som sina första klickade beteenden. Alternativt Ellens "karusellövning"  Personligen är jag förtjust i multarget som första, eftersom jag tycker det ger hästen en aha-upplevelse att göra något bort från maten för att få maten. Hästar är ju inte direkt vana vid att mat försvinner iväg för dem.

Jag passade på det Ebba-fria tillfället att bonda lite med Hottis genom att gå runt lite med honom i stallet, hälsa på Boogie, gå ut och titta på den nyfallna snön, följa med till bilen och hälsa på hundarna osv. Han är verkligen medgörlig och följsam!

När vi sedan skulle gå till hagen tyckte jag det blev lite överkurs med två stycken stora okända hästar  som av någon anledning skulle ryggas fram och tillbaka upprepade gånger på gångvägen mellan våra hagar. Det tyckte tydligen inte hästskötarna,  som inte behagade flytta på sig, utan tyckte att lilla Hottis kunde passera mitt emellan två okända hästar, och på köpet få en liten hund skällandes runt benen.

Men Hottis klarade även detta alldeles galant! Vilken härlig liten kille han är!

Runt fikabordet hade vi sedan lite intressanta diskussioner  kring effekten av olika typer av uppfostran. Vår hovslagare träffar på många importerade quarterhästar både från Tyskland och USA. Han har också varit en hel del i träningsstall i USA. Hans upplevelse är att de tyska hästarna blir jobbigare för honom att sko, eftersom de är rädda. Så när de börjar krångla rycker de först åt sig hoven och sedan kastar de sig eller går i försvar i väntan på ett straff. När de först kommer till Sverige kan de verka väldigt lugna och väluppfostrade, men efter en tid börjar de påfallande ofta stöka runt och bli riktigt besvärliga. Ungefär som att när de upptäcker att de inte blir lika hårt straffade i svensk hästhållning så bubblar allt möjligt upp.

Den amerikanska hästuppfostran, menade vår hovslagare, går mycket lugnare till. Man löser ofta olika beteendeproblem genom att låta hästen kämpa mot sig själv. T ex genom att binda upp den och lämna den tills den har lugnat ned sig. Man kan binda upp ett ben eller hobbla den. Fightas den mot rep och hobbles får den göra det tills den ramlar omkull. Då väntar man tills den är lugn, knyter upp så den kan resa sig och binder upp den igen. Till slut "lär sig" hästen att det inte lönar sig att kämpa emot, och den blir passiv och foglig. Inlärd hjälplöshet skulle man väl kalla det inom beteendepsykologi.  Inte något trevligt tillstånd så klart, men fördelen här var att hästen i alla fall inte associerar människan med straffet, och därför inte är lika rädd för att bli straffad som de tyska hästarna. Så när den amerikanskt fostrade hästen börjar tycka att det är jobbigt att stå på tre ben och få hoven fixad, så drar han bara åt sig hoven. Han finner sig sedan i att hovis tar tillbaka den, utan att det blir så mycket mera stök.

Även om ingen av metoderna är något jag vill jobba med, så är det intressant att diskutera utfallet av olika typer av metoder. Jag hoppas ju att vi ska kunna förebygga problembeteenden istället för att vänta in dem och straffa bort dem.

Hovis var inte lika säker! Han menade att de flesta unghästar är medgörliga som Hottis så här i början, men att det alltid kommer en period i tvåårsåldern då de börjar ifrågasätta och stöka runt. Då är det förstås inte så kul att vara hovslagare...

Måste det bli så, även om man jobbar belöningsbaserat, undrar jag?

Vad säger ni som har mer erfarenhet av unghästar?