Funderar även på arbetstid kring hur svårt det är för ”folk” att våga tro på kraften i positiv förstärkning. Inte bara bland häst- och hundfolk finns den här inneboende rädslan att tappa kontrollen om man inte får använda sig av straff. Att vara ”engagerad” som personal kan bli synonymt med att inte släppa minsta misstag över bron. Det måste ju bli ”konsekvenser”, om man gör fel! Hur ska man annars lära sig? Att ”våga vara vuxen” har blivit det senaste slagordet, och verkar huvudsakligen handla om att våga säga ifrån och markera fel.  Hur många skolor jobbar medvetet och strukturerat med att förstärka önskvärda beteenden?

De här ”strulputtarna” som jag så ofta träffar i mitt yrke, har ju ofta stora bekymmer med att det mesta de gör blir fel, på ett eller annat sätt. Det är liksom det som är deras problematik! I otaliga möten, på otaliga skolor, har jag suttit och lyssnat på engagerade vuxna som verkligen vill elevernas bästa, men där både elev och föräldrar uppfattar rakt det motsatta! Eftersom fokus blir på elevens ”rap sheet” och försöken till positiv uppmuntran schabblas bort i ”better buts”.

Åh, vad jag önskar att alla lärare fick en Tag Teach kurs i julklapp! Om de så bara lärde sig Tag Talk skulle så mycket vara vunnet!

Susanne Garretts "formel" för användande av (negativt) straff är också helt och hållet applicerbar på lärar-elev relationen, och alla andra mellanmänskliga relationer. Se till att straffande interaktioner är mindre än 15 % av alla interaktioner med eleven! Inklusive s.k tillsägelser/påminnelser, vilket de flesta i vardagligt tänk inte ens betraktar som straff. Men känn efter själv:

"Du har glömt att  ta ut soporna igen!"

"Varför har du inte laddat diskmaskinen?"

Är det neutrala, aversiva eller lustfyllda stimuli för dig?

Att bara få höra vad man glömt, missat eller gjort på fel sätt både tär på självkänslan och påverkar relationen till den som delar ut tillsägelserna. Människan är ju dessutom så funtad att vi har en massa försvarsmekanismer som träder i kraft för att skydda vårt ömtåliga ego. Man skyller på andra, tar avstånd från den som delar ut tillsägelserna, hittar på undanflykter för att lura både omgivningen och sig själv, skapar sig en identitet som just strulputte eftersom man hellre än att vara dålig på att vara bra, är bra på att vara dålig. 

Men att inte fokusera på felen och bristerna tolkas av många som att vara slapphänt med låt-gå-mentalitet. Då är man ju inte engagerad och vågar vara vuxen, eller hur? Eleven kommer att springa åstad och göra allt värre grejer, det kommer att käpprätt åt pipsvängen! Vi måste markera…

En i sammanhanget rätt spännande markering är att bli skickad till skolpsykologen. Det finns en del intressanta förväntningar på vad jag ska kunna åstadkomma. ”Prata till rätta” och ”få att inse”… Men det sista strulputtarna behöver är väl ytterligare någon tant som rotar i alla misstag?

Jag tycker snarare att det är mitt jobb att hjälpa ungdomar hitta och lita till sina inneboende resurser och starka sidor. Alla har potentialen att växa, utvecklas och förändra sina beteendemönster. Men man kan behöva någon som förbehållslöst hejar på.

 

Anna H

26 november 2009 16:11

Jag tycker att det är konstigt och framförallt tråkigt att man inte kommit längre inom skolan när det gäller användandet av straff. Man undrar ju när det vänder?

Vilken tur "dina" elever har!

http://annabloggen.wordpress.com

 

Kari-Anne & Heidi

27 november 2009 09:45

BRA innlegg, Maria! Selv om det ikke direkte handler om hund ;o)

http://karia-belgerbloggen.blogspot.com

 

Maria Y

27 november 2009 11:07

Tack!
För mig är det väldigt flytande gränser mellan att "tänka" hund, häst eller människa :-)

http://cowgirlup.bloggagratis.se

 

Tina

27 november 2009 13:57

Önskar att det fanns en Maria på varenda skola i hela Sverige, ja i hela världen!

http://workinglabs.wordpress.com

 

Eva

27 november 2009 20:01

Du är så klok!

http://hummelns.se

 

Anna Karin

28 november 2009 18:46

Tittar på TV o ser Jean François Pignon och hans hästar. Vad är det för typ av träning han använder? Jag kan inte så mycket om häst så jag har svårt att läsa hästarnas sinnesstämning - är de så avslappnade och "positiva" som det verkar?

http://www.illbattingen.ax

 

Mette med Tricksy

29 november 2009 22:45

Hej
Jag vet inget just nu som vill omplacera sin schäfer men har fått mail om en boxertik som inte passar in i sin flock - kan det vara något? I sådant fall ska du kontakta Agneta brummeliza@telia.com
Kram Mette

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...