Funderar även på arbetstid kring hur svårt det är för ”folk” att våga tro på kraften i positiv förstärkning. Inte bara bland häst- och hundfolk finns den här inneboende rädslan att tappa kontrollen om man inte får använda sig av straff. Att vara ”engagerad” som personal kan bli synonymt med att inte släppa minsta misstag över bron. Det måste ju bli ”konsekvenser”, om man gör fel! Hur ska man annars lära sig? Att ”våga vara vuxen” har blivit det senaste slagordet, och verkar huvudsakligen handla om att våga säga ifrån och markera fel.  Hur många skolor jobbar medvetet och strukturerat med att förstärka önskvärda beteenden?

De här ”strulputtarna” som jag så ofta träffar i mitt yrke, har ju ofta stora bekymmer med att det mesta de gör blir fel, på ett eller annat sätt. Det är liksom det som är deras problematik! I otaliga möten, på otaliga skolor, har jag suttit och lyssnat på engagerade vuxna som verkligen vill elevernas bästa, men där både elev och föräldrar uppfattar rakt det motsatta! Eftersom fokus blir på elevens ”rap sheet” och försöken till positiv uppmuntran schabblas bort i ”better buts”.

Åh, vad jag önskar att alla lärare fick en Tag Teach kurs i julklapp! Om de så bara lärde sig Tag Talk skulle så mycket vara vunnet!

Susanne Garretts "formel" för användande av (negativt) straff är också helt och hållet applicerbar på lärar-elev relationen, och alla andra mellanmänskliga relationer. Se till att straffande interaktioner är mindre än 15 % av alla interaktioner med eleven! Inklusive s.k tillsägelser/påminnelser, vilket de flesta i vardagligt tänk inte ens betraktar som straff. Men känn efter själv:

"Du har glömt att  ta ut soporna igen!"

"Varför har du inte laddat diskmaskinen?"

Är det neutrala, aversiva eller lustfyllda stimuli för dig?

Att bara få höra vad man glömt, missat eller gjort på fel sätt både tär på självkänslan och påverkar relationen till den som delar ut tillsägelserna. Människan är ju dessutom så funtad att vi har en massa försvarsmekanismer som träder i kraft för att skydda vårt ömtåliga ego. Man skyller på andra, tar avstånd från den som delar ut tillsägelserna, hittar på undanflykter för att lura både omgivningen och sig själv, skapar sig en identitet som just strulputte eftersom man hellre än att vara dålig på att vara bra, är bra på att vara dålig. 

Men att inte fokusera på felen och bristerna tolkas av många som att vara slapphänt med låt-gå-mentalitet. Då är man ju inte engagerad och vågar vara vuxen, eller hur? Eleven kommer att springa åstad och göra allt värre grejer, det kommer att käpprätt åt pipsvängen! Vi måste markera…

En i sammanhanget rätt spännande markering är att bli skickad till skolpsykologen. Det finns en del intressanta förväntningar på vad jag ska kunna åstadkomma. ”Prata till rätta” och ”få att inse”… Men det sista strulputtarna behöver är väl ytterligare någon tant som rotar i alla misstag?

Jag tycker snarare att det är mitt jobb att hjälpa ungdomar hitta och lita till sina inneboende resurser och starka sidor. Alla har potentialen att växa, utvecklas och förändra sina beteendemönster. Men man kan behöva någon som förbehållslöst hejar på.