Efter en fikadiskussion i stallet här om dagen har jag funderat en del över hur hästfolk definierar "våld".

Ridsportförbundets tidning Häst & Ryttare hade en insändare där skribenten ondgjorde sig över en tidigare formulering i tidningen där Ridsportsförbundet tog avstånd från användandet av våld i hästhantering.

Skribenten undrade nu om hon verkligen inte fick smälla till sin häst när den nafsade henne och om Ridsportsförbundet menade att man skulle låta hästen bete sig hur som helst utan att reagera.

Mina fikakompisar tyckte frågan var dumt ställd från början. Självklart ska man lappa till sin häst om den bits, det är inte att använda våld, enligt deras definition.

Ridsportförbundet svarade i tidningen något i stil med att man naturligtvis måste få "säga till" en häst som gör fel, men att man inte fick använda våld för att göra det. Resonemanget lät som kopierat från SBK när man diskuterade Dressyrpolicyn för några år sedan.

Själv började jag funderar över om att allt tillförande av obehag är att betrakta som våld? Eller om det finns någon gråzon?

Jag är inte lika duktig på att avstå från bruk av PS (positivt straff = tillförande av obehagligt stimuli) när jag hanterar hästar som när jag hanterar hundar. Fram för allt inte när jag ska hantera andras, icke-klickertränade hästar i stallet. Nu är de ju så snälla och väluppfostrade alla hästarna hos oss, så det är sällan behovet uppstår. Men t ex när märrarna med högre rang kommer och har åsikter om att Boogie ska lämna flocken och följa med mig. Eller då de kommer för att råna mina fickor. Då kan jag tillföra obehag i form av viftande med grimskaft t.ex

(Observera att den godistränade Boogie aldrig rånar mina fickor, och aldrig har åthutats för att försöka. Hon har istället fått lära sig att godiset försvinner om hon är på det.)

I vissa "akuta" lägen, oftast när det är andra inblandade, så jag upplever ett behov av att reagera snabbt, då använder jag också fysiskt straff. Som igår när Boogie plötsligt började krångla på ridturen och skulle backa och vända. Att få henne att snurra runt på stället eller rygga för fysisk påverkan, är i mitt huvud att applicera ett fysiskt straff för beteendet vägra gå framåt. Våld? Kanske, men i så fall den lindrigaste formen jag kunde hitta på i situationen.

Så jag är inte alls så "renlärigt klickersk" som jag skulle vilja vara tillsammans med hästarna. Men jag tänker i alla fall inte maskera mina tillkortakommanden i termer som att "ge information" till hästen eller "säga till" eller ens "använda hästens eget språk". Och jag ser det verkligen som ett misslyckande var gång jag inte kan komma på andra sätt att nå mitt önskade resultat.

Emellanåt känns det som om många tycker det är helt normalt och acceptabelt att en stor del av de interaktioner man har med sin häst omfattar fysiskt och verbalt våld. (Precis som det har varit, och fortfarande delvis är, i hundvärlden.) Man kanske inte upplever att man har något val? Om hästen biter mig så måste jag slå tillbaka. Så ser kommunikation med häst ut, har man fått för sig.

För 20 år sedan var jag med och stred för rätten att få lära ut belöningsbaserad träning på min brukshundklubb. Idag har jag inte alls samma ork och behov av att  missionera. Jag vill mest pyssla med mina egna djur i lugn och ro, efter eget huvud.

Men en liten bloggdebatt kanske?

• Hur mycket straff tycker du det är OK att använda i umgänget med hästen? I vilka situationer?
• När tycker du det är "våld"?
• Tänker du olika när det gäller träning av häst och hund? I så fall varför?