Tre glada tjejer på varsin mysig pålle på långritt i höstsolen, det låter väl som något från Min Häst?

Från dagens tur, Boogie o jag tv och Bella o Simply t h  Foto: Susanne Åkesson på Älva

Fast det får nog bli Min Häst Senior, för ingen av oss var ju under trettio....

Inte heller "hände något" som skulle gjort novellen dramatisk nog...

Hästarna kryssade snällt genom skog och mark, galopperade i full fart där tillfälle gavs, och skrittade på långa tyglar där det var för stenigt och knöligt att rejsa.

Boogie visade sina polare sitt senaste klickertrick - vada i vatten.  Trogna läsare kanske minns att Boogie INTE gillade vatten och kladd för två år sedan, och därför har belönats rikligt för att ta sig över och igenom sådant. Nu har vi kommit så långt att hon gladeligen vadar genom vattenfyllda traktorspår med vatten upp till knäna. (Ibland stannar hon och busar genom att plaska och leva om.) Jag brukar välja de spår som har fast botten under vattnet, men idag styrde hon bestämt mot alla vatten samlingar och ville inte bli lotsad förbi ens dem där det fanns torr stig bredvid... Vill ju inte missa chans på belöning, ju!

Simply och Älva lekte följa John och traskade snällt i kölvattnet. Hästar verkar rätt bra på observationsinlärning!

Tyvärr visade Boogie också upp sitt andra nya trick - att plötsligt få för sig att det är nån annans tur att gå först! Märkligt fenomen som bara uppstår när vi rider ut i grupp. Annars går hon fram och förbi som ett litet lokomotiv, men i sällskap börjar hon krångla ?!? Efter att ha erbjudits alternativen snurra runt på stället eller rygga (åt det håll vi skulle) bestämde hon sig så småningom för att det visst var enklare att gå fram. Toppen med förstående ridkompisar i sådana här lägen! Den enkla lösningen hade ju varit att låta någon annan gå förbi som draghjälp. Men nu fick jag utrymme och tid att trixa tills Boogie gick fram igen.

De är så härliga, våra hästar! De gillar att rejsa, ingen vill bli sist! Men de köper läget och vi kan turas om att vara först. De kan koppla av, varva ned och bara vara, för att sedan tända till igen när mattarna vill!

Ibland kan man ju undra vad hästen egentligen får ut vår samvaro och träning? Om hästarna själva kunde välja skulle de väl troligen bara gå i sin flock och äta hela dagen?

Men det går inte att låta bli att tro att Boogie faktiskt tycker att det här är roligt! Kolla nya stigar, klättra i terrängen, galoppera upp för långa backar, provsmaka lite gräs här och där.

Förresten tror jag att hon hade roligt i fredags också när vi Senior Stall Tjejer hade Trail-träning. Hon var så lätt och mjuk och framåt. Kunde galoppera långsamt på små, små volter. Jag tror att hon gillar att lösa uppgifter, jag tror att hon känner sig duktig, och jag tror att hon tycker om när man blir glad.

Och glad blir man ju mest hela tiden när man är tillsammans med henne, och hon fortsätter att utvecklas på det här underbara viset!