Alla inlägg under november 2009

Av Maria - 30 november 2009 10:40


Tittade lite på sändningarna från Globen i helgen. Kommentatorerna var helt fascinerade av J.F Pignon. Jag var mest fascinerad av deras upptagenhet av att man kan lära hästar stå stilla och vänta på sin tur. De funderade också mycket över vilka signaler han använde " titta, nu sa han nåt till dem och då gjorde de de så där..."  "Nu ser det ut som om han visslar" etc

 

Själva Pignon vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om. Min magkänsla var inte helt ok av någon anledning. Någon annan som har synpunkter, eller är mer insatt i hur han tränar?




Pignon-showen från Globen i år finns här

Av Maria - 26 november 2009 15:31

Funderar även på arbetstid kring hur svårt det är för ”folk” att våga tro på kraften i positiv förstärkning. Inte bara bland häst- och hundfolk finns den här inneboende rädslan att tappa kontrollen om man inte får använda sig av straff. Att vara ”engagerad” som personal kan bli synonymt med att inte släppa minsta misstag över bron. Det måste ju bli ”konsekvenser”, om man gör fel! Hur ska man annars lära sig? Att ”våga vara vuxen” har blivit det senaste slagordet, och verkar huvudsakligen handla om att våga säga ifrån och markera fel.  Hur många skolor jobbar medvetet och strukturerat med att förstärka önskvärda beteenden?


De här ”strulputtarna” som jag så ofta träffar i mitt yrke, har ju ofta stora bekymmer med att det mesta de gör blir fel, på ett eller annat sätt. Det är liksom det som är deras problematik! I otaliga möten, på otaliga skolor, har jag suttit och lyssnat på engagerade vuxna som verkligen vill elevernas bästa, men där både elev och föräldrar uppfattar rakt det motsatta! Eftersom fokus blir på elevens ”rap sheet” och försöken till positiv uppmuntran schabblas bort i ”better buts”.

Åh, vad jag önskar att alla lärare fick en Tag Teach kurs i julklapp! Om de så bara lärde sig Tag Talk skulle så mycket vara vunnet!


Susanne Garretts "formel" för användande av (negativt) straff är också helt och hållet applicerbar på lärar-elev relationen, och alla andra mellanmänskliga relationer. Se till att straffande interaktioner är mindre än 15 % av alla interaktioner med eleven! Inklusive s.k tillsägelser/påminnelser, vilket de flesta i vardagligt tänk inte ens betraktar som straff. Men känn efter själv:


"Du har glömt att  ta ut soporna igen!"

"Varför har du inte laddat diskmaskinen?"


Är det neutrala, aversiva eller lustfyllda stimuli för dig?


Att bara få höra vad man glömt, missat eller gjort på fel sätt både tär på självkänslan och påverkar relationen till den som delar ut tillsägelserna. Människan är ju dessutom så funtad att vi har en massa försvarsmekanismer som träder i kraft för att skydda vårt ömtåliga ego. Man skyller på andra, tar avstånd från den som delar ut tillsägelserna, hittar på undanflykter för att lura både omgivningen och sig själv, skapar sig en identitet som just strulputte eftersom man hellre än att vara dålig på att vara bra, är bra på att vara dålig. 


Men att inte fokusera på felen och bristerna tolkas av många som att vara slapphänt med låt-gå-mentalitet. Då är man ju inte engagerad och vågar vara vuxen, eller hur? Eleven kommer att springa åstad och göra allt värre grejer, det kommer att käpprätt åt pipsvängen! Vi måste markera…

En i sammanhanget rätt spännande markering är att bli skickad till skolpsykologen. Det finns en del intressanta förväntningar på vad jag ska kunna åstadkomma. ”Prata till rätta” och ”få att inse”… Men det sista strulputtarna behöver är väl ytterligare någon tant som rotar i alla misstag?

Jag tycker snarare att det är mitt jobb att hjälpa ungdomar hitta och lita till sina inneboende resurser och starka sidor. Alla har potentialen att växa, utvecklas och förändra sina beteendemönster. Men man kan behöva någon som förbehållslöst hejar på.


Av Maria - 22 november 2009 17:25


Efter en fikadiskussion i stallet här om dagen har jag funderat en del över hur hästfolk definierar "våld".

Ridsportförbundets tidning Häst & Ryttare hade en insändare där skribenten ondgjorde sig över en tidigare formulering i tidningen där Ridsportsförbundet tog avstånd från användandet av våld i hästhantering.

Skribenten undrade nu om hon verkligen inte fick smälla till sin häst när den nafsade henne och om Ridsportsförbundet menade att man skulle låta hästen bete sig hur som helst utan att reagera.

Mina fikakompisar tyckte frågan var dumt ställd från början. Självklart ska man lappa till sin häst om den bits, det är inte att använda våld, enligt deras definition.

Ridsportförbundet svarade i tidningen något i stil med att man naturligtvis måste få "säga till" en häst som gör fel, men att man inte fick använda våld för att göra det. Resonemanget lät som kopierat från SBK när man diskuterade Dressyrpolicyn för några år sedan.


Själv började jag funderar över om att allt tillförande av obehag är att betrakta som våld? Eller om det finns någon gråzon?


Jag är inte lika duktig på att avstå från bruk av PS (positivt straff = tillförande av obehagligt stimuli) när jag hanterar hästar som när jag hanterar hundar. Fram för allt inte när jag ska hantera andras, icke-klickertränade hästar i stallet. Nu är de ju så snälla och väluppfostrade alla hästarna hos oss, så det är sällan behovet uppstår. Men t ex när märrarna med högre rang kommer och har åsikter om att Boogie ska lämna flocken och följa med mig. Eller då de kommer för att råna mina fickor. Då kan jag tillföra obehag i form av viftande med grimskaft t.ex

(Observera att den godistränade Boogie aldrig rånar mina fickor, och aldrig har åthutats för att försöka. Hon har istället fått lära sig att godiset försvinner om hon är på det.)


I vissa "akuta" lägen, oftast när det är andra inblandade, så jag upplever ett behov av att reagera snabbt, då använder jag också fysiskt straff. Som igår när Boogie plötsligt började krångla på ridturen och skulle backa och vända. Att få henne att snurra runt på stället eller rygga för fysisk påverkan, är i mitt huvud att applicera ett fysiskt straff för beteendet vägra gå framåt. Våld? Kanske, men i så fall den lindrigaste formen jag kunde hitta på i situationen.


Så jag är inte alls så "renlärigt klickersk" som jag skulle vilja vara tillsammans med hästarna. Men jag tänker i alla fall inte maskera mina tillkortakommanden i termer som att "ge information" till hästen eller "säga till" eller ens "använda hästens eget språk". Och jag ser det verkligen som ett misslyckande var gång jag inte kan komma på andra sätt att nå mitt önskade resultat.


Emellanåt känns det som om många tycker det är helt normalt och acceptabelt att en stor del av de interaktioner man har med sin häst omfattar fysiskt och verbalt våld. (Precis som det har varit, och fortfarande delvis är, i hundvärlden.) Man kanske inte upplever att man har något val? Om hästen biter mig så måste jag slå tillbaka. Så ser kommunikation med häst ut, har man fått för sig.


För 20 år sedan var jag med och stred för rätten att få lära ut belöningsbaserad träning på min brukshundklubb. Idag har jag inte alls samma ork och behov av att  missionera. Jag vill mest pyssla med mina egna djur i lugn och ro, efter eget huvud.


Men en liten bloggdebatt kanske?


  • Hur mycket straff tycker du det är OK att använda i umgänget med hästen? I vilka situationer?
  • När tycker du det är "våld"?
  • Tänker du olika när det gäller träning av häst och hund? I så fall varför?

 

 




Av Maria - 21 november 2009 21:10


Tre glada tjejer på varsin mysig pålle på långritt i höstsolen, det låter väl som något från Min Häst?


  

Från dagens tur, Boogie o jag tv och Bella o Simply t h  Foto: Susanne Åkesson på Älva


Fast det får nog bli Min Häst Senior, för ingen av oss var ju under trettio....


Inte heller "hände något" som skulle gjort novellen dramatisk nog...


Hästarna kryssade snällt genom skog och mark, galopperade i full fart där tillfälle gavs, och skrittade på långa tyglar där det var för stenigt och knöligt att rejsa.


Boogie visade sina polare sitt senaste klickertrick - vada i vatten.  Trogna läsare kanske minns att Boogie INTE gillade vatten och kladd för två år sedan, och därför har belönats rikligt för att ta sig över och igenom sådant. Nu har vi kommit så långt att hon gladeligen vadar genom vattenfyllda traktorspår med vatten upp till knäna. (Ibland stannar hon och busar genom att plaska och leva om.) Jag brukar välja de spår som har fast botten under vattnet, men idag styrde hon bestämt mot alla vatten samlingar och ville inte bli lotsad förbi ens dem där det fanns torr stig bredvid... Vill ju inte missa chans på belöning, ju!

Simply och Älva lekte följa John och traskade snällt i kölvattnet. Hästar verkar rätt bra på observationsinlärning!


Tyvärr visade Boogie också upp sitt andra nya trick - att plötsligt få för sig att det är nån annans tur att gå först! Märkligt fenomen som bara uppstår när vi rider ut i grupp. Annars går hon fram och förbi som ett litet lokomotiv, men i sällskap börjar hon krångla ?!? Efter att ha erbjudits alternativen snurra runt på stället eller rygga (åt det håll vi skulle) bestämde hon sig så småningom för att det visst var enklare att gå fram. Toppen med förstående ridkompisar i sådana här lägen! Den enkla lösningen hade ju varit att låta någon annan gå förbi som draghjälp. Men nu fick jag utrymme och tid att trixa tills Boogie gick fram igen.


De är så härliga, våra hästar! De gillar att rejsa, ingen vill bli sist! Men de köper läget och vi kan turas om att vara först. De kan koppla av, varva ned och bara vara, för att sedan tända till igen när mattarna vill!


Ibland kan man ju undra vad hästen egentligen får ut vår samvaro och träning? Om hästarna själva kunde välja skulle de väl troligen bara gå i sin flock och äta hela dagen?

Men det går inte att låta bli att tro att Boogie faktiskt tycker att det här är roligt! Kolla nya stigar, klättra i terrängen, galoppera upp för långa backar, provsmaka lite gräs här och där.


Förresten tror jag att hon hade roligt i fredags också när vi Senior Stall Tjejer hade Trail-träning. Hon var så lätt och mjuk och framåt. Kunde galoppera långsamt på små, små volter. Jag tror att hon gillar att lösa uppgifter, jag tror att hon känner sig duktig, och jag tror att hon tycker om när man blir glad.


Och glad blir man ju mest hela tiden när man är tillsammans med henne, och hon fortsätter att utvecklas på det här underbara viset!



Av Maria - 18 november 2009 19:48


I söndags var vi 6 ekipage som hade bokat Anki för en heldags drillning i Trail. Trail är så vansinnigt kul, och ju mer man håller på, desto skojigare och intressantare blir det! Ju mer man provat själv, destos större respekt får man för vad som krävs för att få till det. För en utomstående ser det säkert rätt märkligt ut när fem personer håller andan medan en sjätte guidar sin häst genom en ryggningslabyrint. När det går bra ser det ju så enkelt ut, och svårighetsgraden kan nog vara helt obegriplig om man inte provat själv. Ungefär som agility, jag menar, hur svårt kan det vara att få hunden att springa runt och hoppa lite hinder?!? Flört


  


Anki hade satt upp en bana åt oss, och först fick vi i grupper om tre jobba med att tackla de enskilda hindren.

Vissa hinder är obligatoriska och måste finnas med i varje bana, som ryggningshinder, grind, och bro samt minst 4 bommar i rad i någon gångart. I en bana kan de olika hindren ligga väldigt i olika i förhållande till varandra. Det kan vara transportsträckor mellan varje eller så kan de liksom övergå i varandra. T ex att man ska öppna och gå igenom grinden för att hamna i ryggningshindret.


För att Ebba och jag skulle slippa kivas om vår enda lilla häst, så hade Ebba fått låna Ankis Snappy. Den hästen har ju några guldmedaljer och massor med AQHA-poäng i just Trail, men det gör det inte alltid lättare Tungan ute. Tvärtom behöver man vara rätt duktig för att ratta en Ferrari, och Ebba gjorde det så fint, så fint! Min duktiga tjej, som  utvecklats så mycket som ryttare det senaste året, men som avskyr beröm från mamma...


Jag rattade själv den tjocka lilla kossehästen, för dagen alldeles nyklippt och därför mörkbrun. På hinderträningen hade vi mest bestyr med ryggningen, som varken ville starta upp eller avslutas riktigt när matte ville det. Det var liksom mer ketchupeffekt över det hela, först ingenting alls och sedan alldeles för mycket. Boogie var dessutom på ett lite hetsigt och vresigt humör. Hon uttryckte tydliga aversioner mot de gästande stona, och den hemmaboende valacken. Hon hade inget alls tålamod när jag tafflade mig med hjälperna. Samtidigt var hon inte alls ovillig att jobba, tvärtom så skyndade hon sig bort från pausposition upp till banan och jobbet. Själv jobbade jag stenhårt på att hålla mig lugn och positiv, och inte påverkas av hennes märkliga humör.


När hon envist la till ett huvudkast i varje ryggning fick jag huvudbry. Klickertränare Y ville inte kedja in beteendet genom att belöna ryggningen efter ett huvudkast. Ryttare Y ville strama upp ramen så huvudkastet inte skulle gå att utföra.

Kloka Fröken Anki tyckte att jag bara skulle strunta i det, fokusera på att ge rätt signaler själv däruppe, och så skulle nog smarta Boogie tids nog komma på att huvudkastet var onödigt ansträngande... Vem hade rätt i slutändan, tror ni...


Efter lunchen red vi hela banor. Först gick vi banan, och det är också något man behöver öva sig på inför tävling. Att kunna spana in svårigheter och planera sin ritt och hur man ska placera sin häst för att ge den chans att lyckas.  Hur man utför transporterna mellan híndren är lika viktigt som själva hindren. "Trail is space management" brukar ju Manuela säga.


Sedan hade vi startordning och fick planera framridning, precis som på tävling. Hur nyttigt som helst! Inte minst att försöka rida fram när det blir trångt och rörigt. När man sedan rider banan inträder faktiskt ett visst mått av pirrighet, precis som på tävling. Man vill ju göra bra ifrån sig och visa att man kan, eller hur?

Misstag blir det förstås här och där, men då gäller det att snabbt lämna det bakom sig mentalt och fortsätta framåt.

Efter ritten kom feedback från coachen! Anki är väldigt bra på att lyfta fram det man har gjort bra, samt att vara väldigt konkret och konstruktiv kring det man har gjort mindre bra.

Mellan ritterna höll jag nu Boogie varm med fleecetäcke, eftersom jag tror att en del av humöret kom från irritation över klippningen och den nya "nakna" känslan. Kanske kliade det också, vad vet jag? Hon var hur som helst lite mjukare i sinnelaget på eftermiddagen.

Efter första vändan fick vi välja om vi ville rida samma bana en gång till, eller ett ta hindren i en annan ordning. Jag valde det senare, eftersom min lilla häst tycker att hon är så himla bra på att räkna ut hur saker och ting ska vara... Dessutom är det himla nyttigt att träna på att memorera flera olika banor i tät följd, för det händer ju också på tävling. Det brukar ju vara som svårast när det är samma hinder i en ny ordning.


Jag var väldigt nöjd med kursen! Anki är som vanligt en toppeninstruktör, och det är så lyxigt och roligt att få ha henne en hel dag! Bella, Kicki, Susanne, och Linda är härliga, positiva tjejer som man kan känna sig helt avspänd och prestigelös med. Ebba visade också stort tålamod med oss fnissiga "tanter". Tur att hon hade kompisen Moa som moraliskt stöd vid sidan om!


På vår tisdagslektion spann Bella och jag vidare på Trail-temat. Jag ville ju jobba vidare med våra ryggningsbekymmer och Anki byggde en fiffig kombination som skulle både ryggas, vändas i, sidepassas och galopperas igenom. Samma bommar till många olika saker är perfekt för smarta "kan-själv" hästar!

Jag tror Anki lyckades få mig att göra lite mer rätt, för igångsättning och avslut av ryggningen blev allt bättre. Vi fick till ganska bra flyt mellan de olika manövrarna. Det har tagit tid för mig att få in i systemet att man ska låta energin från den ena manövern bara rinna över in i nästa. Som hundtränare i allmänhet och klickertränare i synnerhet har jag en tendens att tänka på de olika beteendena som separata enheter. Jag vill liksom göra ett i taget med paus emellan. I ridningen fungerar det inte lika bra när det blir mycket start-stopp-start-stopp. Det man ber om verkar ofta bli svårare för hästen när man förlorat rörelseenergin och ska starta upp på nytt.

Så nu försöker jag tänka på det, även när jag klickar och belönar. T ex be om ryggning, be om trav direkt ur ryggningen, sedan belöna, istället för rygga - klick, trav - klick. Det känns först som jag höjer kriterierna för mycket, men hästen svarar genom att bjuda mer villigt, så uppenbarligen funkar det!


Så vi fick till Ankis specialhinder ganska bra med alla manövrar men fick bakläxa på att vi red för fort över galoppbommarna. Ned till andra ändan av ridhuset och trimma på galoppen en stund, blev uppgiften. Att galoppera långsamt utan att falla isär är svårt!  Hästen måste vara stark för att bära sig. Boogie börjar bli det. Ha, vad mallig jag var, när jag alldeles på egen hand så småningom fick till en långsammare men ändå rytmisk galopp! På två händer visserligen, men ändå! Jag hade några minuter där nere i bortre ändan när jag faktiskt kände mig som om jag kunde RIDA. Sedan fick jag komma tillbaka upp igen och rida kombinationen igen, nu på en hand. Kan man tänka sig, hästen galopperade långsamt och fint över första setet, speedade upp i kurvan men jag kunde ge en liten förhållning på en hand och få tillbaka henne och ta andra setet på ett sansat vis. Gissa om Boogie fick morötter!

Vi kanske inte behöver köra "speedtrail" nästa säsong Glad


Oj, vad roligt det är! Tänk att man skulle få uppleva det här "på gamla da'r"!


Av Maria - 18 november 2009 10:30


Det är utvecklingssamtal dygnet runt i mitt liv nu, känns det som. På jobbet har vi omdömeskonferenser inför "Midterm reports". Varje klass i taget gås igenom med samtliga undervisande lärare, samt skolledning och Elevhälsan närvarande. Lärararna har för varje elev markerat Bra, Tillfredställande eller Ej tillfredställande i varje ämne. Alla som fått Ej tillfredställande i något ämne tas upp på konferensen, insatser diskuteras och åtgärdsprogram upprättas. Enkelt, greppbart, effektivt.


Så kommer jag till mina egna ungar, som båda ska ha utvecklingssamtal denna vecka. På deras skolan jobbar man med nåt internetbaserat kolijox som heter Unikum. Lärarna skriver omdömen där, barnet förväntas också skriva om sitt lärande i varje ämne, och förälder ska gå in och läsa och kommentera som förberedelse inför samtalet. ( Själva "samtalet" förs sedan med samtliga inblandade samlade runt en dator på skolan.)


Barnen har förstås slarvat bort sina inloggningsuppgifter sedan förra året, och kommer inte in. Nya uppgifter kan beställas, men skickas då till den e-postadress som systemet givit barnen, och som de aldrig använder till något annat. Alltså kommer de heller inte ihåg hur man loggar in på sin e-post i systemet.


Den i övrigt datoriserade pappan, tycker systemet är "idiotiskt", och väntar istället på muntlig återapportering från  mamman.

Mamman har lyckats spara sina inloggningsuppgifter sedan förra året (under kraftig negativ förstärkning).

Väl inne systemet försöker mamman förbereda sig genom att läsa omdömen av denna typ:


Du använder några olika bildtekniker för att skapa egna bilder och former.
När du skapar använder du några redskap och verktyg för att skapa egna bilder och någon gång använder du dina egna bilder och former för att berätta, beskriva och förklara.
Någon gång har du använt andras bilder och former för att berätta, beskriva och förklara Ibland visar du prov på säkerhet i att skapa bilder och former för att meddela något. Ibland granskar du bilder kritiskt i olika sammanhang och reflekterar över olika bilders uttryck.
När vi skapat tillsammans är du ibland en aktiv deltagare.


Bra eller dåligt? Uppnår hon målen? Ska vi vara oroliga eller glada?


Nästa ämne:

Fakta och begrepp: Du förklarar och förstår viktiga fakta och begrepp inom det område vi studerar.
Förståelse: Du drar egna slutsatser utifrån viktiga fakta och begrepp.
Analys/ Problematisering: Du sammanställer och jämför information från olika källor.


Hmm, det låter ju rätt bra, men om är det "tillräckligt" framgår ju inte.


Osv i ämne efter ämne, tills jag har lust att kasta laptopen i golvet av frustration.  Jag är högskoleutbildad och jobbar i skolans värld, men begriper inte alls hur det går för mina egna barn i skolan. Vad i hela friden ska jag skriva för kommentarer i fältet för förälder? Vad förväntas barnet själv skriva i sin "ruta" till liknande omdömen? Hur ska de kunna känna sig duktiga och stolta över vad de åstadkommit, eller eventuellt få insikter i vad de behöver förbättra?


Varför kan de inte längre få höra att de jobbat bra, varit duktiga och gjort strålande insatser? Eller åtminstone få veta att de behöver jobba mer på xxxxxx ?


Nämen kolla, idrottsläraren har faktiskt skrivit "Bra kämpat, fortsätt så!" längst ned i sitt omdöme. Klick till honom!



Av Maria - 12 november 2009 09:55


Till alla som är lite nyfikna på westernridning, (med betoning på ridning och inte på Yehaaw!), eller som är rid- och hästintresserade i allmänhet och vill se en skicklig tränare och instruktör i aktion - kom och titta på Ankis clinics i vinter och vår!


Det är gratis för åskådare - allt du behöver är en stol, en termos och en varm gosig filt!


Ekipage från nybörjare/unghäst till aktiva tävlande


Söndag 15:e november 2009 Trailclinic FULLBOKAD, men åskådare är alltid välkomna! Medtag stol och fika!

Söndag 20:e december 2009 kl 9:00- 17:00. Fokus på trail och horsemanship/hunt seat,  Åskådare välkomna!

Lö- sön 20-21 mars 2010. Vi rider i grupper från unghäst/nybörjare till tävlingsträning. Åskådare välkomna!

Lö-sön 8-9 maj 2010. Vi rider i grupper från unghäst/nybörjare till tävlingsträning.  Åskådare välkomna!


Alla clinics hålls i ridhuset på Skällsta säteri Vägbeskrivning på Ankis hemsida under Kontakt


  


Sedan vill jag också flagga för OHR's härliga kurser med Ellen Ofstad

Nästa tillfälle är en träningshelg på Stigsbergs Gård, Bålsta 16-17 januari för oss som deltagit på Ellens kurser tidigare. Det finns åskådarplatser också, då ställs inga krav på tidigare deltagande.

Deltagande ekipage kan jobba med olika saker, beroende på vilka av Ellens kurser man gått tidigare. T ex arbete på långa tyglar, kroppsspråk eller klickerträning.

Mer info på Om Hästar och Ridnings sida.


  

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards