Ännu en helg-clinic med vår schweiziska gästinstruktör är avverkad. Som vanligt deltar jag med någon slags skräckblandad förtjusning. Denna helg endast som observatör/mamma/hästägare. Inte en helt okomplicerad roll!

Manuela tycks ha ett outsinligt lager med nya spännande övningar i bakfickan. Under hennes senaste clinics har fokus legat ganska mycket på ryttarfärdigheter. Hästarna kan bara lyckas om ryttaren är i balans och inte hindrar hästen med sin kropp.

Denna gång hade hon plockat med sig en speciell pall och en balanskudde för "hästlösa" grundövningar för ryttarna. Det handlade om att hitta sin tyngdpunkt, och använda säte/bäcken. Ryttarna fick turas om att sitta och vicka på på pallen. Fotografering kändes lite "fel" under detta moment, då ryttarna såg allt annat än bekväma ut i situationen, så ni får tänka själva.

Balansövningar på en uppblåsbar kudde följde. Vilket ben var starkast? Hängde det ihop med vilken sida hos hästen som det var mest problem med? Ryttarna fick stå och balansera, sedan kliva av och stå med två fingrar på naveln och två fingrar som gnuggade bakom örat för att stimulera balansorganen, för att sedan prova kudden igen. Alla hade bättre balans på försök två! Träningseffekt, suggestion eller "på riktigt"? Ingen aning, men alla övningarna gjorde hur som helst ryttarna mer medvetna om sina kroppar och känsligare för hur kroppen samverkade med hästens när de satt upp igen.

En annan övning som väl också syftade till att öka ryttarnas medvetenhet och känslighet innebar att de fick hålla i ett snöre och blunda och "reagera" på olika typer av tryck och eftergift i "tygeln".

Full koncentration från Pia och Tina, medan Åsa "bara" är snörhållare och fikar samtidigt.

Under söndagen var det sedan mer fritt valt arbete med olika grupper för Western horsemanship, Trail, galoppombyten, Showmanship osv.

Manuelas energi tycks aldrig ta slut och hon är verkligen en engagerad instruktör! Hon har en röd tråd och brukar kunna knyta ihop det för de flesta ekipage under helgen. Tyvärr blir hon dock bara irriterad på de av oss som vill veta syftet med övningarna på förhand. Man ska bara göra som man blir tillsagd och sedan bli glatt överraskad över hur det hänger ihop! På det viset blir man ju rätt jämställd med sin häst, det kanske är det som är poängen?  Varje gång är det minst en av oss som ska drabbas av ett "Manuela-moment", känna sig skärrad och urusel, måste gråta en skvätt och sedan bita ihop för att komma igen och bevisa att man minsann kan och klarar av. Vissa kommer faktiskt inte tillbaka alls, andra tycker att det är fantastiskt lärorikt och utvecklande.

Taktiken, som Manuela inte hymlar om när man pratar med henne,  är att lägga press på ryttaren så att ryttaren ändrar något och får ett nytt resultat. Hon tror verkligen inte på att man kan ändra någons beteende genom att berömma och uppmuntra. Jodå, hon tycker det är väldigt viktigt att berömma och tacka hästen när den gör rätt, och hon kommer absolut med positiv feedback till ryttarna också när de får till det. Men hon anser att trycket, pressen, alltid behövs först.

Pratar man med ryttare får man ofta höra just att de inte uppskattar tränare som "bara säger att det är bra". Att ge mycket positiv feedback betraktas som suspekt, som att man inte är engagerad och kunnig som tränare.

Man måste ju "få veta vad man gör fel".  Att konkreta instruktioner om vad man SKA göra istället för påpekande om vad man gör tokigt, är så oerhört mycket mer effektivt i inlärningssyfte, har liksom inte nått fram i dessa kretsar - heller.

När jag suckade lite i fikarummet om hur jag önskar att få mer positiv energi från en tränare blev jag strängt tillrättavisad av en av de yngre deltagarna. Man kan faktiskt inte förvänta sig att få positiv energi av en BRA tränare. Rider man för en bra tränare, ja då ska visst det vara tufft och jobbigt!

Men när vi nu hade fått så många demonstrationer på hur känsliga hästarna är för minsta förändring i vår kropp, hur vi riktar blicken, hur vi andas, hur vi kramar ett finger om tygeln, hur självklart borde det inte vara att hästen känner direkt då ryttaren är spänd, rädd och stressad i inlärningssituationen? De verbala piskrapp som delas ut till ryttaren måste väl genast fortplanta sig in i hästens kropp också?

Ett bekymmer är att man inte vet om något annat sätt att lära sig, än det här. Man tror att det är det enda sättet att inhämta ny kunskap och fortsätta utvecklas som ryttare. Har man aldrig varit på en Ellen Ofstad-clinic vet man ju inte hur det känns att ha en häst som vägrar lämna ridbanan när passet är slut!

Men jag har ju tur. Jag rider ju varje vecka för en tränare som får mig att utvecklas utan att känna mig usel! Som visserligen kan gasta på ett "mycket engagerat sätt", men som aldrig lämnar en i sticket genom att fokusera på vad man gör fel, utan som istället faktiskt säger vad man ska göra. Att det sedan ändå ibland tar 30 minuter för mig att hitta rätt kroppsdel och timing, är något vi båda får leva med....

 Så när jag funderar över hur jag vill spendera mina clinic-pengar nästa år så önskar jag  mig mycket mera ANKI, lite till Ofstad och en gnutta Styrbjörn. Det här schweiziska stålbadet får nog vara för min del.

All heder dock åt min dotter, som tog lite skit som hel kvinna, bet ihop, kom igen och genomförde i god stil. Som kom ihåg att peppa och berömma sin häst trots att hon själv var under press.  Som tänkte på att kliva av och vila hästryggen när det inte var hennes tur, och som masserade och stretchade sin häst mellan passen. 

Vad gör de? undrar Simba