...är vad jag ägnar mig åt denna vecka. Barnet hade inte svinis, som vi befarade på tredje dygnet med 39-graders feber. Däremot halsfluss och öroninflammation.

Som egen företagare har jag inte vabbat på två år. Man bara flyttar om möten, jobbar hemma, jobbar ikapp senare, trixar och fixar och allmänt slår knut på sig själv.

Men nuvarande arbetsuppgifter kan jag inte ta hem. Så här sitter vi våra pyjamasar långt in på förmiddagen och tittar på oändliga mängder Hannah Montana, utmattade efter 4 host- och springnätter. Man är ju ingen pigg och rask småbarnsmamma längre, som klarar vaknätter med ett leende och dubbla doser latte.

Världens mest anpassningsbara popcornshundar trynar förnöjt med i soffan (säg inget till husse!) i väntan på att den aktiva tonårsdottern kommer hem och vill jogga. Till och med Tosca går på lågvarv. Är hon dräktig, månne?

Lite extra läsande hinns med också. I Hästfocus, som jag annars mest brukar reta upp mig på, finns i septembernumret med en helt saklig beskrivning av en vetenskaplig studie där man jämfört användandet av negativ och positiv förstärkning vid rehabilitering av vanvårdade ponnier. (Källa: Lesley Innes & Sebastian McBride (2007) Negative versus positive reinforcement: AN evaluation of training strategies for rehabilitated horses. Applied Animal Behaviour Science, Vol 112 (3-4). 357-368)

Sammanfattningen var att den positiva förstärkningsstrategin hade fler fördelar än den negativa. De ponnier som klickertränats var mer nyfikna, mer benägna att svara rätt på stimuli och dessutom mer aktiva och kontaktsökande med tränarna. De ponnier som tränats med negativ förstärkning ägnade dessutom mer tid åt att skrapa med framhovarna.

Någon som känner sig förvånad?