Alla inlägg under september 2009

Av Maria - 30 september 2009 09:08



denna morgon,  och här hittade jag det!

Påstå aldrig att barn inte lär sig något av att titta på TV....


Tänker också på hur totalt inriktade de små liven är, från dag 1,  på att lära, förstå, hitta sammanhang, utvecklas!

Om vi  bara kunde ge tusan i att krångla till det för dem.....


ANNONS
Av Maria - 22 september 2009 22:16


I torsdags packades den betydligt decimerade skaran tävlingshästar in i transporten för avfärd till Borås och SQHA’s Harvest festival. Det var nämligen bara Bella och jag som fick tummen ur och kom iväg i slutändan. Samt vår eminenta och lojala coach Anki förstås.

Borås ligger lååångt bort. I alla fall när man kör transport. Borås Fältrittklubb visade sig dock vara en trevlig anläggning som funkade väldigt bra för westerntävling med kossor och allt. Vårt enda riktiga klagomål gäller nog den fenomenalt o-charmiga innehavaren av serveringen. Ännu en som har gått i skola hos Basil Fawlty. Det som är kul i TV-soffan är mindre trevligt verkligheten, så vårt gäng gjorde snabbt en poäng av att åka iväg och äta utanför området.

Av någon anledning hade SQHA valt att lägga tävlingen samtidigt som SRHA’s September Rundown i Trollhättan 10 mil bort. Western-Sverige är väl inte ännu tillräckligt stort för två westerntävlingar i samma del av landet på samma helg, så det var lite manfall jämfört med tidigare tävlingar.  I Trailklasserna fanns det dock riktigt duktiga ekipage på plats!

Denna gång hade vi varit våghalsiga och chansat på att åka ned till tävlingarna en dag senare än vi brukar.  Vi hann då inte vara med i någon Paid-Warmup, däremot hann vi rida i ridhuset på kvällen när vi kommit fram.  Boogie visade inga spår av trötthet efter den långa resan.  Tvärtom var hon väldigt pigg och fräsch. Hon kändes sprallig och busig, på ett positivt sätt. Som klickertränare/beteendeanalytiker borde jag förstås inte alls ge mig på att gissa vad som händer mellan hennes öron.  Men känslorna hon ändå förmedlade fick mig att skratta och fnissa där vi susade runt i framridningsridhuset och stora ridhuset.  Man måste låta henne springa när hon känns så där full av rörelse, håller man igen kommer det ut genom öronen, typ. Men man kan tala om för henne HUR hon ska springa, och hon lyssnar så fint!  Anki lånade henne också en stund, och var bara nöjd.

På fredag morgon kl 8.00 började vår första klass. Open Green Trail med Anki som ryttare på både Boogie och Simply. Det är en öppen klass för hästar med färre än 10 AQHA-poäng i Trail. Poäng får man när man vinner AQHA-klasser. Även 2:a, 3.a osv. kan få poäng, det beror på hur många startande det är.  Boogie gjorde en skaplig runda med Anki, men tappade fokus lite vid grind och backningshinder. Där var det nämligen rikligt dekorerat med krukor med stora lövruskor i lagom noshöjd. .. Verkar dumt att backa bort från maten, tyckte Boogie och krånglade lite. Men det räckte till vinst ändå! Simply placerade sig som nr 4.

I Junior Trailen bjöd Bettan och Cattis generöst på sig själva genom att i princip fastna i grindhålet medan Cattis hämningslöst gick loss på lövruskorna. Fotografen smattrade förtjust med sin kamera.

Direkt därpå var det NSBA Open Trail och Boogie och Anki plockade hem en första placering till, samt den svindlande prissumman 614 kr. (I NSBA går delar av startavgiften tillbaka som vinstpengar).  Bettan & Cattis kom tvåa, nu utan lövincidenter, och Anki & Simply tog hand om tredjeplatsen. Team Anki hade alltså läget fullständigt under kontroll!

Sedan fick våra hästar en välförtjänt lunch innan det var dags för Allbreeds Trail, en klass öppen för alla raser. Boogie spanande förvånat in konkurrensen på framridningen, hon har nog inte tävlat mot just shetlandsponny förut! Gullighetsfaktorn ska aldrig underskattas i en bedömningssport…

Men Anki och Boogie kryssade stadigt runt även denna bana, och landade på en andra placering. Emelie Stiwing på Docs King Calibar hade nu anslutit sig till trail-skaran och tog hand om den blåa rosetten, trots att ”Junior” genomförde större delen av mönstret med en lövruska i munnen. Det var roligt att få se dem tillbaka på tävlingsbanan igen, båda varit sjuka större delen av denna säsong.

Nu var det äntligen dags för mig och Bella att själva ta hand om styrningen i Novice Amateur Trail. En väldigt intern uppgörelse, då det bara var vi två i klassen! Boogie kändes fin och styrbar. Det var mest bland buskagen runt grinden och i backningen som det kändes lite motsträvigt…  Jag ser lite skräckslagen ut på en del bilder tycker jag, men det var faktiskt inte så det kändes!

Boogie blev placerade etta och Simply då förstås tvåa. Vi firade genom att ta ett ärevarv tillsammans, eftersom vi tyckte våra hästar gjort sig förtjänta av lite bus! Jag hade dessutom en annan tanke med det, eftersom Boogie fortfarande spänner sig och vill UT under prisutdelningarna av någon anledning. Mycket bättre denna tävling, men det kändes ändå lite pedagogiskt att kunna låta prisutdelningen få ett annat slut än det förväntade...

Boogie kunde nu få gå tillbaka till stallet med Ebba, medan Bella och Simply hade ett eldprov kvar – Novice Amateur Western Horsemanship.  I WH rider man först ett mönster mellan koner, olika varje tävling, och sedan rider alla railwork, dvs. visar gångarter längs fyrkantsspåret.  Man måste ha en superlydig häst i mönstret som svarar direkt på hjälperna, och man måste också planera sina vägar ordentligt, då det oftast är trångt. Jag tycker det är väldigt svårt och meckigt!  Bella red första delen av mönstret så fint, men kom lite fel och fick platsbrist i sista halvan. Då är man rökt! Bedömningen ska vara ca 70 % på mönstret och 30 % på railwork, om jag har förstått rätt.

Vi avrundade dagen med jättegod mat på Thai Silk inne i centrala Borås och återvände för att titta på ko-klasserna på kvällen. Jisses, vilka spänstiga kossor de hade! De stora gubbarna som vinglade omkring på sina pyttesmå kohästar var mestadels rätt chanslösa mot det här gänget klövdjur!  Speciellt de som inte hade alerta medhjälpare, s.k turnbacks, som ska hjälpa till att hålla den utvalda kossan kvar i rätt halva av arenan. 

Även lördag morgon började med ko-klasser, men nu var det lite högre kvalitet på insatserna tyckte vi som bryggseglade på läktaren. Nu fick vi faktiskt se några gubbar som bara riktade in hästen och sedan lät den vara istället för att hala, dra och allmänt vara i vägen för sin häst.  Styrbjörns adepter gjorde bra ifrån sig, och det syntes att de hade ett bättre teamwork. Finns paralleller att dra till sökträning här tycker jag. Utan ett bra gäng som samarbetar och ställer upp för varandra blir det inga bra individuella insatser heller.

På eftermiddagen var det dags för Western Horsemanship igen – nu med mig som motvillig deltagare. Det fanns ju inga Trail klasser denna dag, och något måste man ju sysselsätta sig med! Det var samma mönster i Amateur och Allbreeds, vilket underlättade organisationen på hjärnkontoret. Anki peppade och coachade på framridningen. Sedan ska alla ekipage in samtidigt på banan och stå uppställda i väntan på sin tur. Sånt kan Boogie bli lite stissig av, men vi var först ut så väntan var inte så lång. Mönstret började bra med en vänster galopp rakt fram, sedan skritt några meter innan högergalopp i en stor snabb volt och en mindre långsam. Här fick jag problem med dåligt planerad väg, så att den lilla volten blev för liten och därmed för svår för Boogie. Vi fick break of gait, dvs. tappade galoppen. Sedan stopp, vändning 1 ½ varv till vänster, ökad trav, stopp, rygga några meter, klart! Tillbaka till kortsidan i väntan på railwork. Boogie hann skruva upp sig lite innan railwork började . Hon blir trampig och het.  Man kan känna ett utbrott pyra under skinnet, men det är bara att försöka rida på och hålla henne sysselsatt.  Tjyvhåller man, så ber man om trubbel, men det kan vara svårt att få rida på också när det är andra hästar framför.  Railwork gick ändå bra, tycker jag, det bubblade aldrig över. Lite stissig prisutdelning, där vi kom 4a för ena domaren och 5a för den andra.  Det märks dock att motbetingningen ändå funkat, då hon nu vänder sig mot mig i väntan på snask vid applåder och tjut från publiken.  Ett litet mikroutbrott kom istället när vi skulle köa oss ut från banan och hon började med blandade småhopp på stället.

Vi skulle ändå direkt tillbaka in för samma mönster igen i Allbreeds WH. Vi startade som nummer två efter en stilig arab som avslutade sitt mönster med att stå på bakbenen.  Denna gång hade jag bättre ordning på mitt mönster och fick till mycket bättre volter. Sedan skulle vi ned till kortändan och vänta bredvid den sprattliga araben. Lustigt nog blev Boogie väldigt lugn och fin istället för att haka på hans orolighet! Vi fick nu bättre plats i railwork och allt kändes faktiskt riktigt trevligt! En andra plats, bakom Emelie och ”Junior” blev det.

Det kändes som om det var en massa krut kvar i Boogie, så Ebba tog henne på en långpromenad. Boogie verkar tycka om att gå runt och se sig om i nya miljöer! Det blev sedan en tidig kväll i stugan, eftersom trailen låg först i programmet på söndagen - igen.

Söndag morgon avverkades först Senior Open Trail med Anki på Boogie och Simply. Boogies runda innehöll några lysande partier, bl. a gled hon som en liten ål genom travserpentinen . Men det var väl några klonk, och igen lite diskussion om de attans plantorna… 4 plats blev det, och Simply kom på tredje. Vann gjorde Emelie och Junior, med Elin Engblom på tender N Honor på andra.

Nu var det min tur, först i NSBA Non-Pro och sedan i Amateur. Samma mönster i båda, så vi behövde bara gå en banvandring. Mönstret började med skrittbommar, sedan sidepass över bommar i 90 graders vinkel och direkt upp på bron och in i backningslabyrint. Boogie kändes helt underbar, förutom ett nesligt övertramp i vinkeln i ryggningen. Precis som i hoppning eller lydnad kan man inte hänga upp sig på misstag, man måste bara plöja på mot nästa moment.  Det tyckte jag att jag klarade bra, och Boogie var så lyhörd.  Vänster galopp, travserpentin höger galopp, volt över bommar och jag tyckte jag hade full koll! Tänkte impa med en riktigt snygg tvärstopp vid grinden, och visst, Boogie stoppade på rätt ställe, men i samma rörelse högg hon in på lövverket bredvid grinden och drog med sig hela krukan. Krukan rullade med oss in under grinden och det var väldigt svårt att manövrera den frenetiskt tuggande hästen med grenar i truten och en stor kruka runt fötterna. Det var nära att vi drog omkull grindstolpen, men jag fick på repet till slut och kunde trava över de sista bommarna.  Boogie hade precis tuggat klart när vi kom fram till den obligatoriska bettkontrollen… För denna publikunderhållande insats belönades vi med tredje pris och 234 kr. Hej och hå!

Sedan gjorde vi rundan igen, nu i Amateur trail. Bättre ryggning men ett konstigt litet stopp framför en galoppbom som domarna bedömde som break of gait. Prydlig grindhantering, utan minsta tendens att äta. Kanske Boogie själv tyckte att det inte blev så lyckat med den där bråkiga krukan mellan fötterna? Denna gång kom vi på andra plats bakom, just det, Emelie och Junior. Tillräckligt många deltagare för att insatsen ska räcka till ett litet AQHA-poäng till oss också!

Det var väldigt kul att få avsluta säsongen med de här två sista rundorna där Boogie kändes så lyhörd och avspänd. Det kändes som om vi hade roligt tillsammans, ungefär som hemma! Plantincidenten till trots! Där var vi förresten i gott sällskap, jag tror i princip alla trailhästarna hade varit på lövverket i någon av sina starter under helgen. Fotografen bör ha fått material till ett helt mittuppslag i Stallmagazinet!

Det blir till att klura på Pony-Zen övningar här under vintern! Samt att träna, träna, träna - teknik och styrka.  Långbeningar, se upp!  - Den runda, långhåriga, lilla kossehästen tänker vara FARLIG på trailbanan 2010!









ANNONS
Av Maria - 15 september 2009 17:51


På torsdag börjar Harvest, vår sista tävling för i år. Den äger rum på Borås Fältrittklubb 17-20 september. Info och klassordning finns i kalenderns på SQHA's hemsida

Eftersom vi inte haltrar (= ställer ut) Boogie, och dessutom numera tror att hon är så cool att hon klarar av tävlingsmiljön utan att vara på plats ett dygn i förväg, så åker vi inte förrän på torsdagen.

Idag hade vi vårt sista träningspass med Anki innan tävling. Vi delade med Bella & Simply som också ska vara med. För min del kändes det som ett riktigt bra pass. Inga sista minuten katastrofer, bara lite finjusteringar här och var. Boogie känns så mjuk och positiv! Det är bara så roligt att få rida henne!


Som alltid också så roligt att rida för Anki! Som ser ALLT, men som säger vad man SKA göra istället när det blir tokigt. Som har ögon i nacken och hinner med positiv feedback  även när hon egentligen jobbar med ett annat ekipage. Som är expert på att förenkla övningar så att man får träna på det som behövs utan att krångla till det för mycket för hästen.


Det var väldigt intressant att dela lektionen med Simply & Bella, eftersom de idag brottades med det som jag och Boogie kämpade med förra året. Då tyckte jag att galoppbommar på böjda spår var svårt och läskigt. Jag gruvade mig verkligen för att ge mig in i sådana plockepinnhögar!  Och Boogie, ja hon försökte hitta på alla möjlig tricks för att slippa undan det jobbet.

Men nu är det så roligt! Inte på något vis perfekt eller ens klart, men roligt! För hon vill framåt, och jag med! Hon kan både korta och sträcka när hon får rätt hjälp av mig, och hon försöker inte smita iväg, bryta av eller sura ihop. Inte ens när jag klantar mig och ger henne en dålig väg tjurar hon till!

Så Bella,  på´t igen bara! Det kommer!


Det knorras lite i stallet om att det är så få anmälda till tävlingen och ska vi verkligen åka ända till Borås för att göra upp med varandra, typ?

Jag personligen struntar verkligen i vilka som är där eller inte och hur många AQHA-poäng man får om det är få i klassen. Jag åker inte för att mäta mig med andra. Det låter kanske klyschigt, men det är sant! Jag är ganska ointresserad av hur det går för den och den och den. Jag är mest intresserad av hur det KÄNNS för mig och min häst.  Jag åker för att få ännu mer träning på att tävla! Öva på att: 

  • hantera tävlingsmiljön på ännu ett nytt ställe,
  • plugga mönster och utföra dem under lite "stress", 
  • rida fram lagom mycket,
  • ladda om till nästa klass,
  • hålla Boogie på bra humör flera klasser i följd osv.
  • (samt få Boogie att chilla under ev. prisutdelningar...)

Om vi kommer först av två eller sist av sjutton, spelar ingen roll om det KÄNNS bra mellan mig och hästen, och det känns som om hon har haft möjlighet att få göra sitt bästa.




Så Borås, vi är på väg!


  


Av Maria - 13 september 2009 20:49


Ännu en helg-clinic med vår schweiziska gästinstruktör är avverkad. Som vanligt deltar jag med någon slags skräckblandad förtjusning. Denna helg endast som observatör/mamma/hästägare. Inte en helt okomplicerad roll!


Manuela tycks ha ett outsinligt lager med nya spännande övningar i bakfickan. Under hennes senaste clinics har fokus legat ganska mycket på ryttarfärdigheter. Hästarna kan bara lyckas om ryttaren är i balans och inte hindrar hästen med sin kropp.


Denna gång hade hon plockat med sig en speciell pall och en balanskudde för "hästlösa" grundövningar för ryttarna. Det handlade om att hitta sin tyngdpunkt, och använda säte/bäcken. Ryttarna fick turas om att sitta och vicka på på pallen. Fotografering kändes lite "fel" under detta moment, då ryttarna såg allt annat än bekväma ut i situationen, så ni får tänka själva.

Balansövningar på en uppblåsbar kudde följde. Vilket ben var starkast? Hängde det ihop med vilken sida hos hästen som det var mest problem med? Ryttarna fick stå och balansera, sedan kliva av och stå med två fingrar på naveln och två fingrar som gnuggade bakom örat för att stimulera balansorganen, för att sedan prova kudden igen. Alla hade bättre balans på försök två! Träningseffekt, suggestion eller "på riktigt"? Ingen aning, men alla övningarna gjorde hur som helst ryttarna mer medvetna om sina kroppar och känsligare för hur kroppen samverkade med hästens när de satt upp igen.


  


En annan övning som väl också syftade till att öka ryttarnas medvetenhet och känslighet innebar att de fick hålla i ett snöre och blunda och "reagera" på olika typer av tryck och eftergift i "tygeln".


  

Full koncentration från Pia och Tina, medan Åsa "bara" är snörhållare och fikar samtidigt.


Under söndagen var det sedan mer fritt valt arbete med olika grupper för Western horsemanship, Trail, galoppombyten, Showmanship osv.

Manuelas energi tycks aldrig ta slut och hon är verkligen en engagerad instruktör! Hon har en röd tråd och brukar kunna knyta ihop det för de flesta ekipage under helgen. Tyvärr blir hon dock bara irriterad på de av oss som vill veta syftet med övningarna på förhand. Man ska bara göra som man blir tillsagd och sedan bli glatt överraskad över hur det hänger ihop! På det viset blir man ju rätt jämställd med sin häst, det kanske är det som är poängen?  Varje gång är det minst en av oss som ska drabbas av ett "Manuela-moment", känna sig skärrad och urusel, måste gråta en skvätt och sedan bita ihop för att komma igen och bevisa att man minsann kan och klarar av. Vissa kommer faktiskt inte tillbaka alls, andra tycker att det är fantastiskt lärorikt och utvecklande.


Taktiken, som Manuela inte hymlar om när man pratar med henne,  är att lägga press på ryttaren så att ryttaren ändrar något och får ett nytt resultat. Hon tror verkligen inte på att man kan ändra någons beteende genom att berömma och uppmuntra. Jodå, hon tycker det är väldigt viktigt att berömma och tacka hästen när den gör rätt, och hon kommer absolut med positiv feedback till ryttarna också när de får till det. Men hon anser att trycket, pressen, alltid behövs först.

Pratar man med ryttare får man ofta höra just att de inte uppskattar tränare som "bara säger att det är bra". Att ge mycket positiv feedback betraktas som suspekt, som att man inte är engagerad och kunnig som tränare.

Man måste ju "få veta vad man gör fel".  Att konkreta instruktioner om vad man SKA göra istället för påpekande om vad man gör tokigt, är så oerhört mycket mer effektivt i inlärningssyfte, har liksom inte nått fram i dessa kretsar - heller.

När jag suckade lite i fikarummet om hur jag önskar att få mer positiv energi från en tränare blev jag strängt tillrättavisad av en av de yngre deltagarna. Man kan faktiskt inte förvänta sig att få positiv energi av en BRA tränare. Rider man för en bra tränare, ja då ska visst det vara tufft och jobbigt!

Men när vi nu hade fått så många demonstrationer på hur känsliga hästarna är för minsta förändring i vår kropp, hur vi riktar blicken, hur vi andas, hur vi kramar ett finger om tygeln, hur självklart borde det inte vara att hästen känner direkt då ryttaren är spänd, rädd och stressad i inlärningssituationen? De verbala piskrapp som delas ut till ryttaren måste väl genast fortplanta sig in i hästens kropp också?

Ett bekymmer är att man inte vet om något annat sätt att lära sig, än det här. Man tror att det är det enda sättet att inhämta ny kunskap och fortsätta utvecklas som ryttare. Har man aldrig varit på en Ellen Ofstad-clinic vet man ju inte hur det känns att ha en häst som vägrar lämna ridbanan när passet är slut!


Men jag har ju tur. Jag rider ju varje vecka för en tränare som får mig att utvecklas utan att känna mig usel! Som visserligen kan gasta på ett "mycket engagerat sätt", men som aldrig lämnar en i sticket genom att fokusera på vad man gör fel, utan som istället faktiskt säger vad man ska göra. Att det sedan ändå ibland tar 30 minuter för mig att hitta rätt kroppsdel och timing, är något vi båda får leva med....

 Så när jag funderar över hur jag vill spendera mina clinic-pengar nästa år så önskar jag  mig mycket mera ANKI, lite till Ofstad och en gnutta Styrbjörn. Det här schweiziska stålbadet får nog vara för min del.


All heder dock åt min dotter, som tog lite skit som hel kvinna, bet ihop, kom igen och genomförde i god stil. Som kom ihåg att peppa och berömma sin häst trots att hon själv var under press.  Som tänkte på att kliva av och vila hästryggen när det inte var hennes tur, och som masserade och stretchade sin häst mellan passen. 



  

Vad gör de? undrar Simba


















Av Maria - 11 september 2009 20:34


Det sjuka barnet är nu oförskämt piggt igen, och håller just nu på att vända ut och in på köket för kladdkakeproduktion.

Den utvakade modern går på Alvedon och single malt i förhoppningen att eget halsont och feberkänslor ska gå över av sig självt, utan inblandning av sjukvården.

Tosca morrar åt katter och boar i tvättstugan. Om det är på riktigt eller en skenmanöver återstår att se.

Stella haltar varannan dag, och har väderfobier, däremellan sitt vanliga, rejäla jag.

Gamla katten gör sina behov lite varstans men ser pigg ut på ögonen, så det är svårt, så svårt, att bestämma sig.

Hela bunten med yngre katter verkar må prima. Smala och muskulösa med vackra pälsar. Johnnie Walker tycker dock att det räcker att komma hem var tredje dag, men nu har vi vant oss.  F.d stallkatterna Thea och Bengan är överallt, mitt i smeten hela tiden. Speciellt Bengan....

Och Boogie, ja hon är bara helt UNDERBAR.............


I morgon dyker det schweiziska stålbadet Manuela Witt upp för ny drillning i dagarna två. Det har jag delegerat till äldsta dottern, som kommer att hantera både Manuela och Boogie med bravur. Jag ska vila mig i form inför tävlingarna nästa vecka.....

Typ.... Medan jag bär, betalar och groomar.



Av Maria - 10 september 2009 11:47

...är vad jag ägnar mig åt denna vecka. Barnet hade inte svinis, som vi befarade på tredje dygnet med 39-graders feber. Däremot halsfluss och öroninflammation.

Som egen företagare har jag inte vabbat på två år. Man bara flyttar om möten, jobbar hemma, jobbar ikapp senare, trixar och fixar och allmänt slår knut på sig själv.

Men nuvarande arbetsuppgifter kan jag inte ta hem. Så här sitter vi våra pyjamasar långt in på förmiddagen och tittar på oändliga mängder Hannah Montana, utmattade efter 4 host- och springnätter. Man är ju ingen pigg och rask småbarnsmamma längre, som klarar vaknätter med ett leende och dubbla doser latte.

Världens mest anpassningsbara popcornshundar trynar förnöjt med i soffan (säg inget till husse!) i väntan på att den aktiva tonårsdottern kommer hem och vill jogga. Till och med Tosca går på lågvarv. Är hon dräktig, månne?


Lite extra läsande hinns med också. I Hästfocus, som jag annars mest brukar reta upp mig på, finns i septembernumret med en helt saklig beskrivning av en vetenskaplig studie där man jämfört användandet av negativ och positiv förstärkning vid rehabilitering av vanvårdade ponnier. (Källa: Lesley Innes & Sebastian McBride (2007) Negative versus positive reinforcement: AN evaluation of training strategies for rehabilitated horses. Applied Animal Behaviour Science, Vol 112 (3-4). 357-368)

Sammanfattningen var att den positiva förstärkningsstrategin hade fler fördelar än den negativa. De ponnier som klickertränats var mer nyfikna, mer benägna att svara rätt på stimuli och dessutom mer aktiva och kontaktsökande med tränarna. De ponnier som tränats med negativ förstärkning ägnade dessutom mer tid åt att skrapa med framhovarna.

Någon som känner sig förvånad?




Av Maria - 7 september 2009 22:41


Sedan den 17 augusti är jag åter en vanlig löneslav på heltid. Fast på en ganska ovanlig arbetsplats. Med för mitt yrke rätt ovanliga arbetstider. Samt väldigt intressanta och tacksamma arbetsuppgifter, delvis på engelska.  Eftersom jag dessutom har en egen bakgrund på en liknande skola i England under tonåren, så känns detta verkligen som MITT jobb.


Kan man dessutom bli annat än kär i ett jobb där första arbetsdagen för terminen inleds med skolchefens urval av Deep Purple covers framförda live av de eminenta musiklärararna, iförda skoluniformen och hårdrocksperuker?




Av Maria - 7 september 2009 19:48

Med omvänt lockande fintar man inte bort Doggie-Zen tränade hundar som Bella. Inte ens när instruktören frestar med kycklinghjärta! (Vad som händer när min hästtränare Anki startar sin MC ska vi inte berätta om här. Anki har dock kommit med några väldigt oklickerska förslag...)


Duktiga hundar ska ha bra betalt!


Bra lek är när man från sidan inte kan avgöra vem som har roligast!


Madde & Bella fyller planen med fart och glädje




Så var det ju det här med Släpp vid passivitet då...



 Som så klart ska belönas med ännu mera lek!


Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4 5 6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se