Vi är nu hemkomna efter en omtumlande helg på anrika Strömsholm!

Boogie och jag åkte själva på onsdag eftermiddag, och Boogie klev på (och även av) trailern så där lätt och prydligt som jag alltid önskat mig. Det är så skönt att vara helt oberoende av andra för att kunna lasta sin häst.

På plats fanns redan Ebba som åkt i förväg med familjen Berglund. De hade gjort i ordning våra boxar som fanns precis intill arenan. Anki red sedan Boogie och Simply  inne på tävlingsarenan, och båda verkade helt tillfreds med anläggningen. Läktaren var väldigt högt placerad, så publiken hamnade ovanför hästarnas huvud i detta ridhus (det Röda ridhuset). Jag avstod från att rida, Boogie och jag hade ju redan haft en svettig sista lektion hemma på morgonen. När allt hästpyssel var avslutat var matställena stängda, så det blev att fixa te och mackor där vi bodde istället. Vi var inkvarterade i  studentrummen på Strömsholm.

För att inte våra hästar skulle få spader på ofrivillig boxvila gick vi en långpromenad medan de oändliga halterklasserna pågick. Halter är en exteriörtävling, men med betydligt mindre action än en hundutställning. Lite som att se målarfärg torka. Eller cricket kanske? Det händer ingenting och ingenting och ingenting. Så vänder man sig till kompisen bredvid för att säga något och då vips är det klart och prisutdelning. Typ….

På vår långpromenad hittade vi en utebana med fasta hinder som bankar och sånt. Där tog vi lite klickergympa, med det resultatet att Boogie på nästa dags promenad vägrade passera grindhålet till utebanan. Hon vill gympa mera!  På utebanan fanns även fasta upphöjda bommar. Boogie kollar in dem noga och gör sedan mycket höga benlyft på första försöket  Hon ser helt klart skillnad på bommar på sk. ”sockerbitar” och bommar fastskruvade i träkryss…

Sedan rivstartade Moa ridklassserna med att ta guld på Cladden  i Youth Hunt Seat Equitation! Och därmed var ribban för Team Anki lagd! 

Kvällens Paid Warm-up red jag själv.  Bella, jag och Anna på Dollar valde att rida in gemensamt för att slå ihop våra 3 minuters-pass till ett litet längre. Boogie kändes prima, både i uppvärmningshallen och inne på stora arenan. Jag tror att hon, som annars lätt är ömfotad, uppskattade det mjuka, jämna underlaget.  Jag red ganska ”snällt” och bad inte om något jobbigt, med avsikten att bara hålla hennes humör på plus.

Trailryttare har tidiga mornar, så på fredag morgon var det upp i gryningen för anläggning av komplett makeup. Stylist: Ebba!

Sedan fixa hästen med hovlack och pälsglans, och så iväg till framridningen. Less is more, tror jag på när det gäller framvridning. Min känsla är att Boogie blir sur och less om man gnider runt för mycket. Min erfarenhet från hundtiden säger mig också att det är så lätt att krångla till det för sig om man försöker TRÄNA på något så där i sista minuten. Det man kan - det kan man! Det man inte kan är det ändå alldeles för sent att göra något åt  nu.  Så när Boogie hade provat på alla gångarter i båda varven, lät jag det mest vara.  Supercoachen Anki fanns sedan på plats för att gå banan med sina adepter och komma med förslag på kloka vägval.  Hmm, sen gäller det ju att komma ihåg dem också….

Boogie kändes sedan rätt ok när det var vår tur att rida fram och vänta i gaten. Inne på banan funkade det mesta, men hon var stel i sidorna och en aning tittig. Solen lyste in genom fönstren och åstadkom intressanta skuggningar här och var på banan. Det blev ett lite meckigt galoppombyte, några klonk här och var , och i boxen var det som att vända på en planka… Men runt banan kom vi!

Värre var det för Bella och Simply. Simply hade lite ”issues” denna tävling, som redan från dag 1 yttrat sig som allvarlig separationsångest från damerna -  Boogie och Claudia. Nu ville han inte alls vara ensam häst  inne på banan, och tänkte minsann inte hjälpa matte öppna nån fånig grind. Vet precis hur det känns att sitta på en häst på det humöret inne på tävlingsbanan, det var där vi befann oss med Boogie för ett år sedan! Bella fick ge upp och rida ut, utan chans att få visa upp vad hon och Simply egentligen kan.

Sedan kom det pirrigaste – prisutdelningen! Inte för att det var viktigt med placeringen, utan för att det är här det numera känns som störst risk för ett Boogie-utbrott. Hon går helt klart i gång på applåder, tjut och visslingar. Men eftersom jag ingenstans i regelboken hittat förbud mot godis vid prisutdelning, så hade jag med mig mintpellets i fickan. Varje gång det applåderades så sa jag ”klick” och matade med en pellets.  Jaha, sa Boogie och taggade ned. När ekipaget bredvid av okänd anledning valde att gå iväg mitt i prisutdelningen, var jag också snabb att klicka min häst för att stå still. Det som börjat som en vibration under hennes hud planade genast ut. Hennes anspänning är alltså inte värre än att hon fixar att identifiera vilka operanta beteenden som ger utdelning. Mitt i min ”prisutdelnings-träning” dök rosettflickan Helena upp och delade ut 4:e pris till Boogie. Min målsättning hade varit att komma bland de 5-6 bästa, så jag var mer än nöjd! Guldmedaljör  blev Linda med Alexa,  och silvret tog Bettan på Cattis hand om, båda tränar för Anki!

Sedan skulle Anki upp på Boogie för NSBA Open Trail. NSBA är en egen organisation som ordnar tävlingsklasser för alla de amerikanska raserna, så i en sådan klass kan det vara painthästar och appaloosor med och tävla. Det var samma bana som I Amateurtrailen, och Boogie var ungefär lika ”plankig” med Anki tror jag. Det blev en 4:e placering igen. Simply reds också av Anki i denna klass, och med Frökens fasta, trygga guidning höll han nerverna i styr och placerade sig på en hedrande tredje plats. Vann gjorde lilla Moa på Claudia!

NSBA-klasserna är inte SM-klasser med medaljer. Däremot delas det ut en lite prispengar. 65% av anmälningsavgifterna går tillbaka som prispengar.

Så var det min tur igen, nu NSBA Non-pro, som alltså Anki inte får rida. Anki hade ridit Boogie bland de sista i föregående klass och sedan haft henne på prisutdelningen så jag var aldrig upp och satt på henne innan klassen startade. Kändes inte som om det skulle vara nödvändigt med mer trimning innan tredje klassen på raken. Men här fick vi nog oss en nyttig läxa! Boogie hade startnummer 1 i denna klass, så efter att ha gått banan fick jag bara hoppa upp och rida in. Detta mönster startade med en höger galopp, och Boogie, som varit på skön paus ute i solen, hade inte alls lust att rivstarta på det där viset! Så det blev lite slängigt med huvudet och allmänt motsträvigt i hela mönstret. Trots det inga utbrott och katastrofer, bara helt enkelt inte vår bästa runda tillsammans!  Sedan fick vi tillfälle att öva på en ny variant på prisutdelning, NSBA-varianten där alla hästar skickas ned till kortändan och sedan kallas fram i placerings ordning. Nu började jag faktiskt gruva mig lite för att bli placerad sist, eftersom det nog hade inneburit att jag suttit på en liten bucking bronco medan de andra började defilera ut. Men som tur var räckte vår insats till 6:e plats och Boogie kunde lugnt och fint stå i ledet och lyssna på applåder. Vinnare denna gång var Linda Melnik på vackra Alexa, med Moa på andra plats.

Nu var Boogies arbetsdag över och de första rosetterna på plats på boxdörren.  Stämningen  i Team Anki var allmänt på topp och vi firade dagens medaljskörd hemma hos familjen Melnik som bjöd på underbar grillmiddag. Förutom Lindas trailguld och Bettans trailsilver hade Moa kammat hem ytterligare ett guld i Youth Trail och ett i Youth Western Horsemanship.

Team Anki hade alla anledning att dricka lite skumpa i kvällssolen!