Att äga lagotto kan vara väldigt socialt. Speciellt för några år sedan var det omöjligt att röra sig med hunden i tättbebyggda områden utan att ständigt bli tilltalad av människor som antingen tänkte köpa, hade köpt eller kände någon som funderade på att köpa lagotto. Sedan kom en period när man fick kontakt med en massa folk som hade åsikter om sina vänner och bekantas lagottoinnehav, som de nödvändigt måste få lufta med första bästa lagottägare de sprang på. Dessutom var jag i flera år aktiv inom lagottoklubben på olika sätt, inte minst som omplaceringsombud. Just det genererade många intressanta telefonsamtal på märkliga tider.

Men nu har det varit rätt lugnt på sistone. Tills i förmiddags. Jag var i stallet, för ovanlighetens skull utan hundar. De låg hemma och hade sovmorgon med husse. Plötsligt stoppar tre paranta damer i övre-övre medelåldern samt 1 st lagottotik in huvudet i hallen och hojtar ”hallå – hallå!”. Både maken och Tosca drabbades av lätt panik, maken eftersom han inte hunnit klä på sig ännu och definitivt inte väntade nåt besök, Tosca för att hon helt enkelt har lite svårt att träffa nya hundar rätt upp och ned i hallen utan förvarning. (Gamla polare inga problem, nya kompisar behöver hon tid på sig att kolla in på en promenad).

De tre damerna gick på viltspårkurs hos grannen och hade på nåt sätt listat ut att deras hund var släkt med Tosca. Alltså kliver man rakt in och tar sig en titt, eller hur?

Med Tosca stresskällandes, hopkrupen med svansen under magen, i ett hörn, bombarderades min stackars måttligt hundintresserade make med frågor om vad hon åt för foder, hur mycket hon vägde, vilka meriter hon hade och varför hon inte hade någon päls*? Hur hon såg ut med päls? Skulle hon ha några valpar, och i så fall med vem? Och varför har hon inte gått viltspår?  Maken försökte förtvivlat nå mig på mobilen men jag såsade väl som bäst omkring och fyllde vattenkar på Skällsta med mobilen kvar i stallet. Han blackoutade totalt och kom inte ihåg någonting om Tosca och hennes liv och leverne. Damerna uppfattade  honom troligen som en riktigt tafflig stackare, dessutom med en psykiskt störd och säker totalt understimulerad stackars hund, så nu överöstes han i stället med goda råd om pälsvård, hundfoder och träningsmetoder. Han minns inte hur han blev av med dem, han minns bara att han fick i uppdrag att se till att Tosca kommer med på Ingvars viltspårkurser så fort som möjligt.

Dessutom törs han inte vara ensam hemma med hundarna mer i sommar, damerna skulle visst gå nån fortsättningskurs också….