Jag kom till mitt pass med en plan (vi var strängt tillsagda att ha en sådan) att jobba med shaping av ”vända på stället”. En manöver i Trail där bommar ligger i en liten fyrkant och man ska vända hästen runt, alltifrån ett kvarts till flera varv, utan att nudda bommarna förstås. Boogie har en tendens att vara spänd och tappa ut bakdelen när hon ska vända innanför bommarna. Eller så är det jag som har den tendensen, det är nog lika troligt….

Så planen var att kunna få henne att vara mjuk, smidig och följsam.

Men det visade sig vara jag som behövde träna på mjukhet och följsamhet...

En stor poäng med helgen för oss var att få åka iväg, stå i gäststall, komma in på ny arena med publik och högtalare, dvs. uppleva  alla dessa tävlingsliknande triggers. Men i ett så totalt positivt sammanhang som bara en klickerträningshelg kan vara!

Boogie svarade mycket riktigt på dessa triggers med klart förhöjd stressnivå. Precis som på tävling har man plötsligt mycket mer aktivitet och framåtbjudning än hemma. Samtidigt som man inte alls har lika mycket kontakt och fokus. Så direkt jag red in, noterade Ellen hur jag spänner och spjärnar emot i min kropp. En rätt naturlig reaktion när det känns som det kan bära iväg lite hur som helst. Men denna spända människokropp på ryggen gör knappast ens häst mer avspänd och tillfreds med situationen! Så jag fick börja med att jobba med min sits och rygg, slappna av och följa med i hästens rörelser i ställer för att hålla igen. Låta sittbenen följa Boogies bakbensrörelser. När man har hittat och följt med en stund, DÅ kan man börja använda sina rörelser för att påverka hästens. När man kommit i fas med hästens rörelser kan man börja ändra sin takt lite grann, uppåt eller nedåt beroende på önskemål och behov, och så påverka hästens rytm. Inga nyheter, så här har vi jobbat med både Anki och Manuela. Men det var väldigt nyttigt att få påpekat hur spänd jag var i ryggen i det här sammanhanget. Det var jag inte medveten om, mitt fokus låg ju på helt andra (prestationsinriktade) saker!

När jag kommit i fas med hästen fick jag jobba med att sträcka Boogies skritt. Ellen tyckte att hon var kort i steget, speciellt höger bak. Att kunna sträcka ut ordentligt i skritt är oerhört viktigt för ryggmuskulaturen menade Ellen. Så vi skulle sträcka så långt att hon nästan gick upp i trav, och hitta läget precis innan. Vi tittade sedan på galoppfattningar, som ju var vårt bekymmer sist vi sågs. Ellen var imponerad med utvecklingen, medan jag tyckte dagens fattningar var springiga. Men helt klart otroligt mycket bättre än förra året, men hon kan ju ännu bättre numera! När hon inte är spänd, vill säga. Det här var ganska likt tävling.

Så avslutade vi första dagens pass med neckreining. Ellen har i sitt varierade hästtränarliv även utbildat westernhästar i Texas. Hon ville få Boogie mer känslig för tygeltryck mot halsen, s vi mixtrade en del med det. Jag kände mig lite ovan, i vår ridning hemma ligger numera väldigt litet fokus på hand/tygel i styrningen. Vi har fått lära oss att en vändning börjar bakifrån, och styrs mest av säte, kroppsriktning och skänkel. Handen kommer sist och ska väl mest följa kroppsriktningen. Boogie kan neckreining också, så det var inte så svårt att plocka fram igen (med några klick förstås). Men det kändes som hon blev lite mer framtung i vändningarna när fokus låg på halsen. Vi vill ju ha bakhjulsdrift!

Ett kul och positivt pass i manegen blev det hur som helst för Boogie. Det var väldigt roligt för mig att få mycket beröm för Boogies utveckling också!

Alla som deltog på helgen ägnade sig inte åt klickerträning. Det var rätt intressant att lyssna till diskussionerna för och emot. Den största invändningen tycks vara att ge hästen mat. Klicka och klia tyckte flera skulle kännas bättre. Men Ellen var rätt tydlig med att det inte skulle räcka hela vägen om man ville använda klickerträning.

Hästar gillar kli! Här tar lilla nordistjejen klipaus med stallkompisen.

Anledningen till att man inte vill använda mat är säkert flera. Förutom gamla ingrodda idéer om att man inte vill använda "mutor", att man vill att hästen ska tycka om en själv och inte maten man kommer, att den ska jobba för att den vill vara til lags  osv. så är det ett påtagligt faktum att det händer saker när man börja matbelöna en häst. (Det gör det ju även när man matbelönar en hund, men då har man max 45 kg djur att förhålla sig till jämfört med 500 kg.)

Ett illustrativt exempel fick vi under söndagen när Ellen (skickligt) lurade på Marita en magväska med pellets. Lilla nordisens intresse för övningarna ökade radikalt! Plötsligt var hon väldigt intresserad av att erbjuda trav om det var det som krävdes för att få markör och gotta! Motivation var på plats, och energin likaså. Men också motivation att lista ut HUR man snabbast skulle komma i åtnjutande av maten. Från loj och ointresserad till påig och pushig på 30 s blankt.

Ellen visade samma Råna-mig-inte-övningar vi såg i höstas, där hon ställer sig  vid manken och snurrar med hästen i dess försök att komma åt magväskan. Till slut blir hästen trött i nacken, rätar upp och då kan man belöna. Rätt snabbt kommer hästen på att maten kommer om man håller huvudet rakt fram  istället för att råna väskan. Ellen förordar magväska eftersom den är visuellt tydligt och om hästen "anfaller" siktar den på väskan, inte på resten av människan.

Lilla nordistjejen var väldigt på, så Ellen gjorde även en del "korrigeringar" där hon flyttade ut hästen från sig själv med kroppsspråk, röst  och vid några tillfällen en näve sand mot bogen.  Hennes avsikt var då "inte att straffa attityden, utan att korrigera avståndet". Dvs att om hästen är pushig och gåpåig skickar hon iväg den ifrån sig. Om den visar vänligt kroppspråk får den komma tillbaka in till henne. Vänliga hästar får vara nära, få gos och godis. Kaxiga hästar får muppa sig på avstånd.

Nordis provade lite av varje en stund innan hon hade helt klart för sig näsan bort från väskan och öronen framåt gav större utdelning.

Enligt Ellen var detta så tuff som hon någonsin blir. Hon ansåg också att det här var nödvändigt för att hästen inte skulle bli omöjlig att klickerträna. Bättre att ta tag i det direkt än vänta och låta problemen växa, menade hon. Hon påtalade också att man inte kunde korrigera så här innan man hade en motivation hos hästen, dvs matbelöningen. När man korrigerar får man absolut inte vara arg! Man får inte ta hästens beteende personligt, den vill bara ha mat. Man måste kunna växla blixtsnabbt mellan att flytta ut och att bjuda tillbaka  in beroende på hästens reaktioner.

Jag vet inte om jag bara har haft tur eller om jag drar nytta av Boogies tidigare "uppfostran" eller nåt? Jag började i alla fall med Doggie-Zen övningar alldeles i början av klickerträningen och sedan har  det inte varit så mycket bekymmer med sånt här. Det kan hända någon gång ibland, (men jag tycker allt mer sällan) , att hon visar lite "humör" när hon tycker att hon borde haft utdelning. (Humör = öronen bakåt och ful grimas.) Jag har bara ignorerat och inte sett någon upptrappning.

Michele Pouliot, som även klickertränar sina hästar, berättade för mig att hennes yngsta häst som helt och hållet klickertränats sedan föltiden, aldrig har haft dessa tendenser. Den är mer som hundarna och bara kämpar på med glatt humör för att få nästa klick.

Kul länktips från Ellen:

Träningshelgen, arrangerad av OHR, var till för ekipage som gått någon av Ellens tidigare kurser. 7 hästar skulle hinnas med i individuella pass. Först ut var Marita som ville jobba med kroppsspråk. Hon ville få hjälp att hitta energi och förmedla den till hästen. Hästen var lånad, och av det coolare slaget, så det blev ingen lätt uppgift!

Stabil 3-årig nordistjej

Man skulle ömsom få hästen att flytta iväg, ömsom bjuda in den att umgås eller följa.

Nordistjejen var inte alltid så sugen på att röra sig. Speciellt inte i något högre tempo. Samtidigt som hon, när hon inte aktiverades, blev bekymrad om att vara själv i ridhuset och ropade på sina kompisar. I det oroliga tillståndet ska man inte lämna sin häst åt sig själv, anser Ellen. Då är det jätteviktigt att aktivera hästen på ett sådant sätt att den känner stöd. Som flockdjur menar Ellen att hästar vill att någon ska ta ledningen och visa vägen.

Det var viktigt att röra sig på ett sätt som utstrålade avsikt. En hel del påminde mig om hur man som hundförare måste röra sig i fria följet. Vet man inte själv vart man är på väg blir hunden/hästen osäker på riktningen. Tvivlar man på att den följer med tvekar hunden/hästen att följa.

Det var svårt att få upp nordisen i trav. Marita fick rådet att leka, men tyckte det var svårt att hitta denna känsla inom sig själv. Tacka för det, på kommando inför publik och instruktör! Jag satt och önskade henne Medus, en häst Anki har haft på inridning under några månader. Han får oss alla att leka! Man kan inte gå förbi hans hage utan att hoppa och skutta lite! Det är ju mycket lättare att släppa loss om man får omedelbart gensvar!

Men över natten tänkte Marita till, och dag två körde hon igång sitt pass genom att få oss alla att dansa runt i ridhuset till latinomusik.  Nordisen kom genast lunkande för att se vad som stod på med alla skakande tanter i manegen.  Nu när energinivån var uppåt gick sedan övningarna mycket lättare!

 Marita driver hästen framför sig

Lite från helgens övningar

Ellen pratar kroppspråk med ungt sto som ska lära sig arbete med långa tyglar

Den här  högutbildade nyinvandrade portugisiska killen har inte lust att bli riden längre. Alltså får han precis som en unghäst börja med Ellens pall-lekar. Leken går ut på att värdeladda uppsittningspallen till en trygg och lustfylld plats genom prat, gos och godis. Hästen ska verkligen vilja komma och ställa sig vid pallen så fort som möjligt. (I princip samma upplägg som grundövningar i burleken) Att få gå och ställa sig vid pallen för att bli hängd och klängd på ska vara något hästen strävar efter. Något man kan använda som belöning för något annat bra som hästen gör. Uppsittning och så småningon ridning blir en naturlig och odramatisk fortsättning på leken. Något som hästen kommer att längta efter.

Just denna häst "visste" att pall betyder uppsittning. Något som sedan lett till mindre trevliga upplevelser för hans del. Nya ryttare på ryggen som inte förstått sig på alla hans fintrimmade "knappar" och ovetandes tryckt på alla samtidigt och förvirrat honom.

Alltså var han väldigt ovillig att frivilligt försätta sig i det läget igen. Men frivillighet är förutsättningen för leken, så det är bara att vänta och gradvis shapa! Något förvånad tog han emot pellets ur hand. Märkligt land detta, där de inte vet hur man rider men har förstått att hästar gillar mat!

Ska skriva mer om underbara Ellen Ofstad senare, när jag botats från den sömnsjuka som tycks ha drabbat mig efter helgen.

Just nu är jag helt och hållet på samma våglängd som vår interna stresskonsult Johnnie Walker...

Först i stallet och nu hemma. Ska bara vara borta lördag-söndag men när hästen ska med blir det mycket prylar.

Vid kvällens lastträning tog det 45 sek och sedan var hela hästen inne. Lagom snabbt, så matte hinner placera sig på rätt ställe.

Det duger till i morgon!  Senare blir det träning tills hon går in själv igen, med mig kvar utanför.

Mot Johannesberg!

...är som att angöra en brygga. Dvs det drar till sig lika mycket intresse från omgivningen.

Vi har ägnat lite tid åt detta denna vecka eftersom vi ska åka på kurs i helgen. Boogie var en mycket lättlastad häst när vi fick henne. Tyvärr har vi nog förvaltat det lite slarvigt genom att bara lasta henne 3-4 gånger per år, och då åka till Skövde varje gång.

Sist visade hon alltså en viss tvekan när det var dags att åka. Skulle jag nog också göra om jag VARJE gång jag satte mig i bilen var tvungen att åka minst 45 mil. Då spelar det ingen roll att bilen är laddat med godis och bra musik. Det blir i alla fall motigt att alltid åka så långt. Speciellt om man själv inte har någon aning om det övergripande syftet med resan.

Det är väldigt enkelt att få in Boogie i transporten med lite press. Men så vill ju inte jag ha det, om jag själv får välja!  Jag vill ha Crate Games  - för häst. (Fast utan fokus på fart!)

Så nu har det varje kväll serverats middag i "buren" och Boogie har klickats för steg upp och in transporten, samt fått jackpott (sitt kraftfoder i bytta) när hon är inne. Backat ut och gjort om några gånger.

Det kräver självförtroende, tålamod och teflonhud att stå på stallbacken och vänta på hästens egna initiativ. Varenda förbipasserande stannar till, undrar vad man gör och varför, samt erbjuder hjälp och lån av allehanda utrustning i form av linor, dressyrspön, specialgrimmor och jag vet inte allt.  Varför dras alla till lastning som flugor till hästskit?

Själv brukar jag se till att hålla mig lååångt borta när jag ser att det ska lastas häst på gården. Eftersom jag inte vill hamna i ett läge där jag ombeds dra, trycka och banka. (Om det inte gäller folk jag känner väl, som bara vill ha hjälp att stänga luckan!)

Hur det går med Boogie? Jo, enligt plan! Så det så!

När man har egna skolbarn, samt jobbar i skolans värld, är denna tid på året en galen upploppssträcka där man knappast hinner dra efter andan och formulera finurliga blogginlägg.

Men allt är bara bra, bara lite galet mycket, kanske?

På fredag slutar jag på 3-dagar-i-veckan-vicket. Kanske uppstår då lite mer tid för reflektion? Eller inte, eftersom det då blir dags att jobba i kapp med firman. Samt träna hundarna lite mer. Å rida lite mer, det är ju snart tävlingar! Kanske städa lite mer också, det är ju snart midsommar och partydags!

I helgen ska jag i alla fall på husmorssemester, jag menar kurs! Boogie och jag ska på kurs för Ellen Ofstad igen.