Småkatterna brukar alltid komma skuttande så fort man kommer hem. Därför anade vi raskt oråd när ingen sett till Thea på hela dagen. Speciellt eftersom brorsan Bengan fanns i närheten, och man sällan ser den ena utan att stöta på den andra.

Så jag tog med mig Stella och Tosca och gick iväg på en liten rekognoseringsrunda. Små nyfikna katter kan ju råka vandra iväg och bli instängda hos grannar eller helt enkelt inte våga gå hem igen.

”Thea!” ropade jag med jämna mellanrum och hundarna tittade uppmärksamt åt alla håll för att se om någon lite kisse skulle dyka upp. Det gjorde det.

 Spännande utflykt på gång? undrade Bengt som anslöt när vi passerat grannens garage. Räddningsstyrkan bestod nu således av 4 individer. Varav tre med spetsade svansar och öron. F.d hundhataren Bengt placerade sig av taktiska skäl mittemellan lagottodamerna. Skönt med en bodyguard på vardera sidan när man beger sig in på nytt territorium! (hade inte supermobilen varit OFF, hade det blivit en kul bild)

I jämnhöjd med nästa granne hakade även Johnnie på. Räddningsstyrkan bestod nu av 5 individer. Tyvärr hittade vi inga spår av Thea, så vi vände innan Bengt fick storhetsvansinne.

Istället la vi om kursen till vårt skogparti bakom huset. Där trivs vår skyggaste katt, Fjun, så nu slog även hon följe och räddningsstyrkan var raskt  uppe i 6 individer. Jag ropade och ropade, och katterna svarade, allihop. Men vänta, var det inte ytterligare en kattröst, lite längre bort? Varifrån den extra rösten kom var dock helt omöjligt för hörselskadade matte att höra bland allt jamande, flåsande och pinntuggande.

Jag fick gå in för att hämta ett par bättre öron. Husse kom ut, och med honom följde även hans trogna knävärmare Nilla. Räddningsstyrkan utökades i ett slag med 33 % och bestod nu av 8 individer. 2 som lyssnande och spejade, 6 som turades om att föra oväsen. Trots detta lyckades husses eminenta öron ta ut en riktning. Det jamades från en av granntomterna. Jamandet kom inte närmare, så det fanns anledning att tro att Thea på något vis var förhindrad att ta sig därifrån.  Hmm, det fanns tydligen behov av lite olaga intrång...

Eftersom denna grannes tomt även gränsar till en tomt bebodd av inte helt välvilligt inställda schnauzrar, fick lagottofröknarna stanna på vår sida gränsen. Katterna, som är lite sämre på att ta order, gjorde som de ville. Dvs. damerna stannade i kanterna och de röda grabbarna spatserade med, med högburna svansar.

Vår goda granne fick syn på oss och kom ut för att höra vad som stod på.

Grrrr! sa Bengt från djupet av sin lilla mage och blåste upp sig till dubbel storlek! Varpå han satte av i galopp rakt mot den vänlige mannen. Grannen uppfattade tack och lov aldrig allvaret i attacken och anslöt sig istället med entusiasm till räddningsstyrkan, som nu var uppe i imponerande 9 deltagare! Han hade tidigare under dagen sett en katt i en av sina tallar. Mycket riktigt, där satt fortfarande en liten ynklig kattfröken och vågade inte klättra ned.

De tvåbenta karlarna ordnade fram en stege under övervakning av de två röda fyrbenta, samtidigt som samtliga fyrbenta damer på andra sidan tomtgränsen högljutt klagade i olika tonarter över att det tog sådan tid. (Tack och lov verkade de katt- och hundhatande schnauzrarna vara tillfälligt bortresta.) Husse, som är längst, fick klättra upp och hala ned den motsträviga lilla kattfröken, som inte riktigt tycktes förstå att allt ståhejet var för hennes skull.

Sedan skulle det förstås trevlighetspratas en stund, om jobb, barn och träd som kanske borde fällas, allt medan HELA kattstyrkan nu gjorde sig obehagligt hemmastadda på grannens tomt. Jag känner mig faktiskt lite besvärad över att bli sedd i sällskap med alla mina katter samtidigt…

Men denna trevliga granne, för övrigt engelsman, vilket i viss mån kanske spelar in, försäkrade att det bara var trevligt. Han hade bekymmer med närgångna möss som de gärna fick hjälpa honom med. Så operation ”Rädda Thea” avslutades med en riktigt

HAPPY ENDING!