Fick precis tips om det här underbara klippet med en dressyr-kamel!

Missa inte bytena i vartannat mot slutet!

Helgen i Oslo var på alla sätt lyckad och givande! Michele är en oerhört sympatisk och kunnig instruktör med stor erfarenhet att träna fram hundar som ska prestera med precision och pålitlighet i svåra situationer. Just hennes kombinerade erfarenhet av tjänstehundar och tävlingshundar tilltalade mig mycket!

Under fredagkväll höll hon en öppen föreläsning om sin arbetsplats, Guide Dogs for the Blind, och dess övergång från traditionell hundträning till klickerträning. Michele har själv utbildat ca 350 ledarhundar, men är idag GDB's Research and Development Director. Genom sitt fritidsintresse, hundträning (!), där hon tävlat aktivt inom lydnad och numera freestyle, kom hon i kontakt med alternativa sätt att träna hundar på. Det ledde till att hon blev en drivkraft för det stora  paradigmskiftet inom ledarhundsträningen på GDB. Skiftet har genomförts med varsamhet och stor respekt för crossovertränarna, och bara i Micheles förhållningssätt till detta finns mycket att lära...

Under lördag och söndag fick sedan Canis instruktörer och instruktörselever träna praktiskt med egna hundar under Micheles vägledning. Lördagen ägnades åt ledarhundsövningar. Självklart fick vi prova på att jobba med ögonbindel! Det skapar helt klart en insikt i hur pålitliga beteenden man behöver träna fram hos hunden, för att en synskadad förare sedan ska kunna ta över.

Ingen av oss har väl några direkta planer på att träna ledarhundar, men väldigt mycket i träningsupplägget går att använda till annat. En ledarhund behöver nämligen extrem vardagslydnad och en förmåga att koppla bort distraktioner och avstå från allt annat som lockar i omgivningen. Matrester, sopor, människor och andra hundar bara för att nämna några frestelser för den genomsnittliga labradoren!

Här är det Dacke som agerar matglad labrador, en inte allt för svår roll för en rottiskille att leva sig in i!

Om man kan avstå från maten på gatan, får man snask från matte i stället!

Träningsupplägget var enligt Doggie-Zen konceptet. Gradvis höjning av svårigheten förstås utmaningen för föraren. Vi började med att avstå från tråkigt godis i hand hos figurant för att stegvis jobba vidare mot att kunna passera utlagda "fällor". Lite otippat visade det sig lättare för hundarna att gå igenom ett helt hav av godis, steg för steg, än att ta sig fram emot och passera en utlagd hög från lite avstånd.

Ignorera andra hundar i omgivningen var en annan nyttig övning, både för valpar och vuxna.

Sedan hade vi allmänt kul när vi provade på targetövningar som "söka upp trottoarkant", "hitta ledig stol", "visa fram till hissknapp" och "markera hinder över huvudet"

Vi jobbade också med det som Michele kallar "the forgotten tool",  nämligen kopplet! Avståndstagandet från koppelkorrigeringar tror hon har lett till att man att faktiskt glömt bort andra användningsområden för kopplet i inlärningen. För både ledarhundar och freestylehundar finns det en stor poäng i att lära sig ta dirigering via lätt koppelpåverkan.  Så vi jobbade en del med att lära hundarna flytta ifrån lätt tryck i halsbandet.

Jag var väldigt paff över hur fort båda mina hundar svarade på den här träningen. De brukar ju annars reagera med starkt "mottryck" när man försöker flytta dem åt något håll med fysisk påverkan. Men i och med att  "rätt" svar på koppeltrycket nu shapades fram i små steg, fattade de förstås galoppen direkt. Och matte blev ivrig, höjde kriterierna för snabbt och fick bassning för att jag inte gav eftergift tillräckligt snabbt! Här blir det ju nämligen i inlärningen en kombination av negativ förstärkning (tryck från halsbandet) och positiv förstärkning (klick och godbit vid rörelse från trycket). Tricket var alltså att be om lite-lite-lite, att hålla trycket konstant, inte eskalerande, och att förstärka reaktionen med både eftergift i halsbande och klick. Busenkelt i teorin, men mycket motorisk och mental koordination för föraren i praktiken!

Fördelen med att ha en hund som kan flyttas, dirigeras  och placeras på det här sättet är t ex att man snabbt och enkelt kan komma i läge för nästa repetition utan att hunden uplever något obehag/motstånd. Du får också mycket större mojligheter att använda dig av fysisk guidning som en inlärningsteknik, något som vanligen är lite svårt med klickertränande hundar. Michele själv använder sig t ex av en lina runt midjan eller ljumsken på hunden när hon lär in vissa sidvärtes rörelser till fresstyle.

 Under söndagen blev det sedan dags för freestyle. Ett vitt fält på min karta måste jag erkänna! Efter att ha bevittnat några pinsamma framträdanden i freestylens svenska barndom har jag inte varit i närheten av denna gren.

Men så kul att få sina förutfattade meningar omkullkastade!

Ur Micheles perspektiv på freestyle handlar det inte om att dansa i sällskap med en hund. Hon vill berätta en historia och ta tillvara hundens personlighet och karaktärsdrag.  Hon visade jättefina filmer från sina egna och elevers framträdanden, men tyvärr ligger de flesta inte tillgängliga på nätet vad jag kan hitta.

Här och här finns i alla fall ett par klipp på några av Michels egna framträdanden. Jag önskar bara att ni också kunde fått se Phantom of the Opera, The Good, The Bad and the Ugly, samt Heelwork to Music-numret med Christoffer Columbus-tema.

Med viss bävan gav vi oss sedan ut för att träna freestylemanövrar.

Michele började med att visa hur hon lär in en baklängespiruett runt föraren. Som ni ser gillar hon att tillrättalägga miljön i den första inlärningen.

Carina och Musse provar på, och får tips om hur fötter ska vara stilla och knäna jobba som hos en skidåkare.

När man lär in använder man sig av "träningssignaler" som sedan ersätts av "koreografisignaler". Hunden kommer så småningom att kunna utföra samma beteende på en mängd olika signaler, beroende på vilket nummer man jobbar med.

Så småningom fick vi uppgift att utveckla personliga tricks tillsammans med någon form av rekvisita...

Här en springer som killar sig på hakan

En BC-valp som kryper under en stav

En rottis som gömmer sig...

Morten var förstås tvungen att göra lite "extra"...

Han jobbade stenhårt under lunchen med att sätta två sorters stimulikontroll på beteendet "vinka med vänster  resp höger framben"

Handsignal....

och fotsignal....

Kira gör rätt varje gång!

Mina hundar fastnade inte på bild, men jobbade desto mer. Tosca fick lära sig stoppa huvudet i en stövel. Det ska sedan kedjas med något mer, typ hålla för näsan eller falla död ned, vi får se! Jag ville välja något som inte involverade hennes ständigt aktiva fötter, och det lyckades rätt så bra med hjälp av lite tillrättalagd miljö (Dvs flyt på stoppa huvudet i  stöveln i min hand  innan stövlen ställs på marknivå)

Stella, som gjort alldeles för många shapingdemos med möbler som rekvisita, behövde också en hel del tillrättaläggande av miljön innan hon kom på att man kunde krypa UNDER en stol i stället för att placera diverse kroppsdelar på den.

För Canis-följet var det roligt att få jobba med något annat än Grundfärdigheter och Tävlingslydnad som omväxling. Skillnaden mot "vanlig" tricksträning var tänket kring precision och prestation. Vad som helst duger inte...  Michele är väldigt visuell i sitt tänk och full av inspiration kring hur beteenden kan utvecklas för att bli sceniska och effektfulla.

Har dessutom tappat räkning på hur många goda exempel vi fick på temat "position matters".

Att kunna bibehålla position, både före och EFTER klick, är nog en av de allra viktigaste grundfärdigheterna i all form av träning!

Att kunna vara rak i förhållande till föraren verkar vara lika viktigt för både lydnadshunden och freestylehunden. Och hur besvärligt det blir med en ledarhund som rör sig snett och vint kan ni ju lätt föreställa er!

Det låter som om det finns planer på att låta Michele komma tillbaka, och jag kan bara rekommendera alla som vill träffa en riktigt skicklig hundtränare att hålla sig framme då!