Jag visste inte att katter går i stim, men det gör de numera hemma hos oss.

Ja, inte gammelkatten förstås, hon förnedrar sig inte genom att trängas med ungdomen. 

Lägg märke till hur nykomlingarna inte respekterar kösystemet!

PS: Eftersom katterna delar hushåll med två matfriska lagotto, äter de på diskbänken. Och nej, jag har aldrig ens tänkt tanken att försöka "klicka bort" beteendet äta upp kattmaten...

Emil säger i sin kommentar:

"Det bästa med Manuela verkar vara att ni vill betala henne nästa gång också"

Visst är det lite fascinerande att jag och många till har bokat in oss och betalat anmälningsavgift till alla hennes clinics 2009?

Freud talade om människans upprepningstvång; omedvetna mekanismer driver oss att repetera tidigare beteenden, även när de inte leder till positiva konsekvenser.

Man gör om samma misstag igen och igen, i den omedvetna förhoppningen att det ska ge ett annat utfall.

Är det det som driver oss?

Till viss del, kanske!

Manuela sticker inte under stol med att hon vill pusha folk utanför komfortzonen. Det är en medveten del av hennes pedagogik att lägga press på folk. Hennes avsikt är att få eleverna att tänka till och ändra på sina beteenden. Hon vill också lära oss fatta snabba beslut under stress, eftersom det är det som behövs på tävling.

Människan har ett komplicerat psyke. Vi går ibland igång på "aversiva" situationer. Man tänder till och vill visa att man kan bättre. Nästa gång Manuela kommer, då ska hon minsann få se! Alltså gör man sin hemläxa och laddar inför revanschen.

Så åker man på pumpen igen, men laddar om, tränar som en tok och kommer tillbaka för en ny omgång. 7 gånger per år à XXXX antal kronor.

Nä, det skulle ju inte funka om hon bara var otrevlig! Självklart har hon en massa kvaliteter som instruktör - Kunskap, engagemang, kreativitet. Hon har blivit bättre på positiv förstärkning också, tycker jag. Det kommer faktiskt en hel del positiva tillrop också. Tillräckligt mycket för att skapa en relation där man vill komma i åtnjutande av de där tillropen....

Alltså måste man hem och öva och få komma tillbaka nästa gång.

Personligen tror jag inte att jag hade kommit tillbaka för mer om jag hade åkt iväg själv på min första Manuela-clinic. Kamratskapen mellan deltagarna betyder oerhört mycket för totalupplevelsen! Det är en trygg och stöttande miljö att bryta ihop och komma igen i! Förbaskat rolig också.

Lite som att göra lumpen, kanske? Man gör fysiskt och psykiskt ansträngande manövrar ihop och sedan skrattar man åt det över middagen.  

Nu kan jag även fnissa åt att jag, när hon fällde den dräpande kommentaren om våra tävlingschanser, helt förträngde att jag faktiskt redan i höstas hade gjort det hon sa inte skulle gå.

Men jag behåller det i minnet som ett viktigt exempel på hur sårbar man är i elevrollen, och hoppas att den erfarenheten utvecklar mig i instruktörsrollen...

Clinic-trött Boogie hänger med polaren Älva

....efter helgens övningar...i både kropp och skäl...

Två pass i sadeln om dagen,  lördag och söndag samt ”vanliga” lektionen i morse gör att det känns som om sittbenen sitter strax under nyckelbenen. Men så långa snygga ben har jag tyvärr inte fått. Däremot en del skäll för vad mina korta runda benstumpar gör och inte gör…

När jag kom hem igår efter Manuela-clinicen, var jag lägre än det berömda bredbandsföretaget. Men alla mina snälla, fina stallkompisars peptalks och eminenta fröken Ankis pjoskfria men varsamma ridlektion idag, gör att det känns mycket bättre nu. Kan kanske se på helgens upplevelser ur ett annat perspektiv nu:

• Har fått göra en massa bra trail-övningar
• Har fått öva precis på det jag ville – olika avstånd mellan bommar och hur man ska reglera hästens steglängd därefter.
• Bra fokus på skritt, den gångart man ofta slarvar med att jobba igenom ordentligt.
• Bra genomgång av hur man går banan innan start
• Bra tips om framridning innan start
• Boogie har överlag varit samarbetsvillig
• Galoppfattningar, t.om höger, gick bra, även i trail-mönstret.
• Jag tycker inte längre att det är så svårt att memorera mönster.
• När Boogie fick ett litet ”sista-passet-sista-dagen”-ryck, tycker jag själv att jag hanterade det bra, och såg till att det liksom inte blev något mer av det.
• Jag har fått hänga hela helgen med några av de absolut trevligaste människorna man kan få tillbringa en helg i ett utkylt ridhus ihop med.
• Vi har världens bästa clinic-kock, Emil, som dessutom skämmer bort veggo-dottern med specialkost. Och lär henne jobba i köket. Ryktet gör gällande att hon till och med diskade!
• Samma dottern SÅG att mamman kroknade mentalt under söndagen och AVSTOD från egna kommentarer av mammans ritter! Bara en sådan sak…

• Jag blir tokig på min dåliga motoriska koordinationsförmåga. Det känns som om jag hört samma påpekande i 5 års tid utan att lära mig något av det. Känns som jag troligen är för gammal för att kunna ändra på mig och någonsin bli bättre.
• Så när jag och min gruppkamrat Bella fick en spydig kommentar från Überfraulein i slutet av förmiddagspasset dag 2; Hur trodde vi att vi skulle kunna tävla våra hästar om bara en månad, och på en hand dessutom; då gick luften ur mig. Vem försöker jag lura? Mina jämnåriga väninnor, de som alltid haft häst, de trappar ned nu och satsar på sina döttrar istället. Jag, min fåntratt, börjar försöka tävla häst som 40+.  Patetiskt!                        Så eftermiddagspasset fick gå på ren överlevnad bara. Bella däremot lyckades uppbåda lite mer djävlar anamma och red på riktigt. Men hon är ju ett par år yngre….
• Störst på minuskontot var ändå det som drabbade vår stallkamrat, vars nya unga häst fick några spökryck, med avåkningar som följd. Den sista rätt in i sargen så det blev en ambulansutryckning. Tur i oturen var det ”bara” ett smärtsamt brutet nyckelben. Största skadan när sånt händer, sker nog i ryttarens självförtroende och tilliten mellan ryttare och häst.  Vår stallkamrat har tyvärr drabbats mycket värre, för några år sedan. Men hon är en riktig fighter, så jag hoppas och tror att hon inte låter det här ställa sig i vägen för den fantastiska comeback till ridningen, som hon haft på gång den senaste tiden.
• Minus dessutom till ambulanspersonalen som var hårdhänt och otrevlig! Huvva!

Så i backspegeln är det kanske inte så konstigt att det blev en mentalt lite tuff helg?

Ridmässigt känns det helt klart bättre nu efter måndagslektionen med vår pedagogiska fröken Anki, som pillar tillbaka alla borttappade pusselbitar åt en, och lektionskompisen Pia som är positiv på ett mycket konstruktivt sätt.

Så även om chansen att få tävla häst kanske kommit lite väl sent i livet, så kunde jag i alla fall inte befinna mig på ett bättre ställe med min häst!

Dessutom, jag har ju faktiskt redan tävlat Boogie, på en hand, ju! Glömde bara bort det då när hon gormade, den där Überfraulein. Så jag tar nog och skickar in en anmälan i alla fall. För vi kan väl ändå inte ha blivit sämre under det gångna halvåret?

Lite minus är det tyvärr på hundfronten också. Efter några långa härliga race i skogen, har trampdynorna tagit stryk på skarsnön. En lagotto med ett litet sår i tassen är ungefär lika tapper och hjältemodig som en förkyld karl. Speciellt Tosca är det extremt italienskt operadivigt jättesynd om. Kan inte gå ut alls. Det gör ont, det gör ont, det gör ont…

Håller som bäst på att förbereda mig mentalt inför helgens Manuela-clinic.

Genom att halvsova mig igenom High School Musical 3 dubbad till svenska tillsammans med yngsta dottern och hennes kompis. Ja, tjejerna sover förstås inte, de studsar entusiastiskt upp och ned i soffan och väcker mig ur min dvala vid varje dansnummer.

I morgon är det alltså dags för det schweiziska stålbadet igen. Min tur att rida denna gång. Jag hoppas på att få köra lite roliga trailövningar med massor av bommar. Det är ju en av fördelarna med Überfrauleins pedagogik  - att om allt går väl så kommer man därifrån stärkt och imponerad av vad ens häst (och man själv) faktiskt kunde. Det är väl den kicken som gör att man gång på gång kommer tillbaka för mer...

Det ska vara uppsuttet och redo kl. 08.00 i morgon så här får bli en tidig fredag kväll.

...och tiden går fort

Veckans födelsedagsbarn Ebba, 12 och Tosca, 5 - vid deras första möte för 5 år sedan

" Det är vad vi tror att vi redan vet

som hindrar oss från att lära oss nytt"

Claude Bernard

Måste den som ska vara min tränare/instruktör/coach själv ha presterat bättre än jag, för att ha något att tillföra min träning?

Inom idrottslivet finns otaliga exempel på personer som är väldigt duktiga, framgångsrika och respekterade tränare utan att själva ha utövat sporten på elitnivå. Personer som är skickliga observatörer, visionärer och pedagoger och därigenom kan utveckla både enskilda utövare och sporten som helhet.

I hundvärlden läggs gärna fokus på instruktörens egna tävlingsmeriter. Naturligtvis är det ganska troligt att jag som tävlingsförare borde kunna lära mig ett och annat av någon som fört upp ett flertal hundar till SM-nivå. Men det är inte automatiskt givet att någon som själv är skicklig på att träna egen hund också är duktig på att förmedla denna kunskap till andra.

Det KAN faktiskt vara så jag har större nytta av att träna för Instruktör §§§ som ”bara” kommit till högre klass med sina hundar, men som har ett bra öga för tekniska detaljer, ett stort engagemang och en fantastisk förmåga att i ord förmedla sina idéer, jämfört med Instruktör ###, som visserligen tävlat på 7 SM med 3 olika hundar, men som har väldigt svårt att överföra kunskapen från sina händer till mina.

Gör mitt eget elittävlande mig till en bättre instruktör? Absolut!

Har jag blivit en bättre barnpsykolog sedan jag fick egna barn! Absolut! 

Men skillnaden ligger egentligen inte i den tekniska kunskapen, utan mer i känslan, tryggheten i:

 ”Been there, Done that, Got the T-shirt!” 

Så det ger mig mer trovärdighet att inte ”bara vara popcornägare” (förlåt älsklingar, ni är helt underbara och har förmodligen lärt mig oerhört mycket mer än elitrottisarna!) 

I föräldrarådgivning har jag säkert lättare att nå fram med exakt samma budskap nu som 40+mamma än jag hade som 25-årig barnfri.

Sannolikt underlättar det för klienter att faktiskt ta till sig den kunskap jag vill förmedla, om de inte samtidigt är upptagna med tankar av typen:

Vad kan jag lära mig av någon som

 inte har tävlat elitbruks / inte har egna barn 

Men när jag själv letar efter ny vägledning och inspiration tittar jag idag* på helt andra meriter än tävlingsresultat. 

Jag söker det skarpa, observanta, TEKNISKA ÖGAT! Jag vill också ha någon som är VISUELLT VERBAL, dvs någon som kan förmedla vad de har sett och vad de vill se, på ett sätt som planterar den bilden även i mitt huvud. Så att mitt beteende förändras och träningen går framåt.  Självklart vill jag ha ENGAGEMANG. Lite VÄRME och HUMOR är ju heller inte fel!

*Om jag hade tänkt så för 17 år sedan, och verkligen lyssnat på en amerikansk professor på psykologlinjen, så hade jag blivit en väldigt tidig klickertränare! Men då inbillade jag mig tyvärr att någon som bara höll på med familjens berner sennen inte hade så mycket att tillföra meriterade bruksförare som mig själv...

William S Dockens III