Alla inlägg den 29 mars 2009

Av Maria - 29 mars 2009 20:15

 

På fredagarna rider jag oftast själv. Ingen Fröken och ingen dotter i närheten... Då kan Boogie och jag passa på att gå igenom veckans lektionsuppgifter, men på klickervis. Boogie är då genast med på noterna och ställer om sig till operant läge, bjuder beteenden och är allmänt ”på”.

 

I fredags hade vi helt galet roligt! Boogie har ju stadigt utvecklats och gått framåt sedan vi köpte henne, men den senaste månaden ungefär har det nästan varit som en snöbollseffekt! Så mycket är helt plötsligt lätt, mjukt och smidigt. En ny sorts galopp har infunnit sig, som man bara rullar in i, och galoppfattningarna har förbättras helt otroligt. Det har inte med klickerträningen att göra, utan är resultatet av Ankis tålmodiga fysiska guidning.

Tidigare försökte jag frishapa galoppfattningarna, men resultatet blev inte bra. Jag fick med en massa huvudrusk och skräpbeteenden som gjorde både övergången och själva galoppen jobbig för Boogie. För jobbig för att riktigt vara värd de belöningar jag hade att erbjuda. Nu när jag har tagit med mig den fysiska guidningen även in i klickerträningen, då får jag plötsligt större effekt av mina belöningar, dvs hästen vill verkligen göra om och om igen. Så man blir ju lite full i skratt när hästen som tidigare kämpade emot, slängtravade och verkligen inte ville fatta galopp nu plötsligt erbjuder spontana galoppfattningar från stillastående. I fredags ville hon verkligen göra allt, och jag använde knappt någon pådrivning överhuvudtaget. Däremot var skänklar, säte och händer aktiva i andra syften.

 

För att lyckas riktigt bra med galoppen behöver nämligen Boogie hjälp att lyfta insidan, bröstkorgen. Hon behöver också stöd på tygeln och hjälp att hålla huvudet på rätt ställe. Ofta tycker jag att gränsen mellan vad som är signaler, hjälper, fysisk guidning och negativ förstärkning blir väldigt flytande i ridning! När man tränar hund, eller för den delen höna, katt eller kanske delfin, då är djur och människa två separata kroppar. En ger signal och väntar, den andra utför. I ridningen är två kroppar intimt inblandade med varandra. Mer som när man dansar pardans. Om min partner för, så känner jag ett visst tryck från partnern att röra mig i en viss riktning. När jag följer med lättar trycket något. Definitionsmässigt negativ förstärkning, men definitivt inte obehagligt, i alla fall inte med rätt partner! (Då är det snarare obehagligt att dansa med en man som inte för!)

 

Idag har jag övat på trailhinder och verkligen försökt jobba mer med min kropp. Boogie är väldigt duktig på att följa vikthjälper. Vi har gjort travbommar på serpentiner, ryggat, gjort grinden och vänt i box. Om jag verkligen lyckas få min kropp att tydligt röra sig i den riktning vi ska, följer Boogie, och man behöver knappt använda tygel/bett för att styra. Känns det som att utsätta sin häst för obehag? Nej, snarare som att dansa med hästen! Men det är likafullt negativ förstärkning som är verksamt. Hästen upplever en förändring i tryck/belastning och rör sig för att ändra upplevelsen.

 

När jag som hundmänniska (i mitt tidigare liv) jobbat med negativ förstärkning har den mer utgjorts av psykisk press och hot. T ex i form av eskalerande kommandon – ligg – ligg! – LIGG – LIGG SA JAG! Ofta i kombination med ett allt hotfullare kroppsspråk.

Negativ förstärkning och positivt straff jobbade tätt ihop, genom hot och faktisk bestraffning!

 

Inom ridningen har jag numera lärt mig att negativ förstärkning oftast är som mest effektiv när den utgörs av ett litet irritationsmoment, snarare än kraftigt tryck. Ett stimuli som tillförs rytmiskt och ihållande och som givetvis upphör direkt när den önskade responsen kommer.

 

Glasklart i teorin, men ack så svårt i praktiken!

 

Mina vanligaste misstag när jag, som numera inbiten klickertränare, ger mig på den här typen av träning är att:

 

1)      jag inte ger stimulit ihållande och rytmiskt. I stället ger jag lite stimuli och väntar sedan på respons. Varpå motivet att ge responsen har försvunnit för hästen och ingenting händer.

2)      Jag eskalerar inte stimulit gradvis, utan efter en utebliven respons tar jag i rejält (i frustration över den uteblivna responsen?) och vips håller jag på med positivt straff istället för negativ förstärkning

3)      Jag ger eftergiften för sent, blir liksom kvar i att ge stimulit för länge

4)      Jag glömmer helt att ge verbalt beröm, klapp och kli, eftersom det hänger ihop med belöningsträning för mig, och det var ju det jag INTE sysslade med nu. Men beröm är en viktig betingad förstärkare, även om det här har betydelsen ”nu upphör stimulit”.

5)   Jag har svårt att fatta att pausen är belöning, och att upprepa är, om inte ett straff, så i alla fall inte förstärkande.

  

Min häst är värd minst dubbel ranson morötter för sin enastående flexibilitet och sitt tålamod med hattandet mellan metoder, medan matte försöker förkovra sig både här och där.

Men stundtals dansar vi riktigt bra ihop - Boogie och jag!


ANNONS

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4 5 6
7
8
9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se