Som vanligt efter ett möte med det schweiziska stålbadet fortsätter jag att fundera kring inlärning och pedagogik i några dagar. Eller egentligen håller jag väl alltid på att fundera i sådana banor utifrån mitt ”ena” eller ”andra” yrke, men nu just blir det alltså lite extra.

Det kanadensiska stålbadet Susan Garrett har en suverän blogg, proppfull med både träningstips och mer träningsfilosofiska tankar. Dessutom hoppar farbror Bob in och kommenterar emellanåt.

Här om dagen skrev hon ett mycket läsvärt inlägg under rubriken The Key to Dog Training: Feeling Comfortably Stupid. Inlägget är inspirerat av denna artikel: The importance of stupidity in scientific research. Läs gärna båda artiklarna själv, de är kortfattade och relativt lättlästa.

Vad det i korthet går ut på är följande: Vad som gör en lyckad forskare är förmågan att våga göra fel och lära sig av misstagen. Om och om igen. För att få fram framgångsrika forskare måste man i utbildningarna göra det lättare för studenter att göra övergången från att lära sig vad andra redan upptäckt, till att börja göra egna upptäckter. Ju bekvämare man är med att vara ”dum”, desto djupare kan man dyka in i det okända, och desto större blir chanserna att man gör egna stora upptäckter, enligt artikelförfattaren Martin Schwartz.

Susan menar i sitt blogginlägg att samma princip är direkt överförbar till hundträningen. Man måste inte som hundtränare ha alla svaren helt klara. Nyckeln till framgång är att kunna känna sig helt tillfreds medan man provar sig fram, gör misstag och börjar om. Precis den känsla som vi vill att hundarna har när de erbjuder oss beteenden, behöver vi också kunna känna för egen del! Men ack, så mycket svårare vi har att skapa den trygga känslan hos oss själva!

Nyblivna klickerentusiaster kommer ofta med frågor som ”Gjorde jag rätt nu ?”, ”Får man göra så här?”, samt förstås ”Hur lär man hunden att  xxxxxx?”  Helt naturligt att man som nybörjare vill ta del av och använda sig av kunskaper som redan finns. Men för att fortsätta utvecklas som tränare (och inte bli kurs- och instruktörsberoende) måste man också våga börja laborera själv. Prova sig fram, utvärdera resultatet och prova igen.

Som instruktör är det alltså mitt uppdrag att skapa en atmosfär där kursdeltagare känner sig bekväma med att utforska, prova sig fram, misslyckas och prova igen.

Tina skriver i en kommentar att hon hoppas att jag inte inspirerats av mina egna kursupplevelser att lägga mer press på kursdeltagare. Nej, sannerligen inte! Jag tror vi har fullt upp med att hantera den press kursdeltagare lägger på sig själva! De flesta av mina kursdeltagare och privatklienter är väldigt ambitiösa hundägare som verkligen vill lyckas med sina träningsmål. De flesta är alldeles för  hårda och fördömande mot sig själva!

Jag är dessutom likadan själv när jag går kurs. Minns bara super-sokratiska Bob som helt utan fördömande tålmodigt lotsar en igenom inlärningsprocessen, påminner om vikten av att inte ta sig själv på för stort allvar och om hur det viktiga inte är vad man lär hönan,  utan vad man lär sig om sig själv. Jag håller ju med fullständigt – i teorin! Lik förbaskat blir det katastrof i mitt inre (under någon dag eller så) om jag inte är först, bäst och snabbast.

Klickerträningstänket har hjälpt en lång bit på vägen , så till vida att jag numera i princip aldrig känner mig irriterad på djurens tillkortakommanden (eller elever, klienter, barn och äkta män). Men det finns ännu en hel del kvar att jobba med innan jag själv kommer att känna mig helt bekväm med att vara dum.